I kroppens sista natt - Tidningen Kulturen




"Himmelsgudinnan". Fotokomposition av Percival copyright ArtDistribution

Essäer om litteratur & böcker
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Kassandra ropar i natten i början av min pjäs ”Kroppens sista natt”. Hennes rop är genomträngande och fyller hela salongen, ja, en hel värld. Varför ropar hon? Är det ett varningsrop?




 

 

Den gamla världsordningens maktmedier och makt-havare håller på att ge upp. Deras ekonomi och nyhetsbesatta rabbelbabbel pendlar mellan mani och depression.

Garcia Lorca 1914. Foto Wikipedia

Annons:



Den första repliken lyder: ”Tänk om du var en tiggare utan verk/ och måste vara ute i världens spönätter/ och sova i det våta gräset …” Dessa ord uttalas i mörkret av en ljus kvinnoröst. Pjäsen är som helhet ett befriande offerdrama. På titelsidan står det: ”Ett offerspel i världens skapelsenatt på väg mot ljusa banor.”

Detta drama är tillägnat den store spanske poeten och dramatikern Federico García Lorca, som den 19 augusti 1936 sköts i en ravin inte långt från sin hemstad Granada.

”Kroppens sista natt”, som i viss mån liknar ett antikt kör- och dansdrama, kan även ses som ett ytterst modernt och, varför inte, framtida spel. Men här är offret inte någon speciell poet eller konstnär eller revolutionär fredstänkare … Nej, han eller hon kan vara vemsomhelst som av nödvändighet sagt nej till ett officiellt falskspel och maktspel, där ödemarken och det inre öde landet växer.

Utsugningen är enorm och föga förstådd.

Georg Büchner säger i sin pjäs om Danton: ”Vi är svärden genom vilka andemakterna strider.” Vad är det då för andemakter som behärskar oss och som dagligen tar struptag på en mängd offer?

”Kroppens sista natt” har ännu inte haft sin urpremiär. Teatersömnen är alltför dominant i vår del av världen, och ett drama som lever sig in i denna sömn och som når fram till ett uppvaknande är väl ingenting man vill uppleva? Kommer detta årtusende att fortsätta att vara en sömnens eon? ”Somnionia” är ett ord som James Joyce använder i sin mirakulösa bok Finnegans Wake. Det finns visserligen drabanter som höjer sina ordsvärd mot maktapparatens herrar och damer, men är det tillräckligt med tanke på dem som i ”Kroppens sista natt” är De Svartklädda, vilka då och då utför en flaxande dans runt den döda kroppen?

Det hela är ett rituellt drama, en rit som funnits sedan urminnes tider. Själva de rituella tillvägagångssätten kan variera. I Europa känner vi till våroffer, till exempel Igor Stravinskijs kända musikverk ”Våroffer” som uruppfördes i Paris i maj 1913 och som blev en skandalsuccé. I det gamla Egypten blev Osiris ett offer. I Syrien och Libanon talar man om Adonis i en mytisk historia där den som offras återuppstår. Och i den forntida sumeriska kulturen var det gudinnan Inanna som hade en offerroll. Hon nedsteg till underjorden, dödades av sin syster Ereshkigal, underjordens gudinna, men väcktes till liv på nytt. I vår kristna värld vet vi att Mästaren, som få förstått men många hyllar, måste nedstiga till underjorden innan han på Påskdagens morgon uppstår från de döda.

Någonstans närmare mitten av ”Kroppens sista natt” ser Den Vitklädde sig själv som tiggare, men han kallas också Tiggarfurste av Konungen i detta rituella och nutidsverkliga spel. Den Vitklädde säger på ett ställe, då man tvistar om den döda kroppens identitet: ”Men är döden kroppen?”

I det första dramat, ”Statyernas natt”, i boken Människoriketen saga som spelar säger huvudrollsinnehavaren Konstnären: ”Kroppen är endast en station på vägen.” Hur många stationer finns det innan vägen når sitt mål? Vad är det som uppenbarar sig vid vägens slut? Den slutgiltiga kroppen bortom kroppens gränser?

Diktaren Samuel Becketts roman Murphy kom ut 1938 efter många om och men. Drygt 40 förlag hade refuserat manuset, och boken såldes bara i ett fåtal exemplar under det världskrig Beckett drogs in i som motståndsman. Han bodde i Paris men var tvungen att fly till Roussillon i Provence. När han före sin Parisvistelse studerade franska, latin och italienska vid Trinity College i Dublin, läste han en ganska okänd 1600-talsfilosof, Arnold Guelincx. I romanen Molloy står det i förbigående: ”den gamle Guelincx, död i unga år” … I Murphy finns det ett helt kapitel som handlar om den filosofiske Murphys mind (sinne, tanke).

Beckett tycks ha inspirerats av Guelincx när han låter sin huvudperson sätta sig i en gungstol för att sakta vagga sig in i ett tillstånd där beroendet av kroppen upphör. Först då vaknar själen eller tanken och sinnesmedvetandet (the mind) till liv. Är kroppen ett hinder för vårt fria tänkande? Eller måste vi frigöra kroppens låsta energier för att uppnå ett fritt tänkande?

Nu satsar vi mest på sånt som går hem. Vinsten är viktig. Försäkringarna är nödvändiga. Men ”Själen!”, som De Svartklädda ropar unisont på ett ironiskt sätt i ”Kroppens sista natt”, är ingenting vi behöver tänka på. Kanske ligger den sårad vid sidan av vägen och behöver en barmhärtig samarit som räddar den? Eller har den som Eurydike stigit ner i dödsriket? Är det från detta rike vi måste hämta upp den?
Kassandra ropar i natten. Men ingen hör hennes rop. Och om den människa som man i ”Kroppens sista natt” tror att man har dödat, säger man: ”Udda, ja, men inte tillräckligt udda … Avvikande, ja, men inte tillräckligt avvikande.” …

Ja, den döde var i denna historia en dålig affär, ”inte värd att satsa på”. Men i själva verket är han inte död. Det vill det svartklädda följet inte förstå. Den vitklädde och det brokigt klädda följet i hans sällskap förstår, men de har ingen talan. De lever mer eller mindre som tiggare, som musikanter och som underhållare. Små smulor faller från den rike mannens bord.

Nu, i början av år 2015, vill man på vissa platser förbjuda allt tiggeri. Om lönsamhet krävs i alla sammanhang, vad händer då med den kulturvärld som är olönsam? Vilka sanningar vill man ta emot? Flyktingar och tiggare överallt i världen skakar galler och ropar. Oräkneliga barn lider nöd i flyktingläger. Oräkneliga flyktingar dör på vägen. Många drunknar i Medelhavet. Somliga smugglas över gränser.
Kassandra ropar. Ingen hör. Men allt har en gräns. Den Vitklädde, som överlevt och lever bortom det som vi kallar liv och död, betraktar den döda kroppen på scenen som inte är en kropp vilken som helst. Det har en svartklädd läkare konstaterat. Och vem vill i vår tid betvivla vetenskapens instrument?

I ”Kroppens sista natt” närmar sig den mänskliga kroppens historia sin högre bestämmelse, och i den avslutande scenen är det en ny anda som talar. I en av slutreplikerna står det: ”När vi bärare stiger upp föds en hel tid.” Detta citat syftar på Tidsbärarna som bär Tidens bördor, vilket är lätt att förstå för den som känner till den mayanska mytologin.

Jag inledde detta årtusende på ön Flores, belägen i sjön Lago de Petén Itzá, inte långt från pyramidruinstaden Tikal i Guatemala. Ön Flores och det omkringliggande området Tayasal var det sista mayafästet som föll i de erövrande spanjorernas händer.

Den mayanska kulturen gick mer eller mindre under jorden, men rester kvarstod, exempelvis Popol Vuh, en skrift som inspirerat både den mayanske poeten och nobelpristagaren Miguel Ángel Asturias och kompositören Edgar Varèse. Jag hade turen att, då det nya årtusendet började, få uppleva en liten del av den gamla mayanska dansteatern på en höjd intill sjön Lago de Petén Itzá.

När jag besökte Tikal under den tid då månen befann sig närmare jorden än på mycket länge, gick jag omkring i djungeln bland de branta och märkligt formade pyramiderna, talade med de nästan tama små näsbjörnarna och undersökte akustiken med mina cymbaler och min flöjt. Mer om detta kan man läsa i min illustrerade engelskspråkiga brevbok Letters to Shanti (2014), där det finns texter som inspirerats av denna magiska spelplats. Jag tänkte när jag vandrade i fullmånens sken: Här borde jag sätta upp Kroppens sista natt.

"Elementens dirigent". Oljemålning av Percival. Detalj. copyright ArtDistribution

Detta offerspel påminner om den klassiska mayanska teatern, där flera tusen dansare kunde vara med. För att rädda världen, ansåg mayaindianerna, måste människorna skapa en dansdramatik som förnyar och befriar. Men ibland går konsten ner i underjorden och stannar där. Är befrielsen möjlig? Kan Eurydike på nytt nå fram till ljusets värld? Finns det en orfisk dramatik som möjliggör detta? Finns det tidsbärare som är modiga nog att räta på sina ryggar och föda sig själva in i en annan tid och en annan värld?

I början av ”Kroppens sista natt” står det: ”Människan har förlorat sin hjärna/ i det förgångna paradiset/ och på jakt efter sig själv/ söker hon sin döda kropp …” Är det den döda kroppen i våra sinnen som måste upplivas, den döda kroppen som är våra sinnen som utför våra dagliga gärningar? Vi agerar, vi är lydiga på våra verkstadsgolv, vi röstar utan att egentligen ha någon röst. Vi ropar utan att höras.
Vi uppvaktar mediernas makthavare utan att bli mottagna.

Vi skulle kunna säga: ”Vi är Tiggarna, De Brokiga, som talar: Herrar och Damer Makthavare! Det vet ni, vi ger oss aldrig! Ni tronar så länge ni förmår trona! Ni tror så länge ni förmår tro … Men på vad? Hur ser ert samvete ut? Hur använder ni era resurser och era sinnesförmögenheter, som ni trots allt har?”
Ja, någon börjar kanske undra vad som egentligen pågår. Till och med Bödlarna i ”Kroppens sista natt” vacklar när de lyssnat tillräckligt och anar sanningen i Den Vitkläddes ord. I en av sina repliker säger han:

”Ni som är okunniga om den kropp ni förlorat och till hjälplöshet stolta över er kunskap om den döda och lärda kropp som är er egen börda!” Och sedan säger han: ”Nej, den som verkligen är/ är inte i denna kropp som ni ser./ Och ändå är han, ändå är han, den som ni inte ser;/ ändå är han här ibland er.” Ja, det är svårt för den osynlige att bli synlig. Bödlarna vacklar. Konungen blir mer och mer osäker. Och det svartklädda följet förlorar alltmer sin kraft i sin dans och i sina uttryck.

Den gamla världsordningens maktmedier och makthavare håller på att ge upp. Deras ekonomi och nyhetsbesatta rabbelbabbel pendlar mellan mani och depression. Graven öppnar sig … Begravningens tid har – även den – sitt slut, den tid som den italienske 1700-talsfilosofen Giambattista Vico kallar Upplösning, Förruttnelse och Civilisation, och som Joyce har som bärande element i sin bok Finnegans Wake. Jag citerar ur ricorsodelen som avslutar Finnegans Wake och som i denna del lämnar den döda kroppens tid bakom sig:

”A way, the Margan, from our astamite, through dimdom done till light kindling light has led we hopas but hunt me the journeyon, iteritinerant, the kal his course, amid the semitary of Somnionia. Even unto Heliotropolis, the castellated, the enchanting.”

”Redan de gamla grekerna …” är ett uttryck som västerländska intellektuella ofta använder. Däremot brukar man inte säga ”Redan de gamla sumererna …” eller ”Redan de gamla egypterna …” Pytagoras, Herodotos och Plutarchos tillhör de greker som hämtade kunskap från exempelvis forntidens egypter, som såg på grekerna som barn som ännu inte förstått hela verkligheten. Platon hade troligen fått inspiration till sin idélära av sumerernas kultur, där gudinnan Inanna var en av de ledande gudomligheterna.

Vi känner till gudinnan Inanna, Himlens och Jordens drottning, och hennes vistelse i Underjorden. Vi vet att hon dog och väcktes till nytt liv. Hon återfick sina me, sina kraftsymboler eller kraftbärare, som gav henne kunskap och förmågor bortom det normala. Genom dessa me hade hon kontakt med urformerna som givit upphov till det liv som ständigt förvandlas. Vågdalar och höjdpunkter finns inte bara hos de bipolära. Hela skapelseakten innehåller dessa tillstånd. Ja, man kan måhända påstå att människan och människoriket ännu vistas i ett dödsrike i kroppens sista natt. Heliotropolis, som Joyce skriver om, hägrar i fjärran, och i den tredje scenen i ”Kroppens sista natt” uppstår Tidsbärarna. De stiger upp ur mörkret och framkallar en ny gryning.

I romanen Molloy nämner Samuel Beckett, i filosofen Guelincx’ anda, Odysseus’ svarta skepp som är på väg mot en soluppgång. Och i sin roman Den onämnbare skriver han: ”galärslaven som, på väg till Herkules stoder, släpper taget om åran under nattens täcke och kravlar mellan tvärbänkarna mot den uppgående solen, osedd av vakten, med en bön om storm …”

Den moderna automatiska människan, som upprepar sina egna och andras misslyckanden, skulle säkert inte ha tilltalat Arnold Guelincx, vars etik leder fram till varje individs möjlighet att föda sin egen vision. En människa utan egen vision är en robot i maktens händer. Poesins och visionens människa skapar sitt eget liv och är inte enbart beroende av skyddsnät, avtal, tjänstepension, produktion, pengar, bankernas handlande o.s.v. Runt om våra välfärdsborgar hörs tiggarnas rop och en bön om storm. Inte alla ekonomins slavar accepterar sin galärslavsroll, och när kroppens sista natt upphör inträder en tid vars språk anas i många diktares verk och inte minst i skådespelet ”Kroppens sista natt” i boken Människoriket – en saga som spelar.

Att vara utan verk, som nämns i en replik i början av denna essä, är ett tillstånd där människan förlorar sin bestämmelse. Verket, på franska l’oeuvre, borde vara hennes ryggrad. Kroppens sista natt i människans historia är en gåta, och det är i den gåtan vi lever.


FOTNOT

Människoriket – en saga som spelar (en trilogi) utkom som bok år 1983. En förkortad version av det mittersta dramat, ”Människoriket”, som innehåller akterna Alfa, Ego sum Alfa et Omega Primus et Novissimus och Omega, hade sin urpremiär år 2005. Iscensättning: Thalias barn. Percival skriver både på engelska och på svenska. I hans senaste bok, Letters to Shanti (2014), ingår foton från fyra kontinenter. Denna brevbok kan beställas i bokhandeln och på nätet. Se f.ö. www.percival.nu
 

Percival

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen