Verklighetens overkliga Europa - Tidningen Kulturen




Andrzej Stasiuk Foto: Kamil Gubala

Litteraturkritik
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Vem reser till Babadag? Har du varit i Babadag? Varför skulle man vilja resa till Babadag? Vad är Babadag? En ort i nordöstra Rumänien, nära Svarta Havskusten. Det är knappt att Andrzej Stasiuk varit i Babadag: två gånger, tio minuter båda gångerna. Babadag ligger på bussrutten Tulcea-Constanta, och är för Stasiuk en symbol för allts bräcklighet och förgänglighet. En ort som liknar många andra samhällen Stasiuk färdas genom. Liksom i sina tidigare böcker är det den östeuropeiska landsbygden han beskriver och besvärjer.




 

 

Han besöker Emil Ciorans födelseby, Rasinari, där den blivande tänkaren tillbringade sina första tio år, efter att ha drabbats av olägenheten att komma till världen.

Annons:



Han säger: "Jag beskriver det förflutna och rummet, för ingenting annat existerar."

"Babadag, det var trötthet och ensamhet.---Världen består just av sådana brottstycken, skärvor av en het dröm, synvillor, feberyrsel i en buss."

Ibland misströstar författaren om möjligheten att beskriva något:

"---och det enda som återstår är en uppräkning, för en beskrivning förmår ingenting eftersom här inte finns någonting fast förutom trötthet och sönderfall, och förlorade krafter, och frenetisk möda under en vitglödgad himmel."

När han granskar stämplarna i sitt pass gör han följande reflektion:

"Hundrasextio stämplar och vad fan har jag för det? Jag är lika dum när jag kommer hem som ovetande när jag gav mig iväg."

Men Stasiuks skrivna stämma förefaller klok, luttrad, genuin.

Det är lika mycket tänkta och drömda som genomresta och iakttagna landskap och livsvillkor som intresserar Stasiuk. Alla orter han nämner existerar i sinnevärlden, och genom Google Maps kan man enkelt orientera sig i geografin i Polen, Slovakien, Ungern, Rumänien, Moldavien, Transnistrien. Han är inte lockad av städer: betraktar dem som främmande implantat, som inte har något att berätta om östeuropéernas verkliga, jordbundna liv. Han söker sig helst till periferier, marginaler, avkrokar, bakvatten. De små orterna "härmar ingenting. De fullbordas i sitt eget öde."

Vid ett tillfälle anländer Stasiuk till en ungersk by som heter Telikbánya:

"I Telikbánya fanns ingenting förutom byn som låg där den hade legat i hundratals år. De stora, breda husen låg i fruktträdens skugga. De svavelgula väggarna, de mörkbruna träsniderierna, de skulpterade dörrarna, fönsterluckorna och verandorna levde i perfekt symbios med trädgårdarnas tunga barocköverflöd. Det verkade som en metafor för bofasthet och djupa rötter hade materialiserats på ett idealiskt sätt just här.---Det var ett sådant ställe där man får lust att stanna utan någon särskild orsak. Saker och ting befinner sig helt enkelt på sina rätta platser, folk höjer inte rösten i onödan och gör inga häftiga rörelser."

Ofta är landskapen och människornas boningar i Stasiuks beskrivningar dock något som tycks vara på väg att förblekna, förflyktigas, glömmas bort. Som staden Comrat i Moldavien, huvudort för det gagauziska folkslaget:

"Det är svårt att beskriva Comrat för det är så svårt att få syn på. Man åker genom en stad som knappt syns. Där finns hus och gator men det är bara skisser, ett halvfärdigt provisorium, en sorgsen materia som stelnat halvvägs till sin bestämmelse, förlorat kraften innan den var färdigformad."

Han besöker Emil Ciorans födelseby, Rasinari, där den blivande tänkaren tillbringade sina första tio år, efter att ha drabbats av olägenheten att komma till världen.
Rasinaris fritt kringströvande kreatur kommer framåt kvällen hem från betesmarkerna, en mäktig syn:

"Hundratals kor och getter vandrade längs vägen från Paltinis i det röda solljuset. Det stod en sky av värme och lukter kring hjordarna. Längst fram gick de grå korna med brett mellan hornen. Folk stod i grindhålen och väntade. Allt skedde under tystnad, ingen skrek, ingen manade på dem. Djuren lämnade hjorden och gick var och en hem till sitt. Så försvann de i gårdsplanernas skuggiga halvmörker och bakom dem stängdes de snidade ladugårdsdörrarna på ett helt mänskligt sätt."

Stasiuk ser människorna som de är, utan att vare sig idealisera eller indigneras:

"Tjocka rika knösar till zigenare står vid splitter nya Mercor med öppna motorhuvar, det ser ut som om motorn kokar eller fläktremmen har gått av och de vinkar förtvivlat att man ska stanna, och så försöker de lura på en guld eller ädelstenar för halva priset."

"Vart jag än kommer hoppas jag träffa på zigenare. I Prekmurje körde jag slut på en bensindunk för att hitta dem, för jag blev förbannad på det välstädade landet och på slovenerna, dessa förrädare mot den hemska allmänslaviska villervallan, men jag hittade inte en enda, fast jag hade läst att de säkert skulle finnas där. Fullt möjligt att de gömde sig, att de kände på sig på tio mils håll att jag var på väg, jag med min förtjusning i förfallet, min simpla böjelse för allt som inte ser ut som det borde."

Och han tycker om det han ser, även när det inte är så vackert. En melankolisk fatalism genomsyrar texten, som tar läsaren med på stämningsmättade irrfärder han eller hon annars aldrig skulle ha företagit sig:

"Ja, jag gillar alltså röran på Balkan och i Ungern, Slovakien och Polen, tingens märkliga tyngd, den vackra sömnigheten, nollrespekten för fakta, det lugna, konsekventa supandet redan mitt på dagen och de dimmiga blickarna som utan ansträngning genomborrar verkligheten och utan fruktan öppnar sig mot tomheten."

Stasiuk säger om sitt skrivande:

"På något vis har jag lärt mig skriva, jag lyckas sätta ihop ord som blir varaktiga, men jag kan inte ställa samman alla berättelserna till en historia som verkar meningsfull och trovärdig."

Men det är i fragment som världen uppenbarar sig mest intensivt, det är i uppsnappade brottstycken som sanningarna blottläggs. De stora harmoniskt avrundade berättelserna ljuger alltid för mycket. Den genre Stasiuk skapar åt sig har mycket som talar för den, och han behärskar sitt material fullt ut.

Källa
Andrzej Stasiuk : På vägen till Babadag.
Översättning: Tomas Håkansson
Ersatz

Nikanor Teratologen

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen