Resa till nattens ände – tre versioner, tre världar - Tidningen Kulturen




Louis Ferdinand Céline, 1932. Foto: Globd/Wikipedia

Essäer om litteratur & böcker
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Den franske författaren Louis-Ferdinand Céline (1894-1961) föll med sin roman "Voyage au bout de la nuit" ur ramen för den franska 1900-talslitteraturen men blev samtidigt epokgörande för denna. Hans litterära inflytande i Frankrike har varit genomgripande och obestridligt och han fortsätter att vara en viktig litterär referenspunkt. 2011 var det femtio år sedan Céline dog, ett jubileum som på olika sätt uppmärksammades i Frankrike, både i bokbranschen och i media.

 


Som ovan nämnts, skiljer sig de två svenska översättningarna på ett markant sätt när det gäller vokabulären. På ett allmänt plan kan man konstatera att Leandoer har tagit i beaktande Célines olika språkregister i betydligt större utsträckning än Bjurström.
Le no 64 du passage Choiseul où vécut Louis Destouches enfant.

Le no 64 du passage Choiseul où vécut Louis Destouches enfant.

Annons:



Louis-Ferdinand Célines mest kända verk utkom i svensk översättning 1971 och i nyöversättning 2013, båda gångerna med titeln Resa till nattens ände.

Céline, vars egentliga namn var Louis Ferdinand Destouches, verkade inte bara som författare utan också som läkare, framför allt i obemedlade områden i Paris utkanter. Han fick där personliga erfarenheter av mänsklig misär, upplevelser som avspeglas i olika former och kontexter i hans böcker. Författarens bakgrund och ideologiska ställningstaganden är välkända och hans öppet deklarerade tyska sympatier är dokumenterade och analyserade i olika sammanhang, exempelvis i Carl-Göran Ekerwalds bok Céline – liv och tänkesätt (Norstedts, 2003). Célines uppenbara brist på politisk korrekthet hindrar dock inte att hans betydelse som litterär nydanare, såväl i fråga om form som innehåll, är av det mer djupgående slaget.

Célines viktigaste och mest uppmärksammade verk är utan tvekan debutromanen Voyage au bout de la nuit från 1932. Romanen väckte stort uppseende när den publicerades ("ett bombnedslag") och den kom att utgöra en milstolpe i den franska mellankrigslitteraturen. Vissa anser den till och med vara ett av de mest centrala verken i den franska 1900-talslitteraturen och bland de talrika beundrarna återfanns Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir. Under perioden mellan de två världskrigen dominerades den franska litteraturen av "klassiska", stilistiskt mer traditionsbundna författare som André Gide, flera av dem katolskt inspirerade som François Mauriac, Georges Bernanos, Paul Claudel och Charles Péguy, och av "roman fleuve"-författare som Roger Martin du Gard, Jules Romains och Georges Duhamel, författare som alla befinner sig på mycket långt avstånd från Céline såväl tematiskt som språkligt.

Voyage au bout de la nuit, som handlar om läkaren Ferdinand Bardamus upplevelser och erfarenheter i olika miljöer i olika delar världen, har liknats vid en pikareskroman och representerar i sin brutala illusionslöshet något helt nytt i den franska litteraturen. Céline häcklar allt och alla, hög som låg, fattig som rik, och hans grundläggande pessimism och fasta övertygelse om människans hjärtlöshet och ondska genomsyrar hela verket.

Även språkligt och stilistiskt utgjorde romanen med sin speciella talspråkskaraktär, sin "muntlighet" och sitt växlande stilregister ett totalt annorlunda inslag i den språkligt sett konventionella och "tuktade" franska skönlitteraturen; Célines extremt oortodoxa språkbehandling var vid tidpunkten för bokens publicering något helt unikt. Naturligtvis väckte Célines förstlingsverk inte bara positivt intresse utan gav också upphov till massiv kritik och framkallade upprörda känslor, vilket ju knappast är ovanligt med nyskapande och banbrytande litteratur.

Ansågs omöjlig att översätta

Voyage au bout de la nuit utkom som ovan nämnts i svensk översättning 1971, alltså nästan 40 år efter den franska originalutgåvan, vilket är ett långt tidsintervall för ett så omtalat och omskrivet verk – man kan jämföra med Sartre och Camus vars böcker utkom på svenska tämligen omgående. Enligt förläggaren av nyöversättningen, Håkan Bravinger, kan denna "fördröjning" ha berott på att boken ansågs omöjlig att översätta och inte heller låg rätt i tiden, men mest sannolikt anser han det vara att Célines antisemitiska hållning uteslöt en tidig svensk utgåva av verket. Den svenska översättningen 1971 gjordes av Carl Gustaf Bjurström, en av de mest aktade och uppburna översättarna av fransk litteratur till svenska under andra delen av 1900-talet. För nyöversättningen 2013 svarade Kristoffer Leandoer, också han en känd och respekterad översättare och skribent. Leandoers översättning fick positiv och välförtjänt uppmärksamhet i media, vilket gav verket en nytändning, engagerade kritiken och lockade nya läsare.

Intressant nog finns det en hel del kommentarer som avser den första svenska översättningen, Bjurströms text. Reflektioner och synpunkter på denna återfinns i Håkan Bravingers mycket läsvärda artikel Det är ett slags musik (men det är inte Célines musik). Vårt behov av klassiker på nytt sett ur ett förläggarperspektiv (i konferensvolymen Aspekter av litterär nyöversättning, Linnaeus University Press, Växjö, 2012). Han diskuterar där förhållandet mellan neutralt språkbruk, vardagsspråk och slang och understryker att "det vardagliga språkbruket snabbt känns ålderdomligt och hopplöst förbrukat", medan en mer neutral språknivå står sig på ett helt annat sätt. Det är ju också, säger han mycket riktigt, svårt att förutsäga vad som kommer att överleva när det gäller tidsbundna ord och uttryck. Detta aktualiseras i Bjurströms översättning som har ambitionen att spegla ett modernt, vardagligt talspråk, vilket blir problematiskt i ett längre tidsperspektiv. Dock, påpekar Bravinger, blev Bjurströms översättning tidigt kanoniserad, även om den inte ansågs okontroversiell. 

Bjurströms "vulgarisering"

Han tillstår att översättningen är ambitiös och konsekvent genomförd, men undrar samtidigt om den är så framstående att den är värd att kanoniseras och han är heller inte helt övertygad om att Bjurström kände sig bekväm med uppgiften med tanke på att denna text "sticker ut" bland hans översättningar. Man kan i detta sammanhang tillägga att respekten för Bjurström och hans status som översättare och förmedlare av fransk litteratur i Sverige möjligen kan ha bidragit till en överdrivet okritisk inställning i detta "avvikande" fall. Bravinger framhåller också att flera kritiker, exempelvis Carl-Göran Ekerwald i sin bok Céline – liv och tänkesätt, har givit uttryck för skenbart motsägelsefulla omdömen: Ekerwald kallar översättningen både "briljant" och "vulgariserande", vulgariserande på grund av "något slags Stockholmsslang" och grova uttryck, briljant därför att Bjurström genomfört sin "vulgarisering" med stor skicklighet.

Flera skäl talade för en nyöversättning. Det franska originalet har många speciella karakteristika genom dess påtagliga blandning av stilistiska register och dess speciella rytm, dess "musikalitet", som översättare kan förhålla sig till och återge på olika sätt – man kan säga att en ny svensk "röst" för att reflektera detta mångfacetterade verk var påkallad. Ursprungstexten har ett stort inslag av korta meningar och inte sällan oavslutade satser. Dessa drag tillhör knappast det konventionella franska litterära stilregistret och är snarast utmärkande för olika former av vardagligt talspråk. Dock är Célines språk betydligt mer komplicerat och mångfacetterat än så: narrativ text och dialog varvas och har olika kännetecken, språk och stilnivå varierar hos olika personer och även hos de enskilda personerna alltefter situation och känsloläge, vilket är ett originellt grepp som inte får negligeras i en översättning.

Nya aspekter av verket

Till yttermera visso återfinns i Resa till nattens ände "litterära blinkningar" och andra "budskap" som också i möjligaste mån bör reflekteras i översättningen och som översättare kan ta ställning till på olika sätt. Som ett exempel på Célines medvetna ordval kan man ta romanens inledande mening Ça a débuté comme ça, där verbet débuter ("börja"; "debutera") associerar till en medicinsk vokabulär (en sjukdom debuterar). Bjurström har valt den i och för sig invändningsfria översättningen "Det var så här det börja", medan Leandoer har uppnått en högre grad av överensstämmelse med originaltexten genom att välja "Det var så här det bröt ut" (en sjukdom bryter ut). Célines roman har således en hög komplexitetsgrad och varje ny översättning kan sägas tillföra nya aspekter av verket, vilket inte sällan är fallet med litterära "klassiker". Låt oss i detta sammanhang inte heller glömma att en helt avgörande faktor för att en nyöversättning skall komma till stånd – och för att ett förlag skall vara villigt att göra den avsevärda ekonomiska satsning det innebär – är att verket i fråga fortfarande anses vara så viktigt att det är angeläget med en nyöversättning i akt och mening att nå nya generationer av läsare.

Det är lätt att fastslå att Bjurström i sin översättning använder sig av betydligt fler ord än Leandoer gör i sin och att nyöversättningens textlängd är mer i samklang med det franska originalets. Bjurström uppvisar en tendens att göra "utfyllnader" i texten, vilket inte är fallet med Leandoer. Detta behöver dock i sig inte betyda att Bjurströms översättning är oidiomatisk ur svensk synvinkel, men den ökade textmängden indikerar ändå att den avlägsnar sig från den korthuggna stil som i mångt och mycket utmärker ursprungstexten. Vad beträffar meningsstrukturen, ligger Leandoers översättning utan tvekan närmare Célines text än Bjurströms. Leandoer återspeglar väl originalets korthuggenhet och snabba rytm, vilket han bland annat åstadkommer genom att använda komprimerade satser, ofta uppbyggda kring substantiv i likhet med dem som återfinns i originalet, medan Bjurström ofta bygger ut sina meningar med verb (enligt svensk modell) och/eller "småord", vilket med nödvändighet gör texten längre. Detta kan illustreras med hjälp av översättningarna av exemplen Siècle de vitesse! ("Fartens århundrade") och Je l'écoute ("Jag lyssnar/hör på honom"): "Vi lever i fartens århundrade" (Bjurström) och "Fartens århundrade!" (Leandoer) respektive "Jag, jag bara lyssna" (Bjurström) och "Jag hör på" (Leandoer). Dessa olika förhållningssätt innebär att man vid en jämförelse kan uppfatta Bjurströms text som mer "pratig", mindre koncentrerad än Leandoers, om än inte alls oidiomatisk.

Att Bjurströms text är längre än Leandoers förklaras huvudsakligen av några översättningsstrategier som återfinns hos den förre men inte hos den senare. Dessa strategier kan karakteriseras som "tillägg" och "elaborering". Den första strategin innebär att översättaren i sin text helt enkelt lägger till ord eller uttryck som det inte finns någon täckning för i originalet, den andra att översättaren "broderar ut" och "expressifierar" texten med mer ordrika, och ofta också mer målande, uttryck än dem som man finner i den franska förlagan. Dessa tillvägagångssätt är vanligt förekommande i Bjurströms översättning men nästan helt frånvarande i Leandoers. I följande två exempel, som illustrerar nämnda strategier, kan vi jämföra Bjurströms översättningar "Var då nånstans, om jag får fråga?" (tillägg) och "fick igång pratkvarnen på mej" (elaborering) med Leandoers "Var då nånstans?" och "fick mig att prata", där de senare avspeglar originalet såväl innehållsmässigt som stilistiskt. Noteras bör emellertid att det inte behöver vara språkligt oförsvarbart med tillägg och elaborering.

Tillägg kan ibland hjälpa läsaren att tolka texten och elaborering kan vara i linje med de språkliga konventioner som är rådande i målspråket och därmed vara idiomatiskt eller stilistiskt berättigad. Dessa strategier är emellertid inte alldeles oproblematiska om man beaktar Célines egen text där den snabba rytmen och plasticiteten ofta spelar en avgörande roll. Originalets grundläggande drag riskerar att försvinna i en alltför "vidlyftig" översättning, som mer syftar till att göra texten lättillgänglig för en svensk publik än att försöka tillvarata ursprungstextens särart. Här kan det vara värt att påpeka att både tillägg och olika former av elaborering var mycket vanligt förekommande strategier (med varierande beteckningar) i äldre översättningar, medan dagens översättare generellt sett är mer benägna att respektera originaltexten och dess karakteristika.

En ålderdomlig översättning

Det står utom tvivel att en nyöversättning var påkallad också av åldersskäl: då Bjurströms översättning innehåller många vardagliga, idag daterade, talspråksuttryck och slang förelåg det ett behov av uppdateringar för att kunna nå dagens svenska läsare med ett modernare, mer adekvat språk och tilltal. Så har Bjurström återgivit det franska neutrala verbet regarder ("titta på") med "glana på", uttrycket un maître journal ("en lysande tidning") med "en prima blaska" och frasen bandes de charognes ("kadavergäng") med "förbannade luspudlar", medan Leandoer har valt de mer tidsneutrala och mindre stilistiskt markerade "tittade på" respektive "fantastisk tidning" och "era kadaver".

Ord som "glana på" och "luspudel" är knappast gångbara idag och får snarast en modern läsare att dra på munnen, vilket ju knappast är avsikten. Dessutom, och inte minst viktigt, ligger Bjurströms översättningar här (och i en mängd andra fall) på en helt annan stilnivå än Célines ordval och ger därför helt andra associationer och ett annorlunda tonläge än originalet. Man kan till yttermera visso ställa sig frågan om dessa slanguttryck och andra av samma slag ens var gångbara på 70-talet då Bjurström gjorde sin översättning. Möjligen kan man framlägga hypotesen att Bjurström, som, med undantag för några år i Sverige i sin ungdom, levde hela sitt liv i Frankrike och i helt andra miljöer än sådana där slang var ett grundläggande inslag i språkbruket, var tillräckligt insatt i det stilistiska register han ville spegla.

 

Kristoffer Leandoer

 

Som ovan nämnts, skiljer sig de två svenska översättningarna på ett markant sätt när det gäller vokabulären. På ett allmänt plan kan man konstatera att Leandoer har tagit i beaktande Célines olika språkregister i betydligt större utsträckning än Bjurström. Den senare håller sig till ett relativt enhetligt talspråkligt register, medan Leandoers text är mer nyanserad och varierad, och i så måtto mer trogen ursprungsversionen. Vid en analys av de svenska översättningarna framträder tydliga mönster: Bjurström använder sig ofta av tidsbundet talspråk, svordomar och känsloladdade ord och uttryck som bitvis ligger ganska långt från den franska texten och som dessutom inte sällan har en föråldrad karaktär, vilket ger hans text ett annat tonläge än Célines. Ytterligare ett exempel kan vara på sin plats: Bjurström återger det innehållsmässigt neutrala ordet caniche ("pudel") med det ålderstigna "knäracka", som också har helt andra stilistiska implikationer.

Han använder sig också gärna av mer känsloladdade, "starkare", uttryck än vad originaltexten motiverar, exempelvis "då ser man inte röken av dom längre" och "slår dom dank" för att återge mindre innehållsmässigt "laddade" franska uttryck som on ne les voit plus ("man ser dem inte längre") och ils se promènent ("de promenerar"), vilket ger hans text ett annat anslag. Likaså tar han ofta till kraftuttryck och svordomar i förstärkande syfte, svordomar som inte återfinns i Célines text, "du pratar skit", "det har du alldeles förbannat rätt i", "så fan de har förändrats".

Mer återhållsam  -  större tonsäkerhet

Leandoers översättning är klart mer återhållsam och mer "känslomässigt neutral" än Bjurströms och är heller inte lika tidsbunden. Den uppvisar, enligt mitt förmenande, en större tonsäkerhet, en röst som ligger närmare Célines – även om den senares text är unik och svårligen kan göras rättvisa fullt ut i någon översättning till något språk. Detta kan illustreras med Leandoers översättningar av exemplen i föregående stycke: "pudel"; "då syns de inte till längre till", "promenerar de bara omkring"; "det är inte sant", "där har du faktiskt en poäng", "inget har förändrats på riktigt". Detta betyder på intet sätt att Leandoer aldrig tar till kraftuttryck eller slang, men han gör det i allmänhet i samklang med originalet och inte som en genomgående strategi med risk för överanvändning. Leandoer lyckas därigenom i större utsträckning än Bjurström återge den subtila blandningen av språkregister i Célines text.

Översättningens grammatiska uttryck

I Voyage au bout de la nuit återkommer vissa grammatiska "markörer" som är utmärkande för det mindre vårdade talspråket och som givetvis är avsedda att spegla detta språkregister. Att återge sådana markörer grammatiskt på svenska låter sig sällan göras på ett tillfredsställande sätt och en översättare är ofta tvungen att ta sin tillflykt till kompensationsstrategier, att återge textens stilistiska implikationer på annat sätt och på annat ställe i texten, exempelvis genom att använda sig av olika möjligheter på ordnivå. Bjurström har dock i viss utsträckning använt sig av svenska grammatiska markörer i sin översättning, exempelvis de i vardagsspråket vanliga, reducerade imperfektformerna av verben (han börja i stället för han började), talspråksformerna dom och nåt istället för de/dem och något. Detta fungerar bra i vissa fall, men då han gör det i mycket stor utsträckning blir följden en nivellering av texten som saknar motsvarighet i originalet.

Det vanligaste sättet att kompensera ett "inkorrekt" grammatiskt språkbruk är emellertid att göra det lexikalt, genom att ta till talspråkliga vardagsuttryck, slang eller kraftuttryck. Detta tillvägagångssätt bör emellertid användas med viss försiktighet, eftersom lexikal kompensation, om den används ofta, kan resultera i alltför starka och känsloladdade uttryck i förhållande till originalet och ge översättningen en annan ton. Detta beror på att de regelbundet återkommande grammatiska markörer det här rör sig om är mindre markerade, mindre iögonfallande, än vad som är fallet med semantiskt mer "innehållsrika" termer.

Att upptäcka textens anspelningar

Redan vid en begränsad analys av texterna framgår att Leandoer har varit angelägen om att tolka de undertexter, anspelningar och "språklekar" som återfinns i originalet, och han har ofta på ett imponerande sätt lyckats både upptäcka dem och finna svenska ord och uttryck med liknande implikationer (ibland är det givetvis fråga om kompensation: han tar igen på ett annat ställe i texten när lämpligt tillfälle erbjuder sig och då han inte haft möjlighet att göra det vid "rätt" tillfälle, detta i syfte att fånga textens grundton). Vi ser detta illustrerat i följande tre exempel: "soldater utan sold", "den dag då fosterlandet behöver mitt blod, så är jag redo och kommer att åderlåta mig", "och så började jag mässa", där Leandoer lyckas göra antingen en språklig återkoppling i texten eller en innehållsmässig sådan ("mässa" i sista exemplet välfunnet då det i sammanhanget rör sig om en bön).

Lösningar av detta slag är mindre vanliga hos Bjurström; han har i dessa exempel valt följande översättningar: "vi står gratis till förfogande som soldater" (i originalet soldats gratuits), "den dag fosterlandet kallar mej står jag redo att gjuta mitt blod", "och så läste jag upp följande för honom". Ett avslutande exempel på Leandoers subtila känsla för språkets möjligheter är uttrycket "och därifrån löpte tråden vidare" för att återge det franska stående uttrycket de fil en aiguille ("från det ena till det andra"), där substantivet fil betyder just "tråd". Bjurström har helt korrekt givit översättningen "från det ena till det andra", men har inte riktigt visat samma kreativitet som Leandoer. Nyöversättaren har givit prov på stor kongenialitet med Célines text och är enligt min uppfattning, generellt sett, betydligt tonsäkrare, mer trogen originalets budskap och dess språkliga profil än Bjurström.

Två översättningar - två läsupplevelser

Célines Voyage au bout de la nuit erbjuder ett osedvanligt bra exempel på hur en och samma litterära originaltext kan ge upphov till översättningar av fundamentalt olika karaktär. En del av förklaringen till detta förhållande ligger förvisso i tidsaspekten, språkets utveckling och den generellt gällande skillnaden i fråga om normer och konventioner för litterär översättning vid tiden för översättningarnas tillkomst. Men förhållandet är framför allt en effekt av de båda översättarnas olika attityder till författaren och verket och av olika ideal och preferenser med avseende på de översättningsstrategier som bör tillämpas: mot Leandoers mer neutrala och text- och stiltrogna översättning står Bjurströms friare och mer subjektivt präglade. Kontrasten är så påfallande att det inte förefaller överdrivet att säga att de båda översättningarna representerar två läsningar av Célines klassiska mästerverk och att de ger upphov till två helt olika läsupplevelser.

Elisabeth Tegelberg, f.d. lektor i franska, Institutionen för språk och litteraturer, Göteborgs universitet. Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Elisabeth Tegelberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen