Antikolonial barnslakt - Tidningen Kulturen




Pancrazi. Foto: Catherine Helie, Grape förlag.

Essäer om litteratur & böcker
Verktyg
Typografi

En intensiv bok, med utgångspunkt i traumat när sex av hans skolkamrater fick halsarna avskurna av algeriska upprorsmän uppe i bergen, efter att frivilligt ha följt med på ett lastbilsflak på vad de trodde skulle bli en harmlös men spännande utflykt.



Om Berget av Jean-Noël Pancrazi.


 

 

Kolonialism och imperialism är i längden inte några särskilt fruktbara projekt, och kampen för etniskt-nationellt självbestämmande i Algeriet blev som bekant förbittrad och blodig, och slutade med att den franska staten gav upp sina herraväldesanspråk och att den franska befolkningen i Algeriet tvingades lämna landet.
Gillo Pontecorvo. Foto: Public Domain, Wikipedia

Gillo Pontecorvo. Foto: Public Domain, Wikipedia

Annons:



Jean-Noël Pancrazi föddes 1949 i en fransk-korsikansk familj i Algeriet, detta är den första av hans böcker som översatts till svenska. Temat är hans barndomsminnen, och det levnadspräglande vågsvallet efter dem, med utgångspunkt i traumat när sex av hans skolkamrater fick halsarna avskurna av algeriska upprorsmän uppe i bergen, efter att frivilligt ha följt med på ett lastbilsflak på vad de trodde skulle bli en harmlös men spännande utflykt.

Det är en intensiv och välskriven bok, knappt 90 sidor lång, med ett språk nedslipat till stingande skärpa och smidig uttryckskraft, en förtätad och liksom andtruten text, med många semikolon; ett personligt men allmänmänskligt minne av ond bråd död, skräck, uppbrott, vilsenhet.

Mordet på pojkarna bör ha ägt rum när de och berättaren var i tio- eller elvaårsåldern och bodde med sina föräldrar i staden Sétif. På biografen med sina matinéföreställningar under eftermiddagen visades Jules Dassins film Lagen från 1959, med Gina Lollobrigida, Marcelo Mastroianni, Yves Montand, Pierre Brasseur och Melina Mercouri.

Illgärningen, halalslaktandet av de franska gossarna, utlöser en primitivt känslostyrd kedjereaktion av förtvivlan, rädsla, hämndlystnad, repression, attentat, avrättningar, ömsesidigt ras- och främlingshat...

Illgärningen, halalslaktandet av de franska gossarna, utlöser en primitivt känslostyrd kedjereaktion av förtvivlan, rädsla, hämndlystnad, repression, attentat, avrättningar, ömsesidigt ras- och främlingshat, en circulus vitiosus av övergrepp och vedergällning, hat mot de som upplevs som sadistiska förtryckare, kontrahat mot de som uppfattas som bestialiska barbarer:

"Hatet spred sig – det fanns överallt och behövde inte ens längre några slagord, någon förevändning eller tändgnista för att omsättas i handling. Jag var på väg hem från bion, från tvåföreställningen. Rue du Stand var tom. Några långa araber tog plötsligt tag i mig, band fast mig i en elstolpe innan de, först en och en, och sedan alla på samma gång, långsamt och metodiskt, spottade mig i håret, på munnen, i ögonen som jag inte lyckades sluta helt; --- sedan blev det tyst, en knivspets trycktes gång på gång mot halsen på mig, det gjorde ont, som de värsta smärtorna när man har halsfluss --- ; men så drog en skugga förbi, det var en bit hopvirad taggtråd som vinden just hade slitit loss längst bort på gatan och som rullade nerför backen; de släppte kniven, sprang snabbt iväg, trodde att det var en militärpatrull som kom."

Kolonialism och imperialism är i längden inte några särskilt fruktbara projekt, och kampen för etniskt-nationellt självbestämmande i Algeriet blev som bekant förbittrad och blodig, och slutade med att den franska staten gav upp sina herraväldesanspråk och att den franska befolkningen i Algeriet tvingades lämna landet.

De flesta av dem var förstås småfolk, lägre medelklass, högst ordinära och inte välbeställda människor som av en historisk tillfällighet hamnat i en situation där deras närvaro inte längre var önskvärd. För någon månad sedan såg jag efter många år på nytt Gillo Pontecorvos Slaget om Algerfrån 1966 – en storartad film, inte minst därför att den gestaltar utan att predika eller bli sentimental. Jean Martin spelar den överste som leder fallskärmsjägarna i kampen mot attentatsterroristerna, och han framställs som en intelligent, charmerande och sansad strateg, när det är nödvändigt hård i sina metoder.

Gillo Pontecorvos sympati ligger tveklöst på de algeriska motståndsmännens sida, men han skyr inte att skildra hur skoningslöst de uppträdde såväl mot franska som algeriska civila. Upprorsmännen spelas av amatörer, vilket fungerar väldigt bra, de ter sig mycket trovärdiga. Filmen har en dokumentär atmosfär och är fascinerande rakt igenom. Det har gjorts fler utmärkta filmer om det algeriska självständighetskriget – Florent-Emilio Siris L'ennemi intime från 2007, om en fransk pluton på politiskt lönnmordsuppdrag i berbernas berg, är en från senare tid som är ytterst sevärd.

Pancrazis Berget frambesvärjer bilder på ett nästan filmiskt vis, men i glimtar, i skimrande, tingliga fragment.

Det rör sig till en början om det en gång för länge sedan upplevda, nu luttrat och anrikat av erinran och självrannsakan. Pancrazi ser med ömhet på gestalter från båda sidor av konflikten, som för dagens fransmän och algerier tydligen ofta är ett mycket avlägset fenomen som man har vaga föreställningar om. Sorg och förluster summeras i en obeveklig ödestragedi som satte djupa spår i många av de som överlevde. Berättelsen förs fram till mer eller mindre nutid, med en åldrande Pancrazi, som berör sina föräldrars liv och död, som talar om "min resignation, mitt behov av att hålla mig på min kant, att utplåna mig själv, något som blev alltmer utmärkande med åren, min benägenhet att låta allt glida iväg och att acceptera allt."

Han vill inte återvända till Sétif, av rädsla för att då förlora den föreställningsvärld som gör det möjligt att skapa allt på nytt. Han irrar omkring i Paris, på Korsika och i Marocko, iakttagande, förnimmande, sorgsen, självförebrående på grund av svek han upplever att han gjort sig skyldig till under livets obarmhärtiga framvältrande, men till slut äntligen mottaglig för den försoning han längtat efter, som hans känsliga samvete fått honom att vilja nå fram till. En lite råare och mer krass natur skulle rationellt ha resonerat sig fram till att ingen försoning var nödvändig, eftersom han som liten pojke, den skickelsedigra dag när hans kamrater steg upp på lastbilsflaket och kördes iväg för att få halsarna avskurna, naturligtvis inte gjorde något fel. Han stannade kvar, han överlevde, han berättar historien om hur de dog och vad som hände när fransmännen lämnade Algeriet.

Källa

Jean-Noël Pancrazi : Berget
Översättning: Pia Samuelsson. Elisabeth Grate bokförlag

Nikanor Teratologen

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts