Beckett och tiden - Tidningen Kulturen




Samuel Beckett. Detalj från omslaget

Essäer om litteratur & böcker
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Samuel Beckett (1906–1989) är en av 1900-talets mest upphöjda författare. Sitt genombrott fick han först på 50-talet med romantrilogin Molloy/Malone dör/Den onämnbare och med pjäsen I väntan på Godot (1953), en av det förra seklets mest uppsatta och omtalade pjäser. Mindre känd är emellertid hans tjugo år tidigare publicerade essä Proust (1930) om den store franske författaren och dennes romansvit På spaning efter den tid som flytt (1913–1927). Becketts ärende är att undersöka Tiden som ämne i Prousts värld, detta "fördömelsens och frälsningens tvehövdade monstrum" och att nagla fast dess konstituerande roll för subjektets struktur.

 

En essä om Proust av Samuel Beckett


 

Minnet för det proustska subjektet är, enligt Beckett, i någon mening Vanans motpol. Om individens vanor är någonting hon själv enkelt kan redogöra för, "på morgonen dricker jag alltid kaffe, vid 8-tiden tittar jag på TV" (etcetera) är minnet för det mesta oåtkomligt för individen. Vad vi minns är heller inte följden av medvetandets aktiva registrering med avsikt att förlägga för henne viktiga saker in i minnets källarförråd. "Strängt taget", skriver Beckett, "kan vi bara minnas det som registrerats av vår absoluta ouppmärksamhet och lagrats i vårt väsens djupaste och mest oåtkomliga valv, dit vanan inte har någon nyckel".

Annons:



Han skall i ett senare skede av sitt liv ha avfärdat denna ungdomsskrift med orden att den var skriven i "cheap flashy philosophical jargon". Det är kanske att gå för långt. I själva verket är essän en inträngande och djuplodande undersökning över ett viktigt element i Prousts värld, samtidigt som Beckett också använder Proust för att själva reflektera över subjektets förhållande till Tiden i allmänhet. Det är samtidigt en viktig association Beckett i retrospektivt ljus gör: texten är någonting väldigt annorlunda mot den Beckett man ser i hans senare romaner och pjäser – språket är tungt, filosofiskt laddat och fyllt med lärda referenser till världslitteraturens stora bibliotek. Beckett axlar här rollen som litteraturvetare. Och han gör det förbluffande väl. Nu till saken.

I Prousts värld är subjektet, enligt Beckett, fånge och offer för hennes mest betydande livsvillkor – Tiden. Han skriver: "Det finns ingen undanflykt från timmarna och dagarna, från i morgon eller i går". I takt med att dagarna förlöper införlivar subjektet verkligheten i sig; människor, ting och händelser sätter ständigt sin prägel på henne, omkullkastar hennes identitet och ger henne ständigt nya. Ur Becketts synvinkel är individen inte någonting i sig självt utan kan snarare betecknas som "skådeplatsen för en ständigt fortgående dekantering från det kärl, som är fullt med kommande tid – trögflytande, blek, enfärgad – till ett med förgången tid, vars innehåll är upprört och mångfärgat av sina timmars händelser".

Här framträder en individ som inte har kontroll över den egna identiteten eller med ett inre jag fullständigt transparent med subjektets introspektiva skådande. Tidens inverkan på henne innebär "en oavbruten förändring av dettas personlighet, vars varaktiga realitet, i den mån den överhuvudtaget existerar, bara kan uppfattas som en efterhandskonstruktion".

Man kan här se hur Beckett försöker ringa in ett kunskapsteoretiskt förhållande som uppstår i relationen mellan individen och Tiden. Trots att Beckett inte uttryckligen skriver ut det kan man se hur han försöker bearbeta frågan vad Tiden som konstituerande element för individen gör med hennes förmåga till självförståelse. Detta är ett viktigt drag i Becketts text som följer den till slutet. Om individen enbart är denna skådeplats för mötet mellan dåtiden-nutiden-framtiden, kan hon alls förstå sig själv eller är hennes jag lika flyktigt som tidens gång? Han verkar här mena att kunskapen om sig själv (och omvärlden) är omöjlig till följd av Tidens förändrande påverkan på allt. (Man kan dra en parallell här till Herakleitos fragment om att – fritt citerat – "ingen människa stiger ned i samma flod två gånger". I en värld i ständig förändring finns inga hållpunkter för kunskapen.) Beckett skriver i en stenhård sentens som förebådar hans egna författarskap: "Vi kan inte förstå och inte förstås".

Beckett menar dessutom att när individen ställs i förhållanden till andra människor, vilka hon begär och eftersträvar (exemplet Beckett anger är kärleksförbindelsen mellan Marcel och Albertine), tycks dessa förhållanden alltid, i takt med Tiden, bära fröet på förhållandets upplösning, då bägge subjektens begär och kärlek ständigt förändras och skiftar åstundan. Ett förhållande människor emellan, vänskapligt eller i kärlek, är dömt – eftersom det är satt i Tiden – att upplösas till följd av att de ingångna parternas begär oundvikligen kommer att skifta fokus. Beckett skriver, med en ton som idag påminner om vad Lacan senare skulle tänka, följande: "När det sedan blir fråga om ett mänskligt förhållande möter vi problemet med ett objekt vars rörlighet inte bara är en funktion av subjektets utan självständig och personlig: vi får två skilda, helt osynkroniserade dynamiska kraftcentra. Vad vi än åstundar är således vårt ha begär definitionsmässigt omättbart [...]. Marcels och Albertines tragiska förbindelse är typtragedin för alla mänskliga relationer, ty dessa är förutbestämda att misslyckas". Tiden frambringar begär och åtrådda objekt och därmed är individen dömd till otillfredsställelse och misslyckande.

I Becketts läsning av Proust är individen emellertid inte helt hjälplöst utlämnad åt Tiden. "Men för varje tumör finns en skalpell och en kompress", skriver han. Minnet och vanan är de hjälpmedel individen begagnar sig av för att tackla tidens verkan, där "[m]innets lagar är underordnade vanans mera allmänna lagar". Vanan syftar till att understödja individen i allt framtiden för med sig. Ungefär: utan Vanan skulle varje händelse framtiden för med sig vara förskräcklig för människan (oavsett vilken i våra ögon obetydlig art denna händelse skulle vara av). I ett förtätat stycke (vars första två aforistiska sentenser i mina ögon är litterärt briljanta) skriver Beckett: "Att andas är en vana. Att leva är en vana. Eller rättare sagt, livet är en följd av vanor eftersom individen är en följd av individer [...]. Världens skapelse skedde inte en gång för alla utan sker varje dag, och "vanan" är det sammanfattande namnet för de otaliga fördrag som ingås mellan de otaliga subjekt som bildar individen och deras otaliga korrelerande objekt. Övergångsperioderna som skiljer två på varandra följande anpassningar (ty svepningen kan inte genom någon makaber transsubstantiering förvandlas till blöjor) är de riskabla ögonblicken i individens liv, farliga, vanskliga, smärtsamma, fyllda av mystik och fruktbarhet, när för en sekund livsledan ersätts av livssmärtan".

Minnet för det proustska subjektet är, enligt Beckett, i någon mening Vanans motpol. Om individens vanor är någonting hon själv enkelt kan redogöra för, "på morgonen dricker jag alltid kaffe, vid 8-tiden tittar jag på TV" (etcetera) är minnet för det mesta oåtkomligt för individen. Vad vi minns är heller inte följden av medvetandets aktiva registrering med avsikt att förlägga för henne viktiga saker in i minnets källarförråd. "Strängt taget", skriver Beckett, "kan vi bara minnas det som registrerats av vår absoluta ouppmärksamhet och lagrats i vårt väsens djupaste och mest oåtkomliga valv, dit vanan inte har någon nyckel".

Minnet är inte, som tidigare antytt, vad man kanske först skulle tänka sig och som kanske ligger närmre vardagsförståelsen av minnet, nämligen alla vanliga händelser och vanor vi under årens gång haft, vilka vi med lätthet kan erinra oss närhelst någon frågar. Minnet är istället det källarförråd som förvarar "den mest väsentliga delen av oss själva, det bästa av våra många själv och deras konkretioner, vilka de mest enkelspråkiga kallar "världen", det bästa eftersom det tålmodigt samlats i hemlighet och under smärta, mitt för näsan på vår vulgaritet, essensen hos en halvkvävd gudomlighet [...]". Men som sagt, dit har vi inte direkt tillgång. Mer om det strax.

På vilket sätt är då minnet att betrakta som tidscancerns skalpell? Låt oss påminnas om det vi tidigare sagt om individens identitet och vara som någonting av Tiden satt i ständig förändring, denna förändring som enligt Beckett omöjliggör varje lyckat mänskligt förhållande och alla kunskapsmässiga grundvalar för individens förståelse av sig själv och världen. Det ofrivilliga, för det mesta oåtkomliga minnet, är det som sätter individen i förbindelse med sina genom Tiden förlorade jag (i plural). En verklig återerinring försätter individen i ett tillstånd där hon till fullo nås av, harmonierar med, blir fullständigt översättningsbar med objektet för sin åminnelse, vilket är det förflutnas jag.

Detta sker enbart i sällsynta fall, "det väljer sin egen tid och plats för att utföra sitt mirakel". Hos Proust sker det första gången med madeleinekakan. Ett sådant ögonblick, när det ofrivilliga minnet ger sig tillkänna, "är explosivt "en ögonblicklig, total och hänryckande förbränning", och det återställer inte bara det förgångna föremålet utan också den Lazarus som det en gång förtrollade eller torterade, och inte bara Lazarus och föremålet utan ännu mera [...], vad erfarenhetens skenvärld aldrig kan och aldrig kommer att kunna avslöja – verkligheten". Eller som han skriver apropå att Marcel åratal efter hans mormors begravning inser att hon är död: "Men har med denna gest inte bara frammanat den förlorade realiteten hos sin mormor, han har återvunnit sitt eget jags förlorade realitet". I detta sällsamma ögonblick tar individen klivet ur Tiden, bryter dess lagar, trotsar dess imperativ att det förflutna är förlorat, och lyckas återigen ta del av ett förlorat jag, när det nuvarande jaget inte längre är avskärmat genom tiden från det dåvarande jaget.

I detta ögonblick, som i Becketts text framstår någonting liknande en religiöst-mystisk extas, blir objektet för hågkomsten, det tidigare jaget, återigen subjekt och bildar enhet med personen som minns. Det är någonting nästan ofattbart som sker i den ofrivilliga minnesakten. Han skriver: "Men om denna mystiska erfarenhet förmedlar en upplevelse utanför tiden så följer därav att den som blir delaktig av detta sakrament och själv för ett ögonblick är utanför tiden [...]. Tiden återvinns inte, den utplånas". Slutligen konstaterar Beckett att "endast i konstens ljus kan den förundrade extas tydas, som han känt inför den outgrundliga ytan av ett moln, en triangel, ett kyrktorn, en blomma [...]".

Till sist skulle jag vilja uppmärksamma en väsentlig del av Becketts språk i essän. Till stora delar är det mer än religiöst färgat – Beckett begagnar sig av, och beskriver hågkomstens tidsupplösning, i rent sakrala begrepp. Själva hågkomsten betecknar Beckett som en "mystisk erfarenhet", att den som upplever erfarenheten tar del av ett "sakrament", om händelsen som föranleder själva hågkomsten (till exempel smaken av madeleinekakan) som ett "mirakel", om hågkomsten som "frälsning", om Tiden, Vanan och Minnet som tre "uppenbarelseformer", om hågkomsten som "återuppståndelsen" (troligen syftande på det förlorade jagets förverkligande i nuet till följd av återringning), om subjektet som en "halvkvävd gudomlighet" etcetera. Beckett kopplar med andra ord samman hågkomsten i Prousts värld med en religiös erfarenhet. Som en parentes kan det nämnas att också Platon i flera av sina dialoger (i bland andra Faidon och Menon om jag inte minns fel) filosoferar fram en koppling mellan återerinran och kunskap), en relation som hos honom förvisso ser betydligt annorlunda ut.

Vid slutet av läsningen känner jag, att trots att vi med Beckett fått ta del av ett av 1900-talets mest intressanta författarskap, snuvades vi på en lovande litteraturvetare när han valde att ägna sig åt sina egna böcker istället för åt andras. Men trots sin stora vördnad inför Proust kan man tydligt se att Beckett valde en annan riktning i sitt egna författarskap: om Proust med sina långa och många meningar vill fånga in hela verkligheten med alla dess nyanser och subtiliteter drog sig Beckett alltmer mot det motsatta uttrycket; språkets fragmentisering, synliggörandet av diskrepansen i förhållandet mellan subjektets intention och språkets uttryck, och så vidare. Om Proust kunde hålla låda i evighet var Beckett i sina senare verk aldrig långt från tystnaden. I essän om Proust kan vi istället se hur Beckett sår några av de frön (kunskapspessimismen bland annat) som han i sitt kommande författarskap skulle utveckla till en nervkittlande kamp mot språket inom språket, vilken är att betrakta som en av 1900-talets mer fascinerande uppgörelser med densamma. Nu måste jag snart fortsätta med volym tre i Prousts fantastiska värld.

 

Marcus Myrbäck

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen