Döden i Gaza: tre böcker och en film - Tidningen Kulturen




Författaren Kajsa Ekis Ekman

Essäer om litteratur & böcker
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Kajsa Ekis Ekman om död, sexualitet, litteratur, och film i skuggan av ockupation och våld i Gaza.




Mohammed Omer

Mohammed Omer

 

De bara bombar och varför gör ingen någonting! Varför går ingen armé in och skyddar människorna från dessa angrepp? Och jag insåg att allt jag sett och läst hade kapslat in det hela i en definition av en händelse med titel, ingress och plats i historien – precis som historiska händelser man hör om: Hiroshima, Rwanda, Srebrenica – ett sätt att skapa ordning. Vilket är falskt, man får inte göra så, man måste se det som när det hände, när det inte hade någon rubrik utan bara var total, anarkisk terror.
detalj från boken The 51 Day War Ruin and Resistance in Gaza

detalj från boken The 51 Day War Ruin and Resistance in Gaza

Annons:



Litteraturen har två svarta hål: döden och sexualiteten. Skillnaden mellan författare, har jag tänkt många gånger, är förmågan att hantera dem. Att skriva om dem blir ofta vulgärt, att låta bli blir banalt. En vulgär författare karakteriseras av att hen faller rakt ner i de svarta hålen, beskriver hur sorgligt det är när någon dör, hur skönt det är att få orgasm. En banal författare karakteriseras av att hen undviker temat helt och hållet. Ingen dör, alla klarar sig och de som dör var ändå inte människor utan fiender eller obetydliga karaktärer. Sex beskrivs inte heller, utan huvudpersonerna stänger dörren om sig och plötsligt är det nästa morgon.

Några av våra största författare kännetecknas av greppet att undvika hålen men ändå låta hela verken kretsa kring dem. Det oerhörda med Camus Främlingen är just avsaknaden av sorg. Camus tar i så tygen spricker med det värsta som kan hända: huvudpersonens mamma dör och han blir skyldig till mord. Ändå tänker han på så ovidkommande saker som ifall det passar sig att ta en cigarett under tiden han betraktar liket. Bara första meningen vittnar om den nonchalans som kommer att prägla hela verket och som kommit att beteckna främlingskap: "Idag dog mamma.Eller kanske igår, jag vet inte."

På samma vis förhåller det sig med Imre Kertesz Mannen utan öde som är så stor just därför att huvudpersonen fokuserar på detaljer. När han kommit ut ur lägret och blir tillfrågad talar han bara om koncentrationslägrets lycka, om stegen – detta kan bara bli stor litteratur just därför att läsaren redan känner till det svarta hål som är förintelsens fasor. Ifall romanen hade skrivits om en för omvärlden relativt okänd händelse, som utrotningen av kommunister i Indonesien, hade den inte kunnat skrivas så, därför att läsaren inte vet att där finns ett svart hål över huvud taget.

Men det är ändå fusk, det är fusk.

Att skildra död och sexualitet rakt på, och göra det bra – det klarar nästan ingen.

Att säga att döden är tabu är för enkelt, det stämmer inte: det är sörjandet som är tabu. Actiondöden upprepas framför våra ögon varje dag i film, litteratur och spel, men det finns inget sörjande och sörjande gör människor obekväma.

Och om man måste skildra det?

Och om det inte bara är en persons död som ska skildras – utan tusentals?

Detta är krigsreportagets uppgift.

Förra sommaren attackerade Israel Gazaremsan. Det var tredje gången på sex år som de bombade. Antalet offer summerades: 2200 personer dog, 10 000 skadades, 300 000 tvingades flytta. Men efter att siffrorna summerats i pressen och attacken upphört, blev det tyst. Det fanns ingen plats för sörjandet.

Nu börjar skildringarna komma. Tre böcker skrivna av ögonvittnen är Charlie Andreassons Dagbok från Gaza, Mohammed Omers Shellshocked – On the Ground Under Israel's Gaza Assault och Max Blumenthals The 51 Day War – Ruin and Resistance in Gaza. En svensk sjöman, en palestinsk journalist och en amerikansk judisk journalist. Alla är skrivna som dagböcker, med korta kapitel om varje dags händelser.

Charlie Andreassons bok är det enda svenska vittnesmålet från attacken. Han åkte till Gaza för att arbeta med Gazas Ark, en del av Freedom Flottilla. Detta år skulle blockaden brytas inifrån. En båt skulle byggas i Gaza och avsegla med exportvaror, för att belysa hur Israels blockad mot Gazaremsan inte bara handlar om att förbjuda import, utan främst om att förhindra export och därigenom isolera befolkningen ekonomiskt. Men under arbetet inleddes bombningarna och Charlie blev kvar.

Boken inleds nio månader innan attacken. Detta är mycket viktigt. Av någon anledning kan människor som lever i fred inte förstå krigets fasor om de inte först inser att människorna som drabbas levt i fred förut. Det är just av den anledningen som den skildring av Biafra-kriget som berört flest är Chimamanda Ngozi Adichies En halv gul sol. Andreasson följer med när fiskebåtar försöker våga sig ut att fiska men blir tillbakadrivna. Han är med på fiskauktion och träffar Gazas enda kvinnliga fiskare som egentligen inte gör intervjuer "för journalister skriver endast för sina karriärers skull" men talar med Charlie eftersom de båda är sjömän.

Den 8 juli 2014 inleds attacken. Andreassons dagboksanteckning från dagen efter: "Inga detonationer har hörts sedan klockan fem på morgonen, för snart fyra timmar sedan. Solen skiner."
Meningarna är korta, ger praktiska upplysningar. Vi hinner inte med någon sorg. Det är hela tiden ilfart mellan sjukhus, bostadshus där bomber har fallit, begravningsplatser. Det är priser som stiger när tillgång på mat minskar. Om vattenbehov. Han blir fast på ett sjukhus som beskjuts. "Det kommer av allt att döma bli en fortsatt våldsam dag." Han hjälper till att skyffla jord från en kyrkogård som beskjutits och som måste röjas för nya kroppar. "Nära två tusen kroppar skall läggas i jord" skriver Andreasson sakligt.

Att båten han arbetar med förstörs ges inte stort utrymme. Det spelar mindre roll när människor dör överallt. Samtidigt präglas boken av en känsla av ansvar; han försöker få ut bilder men bilderna är till och med för grova för västerländsk media, och han vill inte se mer död, han vill skildra livet, men hur förklara för pressen att det värsta är att se på barn som är ute och leker och veta att många av dem inte kommer att finnas om några veckor? Varför de är ute och leker? För det finns inga skyddsrum. Att befinna sig i ett hus kan vara farligare.

När jag läser Andreassons bok förstår jag varför han var den på Ship to Gaza som tog emot mest stryk av soldaterna. De pepprade honom med elpistol, han skrek avgrundsvrål men han ställde sig ändå upp. Har man sett det han såg ger man inte upp i första taget.

När Max Blumenthal anländer till Gaza den 14 augusti har attacken redan pågått i trettioåtta dagar. Han inleder omedelbart sitt arbete som den journalist han är och besöker familjer vars hus demolerats: "jag började ana att vi hade hamnat på en gigantisk brottsplats. Jag fann golv översållade av kulhylsor, sandpåsar som använts för att dämpa maskingevär... davidsstjärnor som ritats på väggar och i ett hus hade soldater använt filtpennor och skrivit på skakig arabiska: Vi ville inte gå in i Gaza men Hamas terrorister tvingade oss. Förbannelse över Hamas och alla som stödjer dem."

Blumenthal bakar in en stor del analys i sin dagbok. Vi får veta om ockupationens historia och om det politiska spelet som föregick attacken. Om den israeliska regeringens cynism då de undanhöll för folket att de två israeliska liftarna redan hittats döda, för att vinna tid för en propagandakampanj med mottot #BringBackOurBoys samt skylla dådet på Hamas.

Det är bokens starka sida. Till skillnad från de två andra sätter han attacken i ett sammanhang. Men han är inte lika bra på att skildra känslor. Inte heller här kommer vi nära sorgen. Han försöker, men kommer inte längre än plattityder som "Upplevelserna kommer alltid att vara fast i mitt huvud och jag kommer aldrig att komma över dem, säger Muhammad." Det är som att han måste gömma sig bakom fakta: han rapporterar, snarare än skildrar. Jag har känslan av att han håller tillbaka, kanske är hans stilideal att vara osentimental och analyserande.

Till skillnad från de två ovanstående skriver Mohammed Omer från perspektivet av någon som inte anländer, utan är född i Gaza och alltid bott där. Hans styrka är att han kan skriva om hur hela samhället drabbas av en attack, även sidor man inte tänker på, som förlossningsvården. För barn föds även under bombningar. Han inleder inte texten med att beskriva livet före attacken, dock är detta liv hela tiden närvarande. Hans bok inleds "Min tre månader gamla son gråter i sin vagga. Det är mörkt. Elen och vattnet har stängts av. Den här natten får min sons vaggsång bli Israels version av Wagners Valkyrian, med F16 som trummor, Hellfire-missiler som blåsintrument och drönare som strängar.. Men till skillnad från en föreställning varar denna dödsopera i dagar."

Allt eftersom dagarna går blir meningarna kortare, Wagner-metaforerna försvinner. Omer slutar att försöka vara poetisk. Istället inhämtar han vittnesmål. Han grips av en besatthet av att rapportera allt som sker, intervjua läkare, familjer, religiösa ledare. Kapitel efter kapitel inleds med berättelser som "Denna mor står på trappan till det som brukade vara hennes hus. Hon har förlorat sina tre barn." Alla känslor är bortträngda och kvar blir endast dokumentation. Det blir vittnesmål efter vittnesmål. Han beskriver allt. Soldaternas konservburkar som ligger slängda på marken. Plastpåsarna med deras avföring som lämnats kvar. En åsnekärra full av döda kroppar som väntar på att begravas. Kyrkogårdsarbetaren som måste fly och sluta gräva gravar då gravplatsen bombas. Kanske trodde Israel att även döda kan vara terrorister.

Jag kan inte säga vilken som är bäst av böckerna – alla är de främst vittnesmål. Jag är inte säker på att någon av dessa författare klarar att gå bortom dokumentationen och skildra vad som hände. Det känns som om de stänger av. Som om de själva var så chockerade av vad de upplevt att de tar sin tillflykt till redan färdiggjorda fraser och redan sedda scener. Som om rapporterandet fick en terapeutisk funktion och de därför klamrar sig fast vid det. För ingen av dem skildrar sorgen men än i korta ögonblick. Kanske för att när attacken är över slutar också böckerna.

Den starkaste skildringen av attacken jag känner till är kortfilmen One minute av Dina Naser, exilpalestinier. När jag såg den hade jag sett och läst så mycket om attacken att jag trodde jag visste vad som skedde, men på de få minuter filmen varade var det som om det sjönk ner över mig och jag frös till is...

De bara bombar och varför gör ingen någonting! Varför går ingen armé in och skyddar människorna från dessa angrepp? Och jag insåg att allt jag sett och läst hade kapslat in det hela i en definition av en händelse med titel, ingress och plats i historien – precis som historiska händelser man hör om: Hiroshima, Rwanda, Srebrenica – ett sätt att skapa ordning. Vilket är falskt, man får inte göra så, man måste se det som när det hände, när det inte hade någon rubrik utan bara var total, anarkisk terror.

Efter visningen fick jag chansen att tala med Naser. Jag frågade henne: Var du i Gaza under hela attacken?

Hon svarade: Jag har aldrig varit i Palestina. Filmen gjordes i Europa...

Kajsa Ekis Ekman

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen