F. G. Granlunds dikter - Tidningen Kulturen

Utopiska geografier
Verktyg
Typografi

F. G. Granlund. Foto: Arne LundströmFörfattarpresentation Fredrik F. G. Granlund

Mitt författarskap ser onekligen ljust ut just nu: jag har precis vunnit min fjärde stora skrivartävling, fått mitt första förord till en antologi publicerat, översatt två noveller som blivit antagna till en skotsk tidskrift, precis varit med i flertalet offentliga uppträdanden (paneldiskussioner, paneldebatter, intervjuer och högläsning) som inbjuden gäst under den europeiska fantastik-kongressen Eurocon 2011, i Stockholm den 17-19 juni, där jag vid sidan av framträdanden även markant lyckats utöka mitt kontaktnät. Jag har också fått veta att min första roman tycks komma att publiceras av ett större bokförlag hösten 2012 och den sista tiden har dessutom flera förlag visat intresse för att publicera en första novellsamling.

Jag har också nyligen blivit officiell översättare för Hastur förlags tre kommande böcker och många av mina något äldre texter - främst noveller och dikter - är bara under de närmsta månaderna på väg att publiceras i olika sammanhang, i tidskrifter och antologier. Samtidigt sållar sig allt fler kompetenta medarbetare, till och med namnkunniga illustratörer och författare, till min allt mer besökta blogg, Marmeladkungen.
Däremot har jag varit med om mörker.
Och sedan jag 2002 debuterade i tryck och skrev min första författarpresentation har det blivit en del presentationer av min person som publicerats i olika sammanhang. Här kanske man också kan urskilja ett visst drag i mitt författarskap; att jag ofta är väldigt personlig och självutlämnande med vad jag är och har varit med om. Exempel på sådana självutlämnande texter är essäerna "Jag, Cyborg?" som 2009 vann förstapris i nättidskriften Vetsagas essätävling med science fiction-anknytning, och "Onyktra tankar om skrivandets mörka sidor" som i slutet av april i år publicerades här på Tidningen Kulturen.
När jag denna gång ombads skriva en författarpresentation frågade jag mig själv vad som nu kan vara intressant att få reda på om min person, vad jag tidigare - av olika orsaker - undanhållit mina läsare. Efter några dygns reflekterande valde jag att skriva

alt En sammanfattande levnadsteckning

Jag föddes 1979 i Skövde genom akut kejsarsnitt, och med gomspalt, varför jag vid ungefär sex månaders ålder plastikopererades på Sahlgrenska sjukhus i Göteborg där jag på olika sätt, bland annat genom tvångsmatning, misshandlades av en sjuksköterska. Dessa implicita spädbarnsminnen ledde till en under min uppväxt närmast extrem fobi för sjukhus och tandläkare. Tyvärr ledde gomspalten och plastikoperationen samtidigt till att jag under mina första sjutton eller arton år tvingades genomlida en extensiv tandreglering, vilket inte var värst trevligt.
Jag växte upp som ensamt barn - och bor till denna dag - i Mariestad. Min far kämpade med eget företag som långtradarchaufför och min mor var hemmafru. Då och då åkte jag med min far i lastbilen och såg mig om och upplevde Sverige, och på helgerna var vi som familj i det närmaste alltid ute och reste och campade i husvagn, i Sverige, Norden, och ibland något neråt i Europa. När jag tänker tillbaka på min barndom var jag sällan hemma och då mest bara tillsammans med min mor.
Men jag uppmuntrades tidigt och ihärdigt till allting som hör en konstnär till; kunde till exempel både läsa och skriva innan jag började lekskolan. Exempelvis uppmuntrade min far mig till att läsa; först serietidningar och med åren fantastik (främst science fiction).
Under lågstadiet fram till och med runt åttonde klass blev jag på olika sätt och former utsatt och mobbad. Även om jag hade kamrater var jag faktiskt mestadels ensam. Och trivdes med det. Jag visste inte mycket annat.
När jag precis hade börjat på högstadiet visade det sig att min far länge hade varit med i kriminella sammanhang och stulit olika förbrukningsartiklar för miljoner och åter miljoner - vilket ledde till att mina föräldrar snart ingick skilsmässa, strax innan eller omkring mina tonår. Det var en hård tid. Skilsmässan ledde till delad vårdnad; jag var med min far i Töreboda, senare Mariestad, om helgerna. Då sökte jag fortfarande en identitet och någon slags tillhörighet, vänner. Men snart kom med ett ständigt och alltmer utbrett experimenterande med alkohol vänner och bekanta, och jag fick snart en - eller åtminstone någon slags - identitet och tillhörighet. Nu förändrades min och jag behövde inte längre vara riktigt lika ensam. Alkoholnyttjandet skulle dock komma att fortsätta genom åren.
Nu vill jag dock poängtera att jag definitivt inte hade en dålig uppväxt, bara väldigt, väldigt annorlunda. Jag är faktiskt själv så här i vuxen ålder mycket nöjd över den och förstår exempelvis varför min fader gjorde som han gjorde. Detta kanske låter underligt men är fullständigt sant.
Under skolåren läste jag aldrig en läxa; fick ändå toppbetyg i de ämnen som jag ville ha det i. Ändå hade jag under mina gymnasieår, då min tillhörighet blev än mer utbredd, närmast extremt hög frånvaro. Och när jag 1998 tog studenten ramlade jag bara några veckor senare ned från ett tak, landade på huvudet och sedan min vänstra höft, vari allting krossades; en skada som drabbar ungefär nio personer i världen varje år. Mer att läsa om detta finns utförligt publicerat i den prisvinnande essän "Jag, Cyborg?" som finnas att läsa på http://vetsaga.se/?p=56
Retrospektivt kanske detta var gott nog, för annars hade jag nog aldrig blivit författare. Jag drabbades efter att ha opererats i Uppsala av en depression och en identitetsförvirring och tvingades där även till en avvänjningsperiod, eftersom jag under den senaste tiden hade blivit beroende av Ketogan, en betydligt starkare kemiskt framställd variant av Morfin, snäppet under heroin. Fruktansvärt! I takt med att läkemedel och chock släppte min person blev jag sedan snart synnerligen medveten om min egen dödlighet, vilken jag dessförinnan knappt hade reflekterat över. Och jag kände plötsligt ett behov av att lämna något efter mig när min tid var inne, något jag nu förstod kunde hände vilken dag som helst. Att överleva något sådant jag hade varit med om kändes som om jag hade lurat döden. Nästa gång skulle det kanske inte lyckas... Därför började jag skriva för att bli professionellt publicerad hösten 2001 och debuterade bara ett knappt år senare i tryck - i den numera närmast kultförklarade antologin Necronomicon i Sverige (Aleph bokförlag, 2002) tillsammans med litterära personligheter som Rickard Berghorn, Mattias Fyhr och Johan Theorin.
Något år eller två åkte jag rullstol omväxlande med att hoppa på kryckor, under en intensiv rehabiliteringsperiod - och började under tiden, 1999, att studera vid Högskolan i Skövde. Ungefär då började jag även spela olika kortspel professionellt, främst Magic the Gathering, och jag reste i Sverige och i världen med mina dåvarande närmsta vänner, bland annat till USA för att spela i stora, professionella turneringar med stora prispengar. Samtidigt utökade och breddade jag mina högskolestudier så mycket jag kunde och fick, och började 2004 även att studera ytterligare kurser på magisternivå på distans vid IT-universitetet i Göteborg (Chalmers och Göteborgs universitet). Om veckorna studerade jag alltså i Skövde, helgerna i Göteborg - samtidigt som jag fortsatte att skriva.
Året 2004 var händelserikt. Studier, som sagt, i Skövde och Göteborg, men gjorde också min praktik och mer därtill för att få min lärarexamen (180p), samt skrev två romaner och en diktsamling. Den senare publicerades också redan hösten 2004: Annorlunda men ensam - tillsammans med något normalt (B. I. I. Förlag). Blev även inbjuden till en stor Estradpoesi-tävling i Borås, och debuterade således som estradpoet, troligen innan jag var redo för det. Samtidigt medverkade jag 1999-2005 i de flesta svenska TV-kanaler och högläste i de mest divergerande sammanhang och relativt regelbundet sådant jag skrivit inför publik i olika former.
Under våren 2006 missade jag med några dagar att skicka in rätt papper till CSN, varför jag inte fick fortsatta studielån. Hade då inga pengar och ingen inkomst på minst tre månader. Socialtjänsten sade tvärt och extremt hårt nej, när jag redan var ledsen och chockad för det plötsliga studieavbrottet - och jag fick trots mina otaliga högskolepoäng i många divergerande ämnen, och mina många högskole- och universitetsexamina (det är ingen idé att jag skriver ut detta här, för risken finns att läsaren inte tror mig!), och över 750 arbetsansökningar det året, ingen anställning. Men samtidigt med mitt fortsatta författande och allt annan än dräglig ekonomi - som jag borde ha lyft fram för kommun och socialtjänst - vikarierade jag då i alla ämnen jag kunde på alla skolor i och utanför Mariestad, tills dess att jag slutligen bröt ihop av utbrändhet och depression.
Jag sökte läkarhjälp och blev sjukskriven, fick prova psykofarmaka efter psykofarmaka, antidepressivt efter antidepressivt, lugnande efter lugnande, och fick samtalsstöd och dylik hjälp på olika vuxenpsykiatriska instanser. Fortsatte ändå när jag orkade att läsa och skriva, publicerade mig fortfarande i allt fler olika sammanhang och i allt fler stilar medan jag fortfarande experimenterade med det (som ett exempel kan inom parentes nämnas att mina tre första publicerade noveller skrevs i imperfekt, jag-form och presens).
2006 träffade jag - efter min uppväxts otaliga flyktiga relationer - också en kvinna som jag i princip omedelbart flyttade ihop med. Vi förlovade oss 2007-07-07, samma dag som min far gifte om sig. Det året var lyckligare och jag skrev och publicerade mig och startade min litterära blogg, Marmeladkungen. I juli 2008 fick vi sedan en son, som vid min födsel, genom akut kejsarsnitt. Lyckan var total, tills en läkare en eller två dagar senare upptäckte ett medfött, allvarligt hjärtfel. Jag läste då genast precis allting jag kom över på sjukhuset om hjärtats anatomi och insåg snart att vår son inte skulle bli gammal. Jag kunde i och med min inlärningsförmåga och minne även diskutera allt väsentligt med berörda läkare och förstå journaler och så vidare. Det var det enda jag kunde göra; nyttja mitt intellekt. Men jag visste efter all läkarlitteratur jag hade plöjt att min son snart skulle dö; det var inte något att tala om. Denna insikt var förstås ytterst svår att leva med och hantera i mitt dagliga livet - och förståelsen ledde till ökad depression, ett divergerande missbruk och problematik, bland annat verbal, i förhållandet jag befann mig i - medan jag och min kvinna närmast fick bo på olika sjukhus och flertalet gånger åka till Göteborg när vår son, gång på annan, av olika orsaker, skulle opereras, för att han överhuvudtaget skulle ha någon chans att överleva.
Men, precis som jag tidigt hade insett, avled plötsligt vår son 2009, endast sju månader och en dag gammal. Min depression fann inga gränser. Det var svårt att veta något säkert, att ens för dagen kunna leva, äta, sova. Under denna hårda tid hade jag då och då, av olika orsaker, missbrukat receptbelagd medicin, olika spel (vilket jag också under perioder levde på), och ibland narkotika, men särskilt alkohol - detta främst för att fly verkligheten. Samtidigt hade jag förstås då inte kunnat skriva lika mycket som tidigare men blev ändå ganska regelbundet publicerad, bland annat med saker jag hade haft liggande och finputsade. Problemet var bara att jag (förstås) sällan kunde finna någon glädje. I något.
Jag tog dock emot all hjälp som samhället hade att erbjuda. Kämpade. Fortsatte till min egen förvåning att publicera mig i olika sammanhang, men fann sällan glädje i något, och definitivt inte i mina fortsatta litterära framgångar.
Min kvinna lämnade mig till slut under 2010 för en annan man, och kanske var det först då jag kunde börja få lite perspektiv på saker och ting, kunde börja smälta vad som egentligen hänt de fyra år vi var tillsammans, och tiden dessförinnan...  
Om jag nu återknyter till min inledning kan jag mest bara avsluta denna smärtsamma levnadsteckning med att konstatera att jag för närvarande begraver mig i litterärt arbete. När jag verkligen tänker efter, mitt författande, prosan och poesin, mina översättningar, det jag skriver på min blogg, alltsammans jag dagligen sysselsätter mig med, det är egentligen en slags substitut till att våga känna och älska igen.
Men varför överge något som fungerar?

Fredrik F. G. Granlund

alt En slags mardröm



Du vaknade innan telefonen ringde
och kände i drömmen halvt om halvt
att något skulle hända
en mardröm om sånt du vill ska hända
men som aldrig ägt rum
för det finns aldrig något nu
bara då
och du valde trött att svara
utifall samtalet bara var något du drömt
något du känt var på gång
och du hörde en kvinna säga

Om skåpen är låsta
Så hänger nycklarna på väggen.
Om någon gör sig illa
så stäng av strömmen.

Detta var instruktionerna
Detta var allt du fick.



alt Vikten av att finna sin Erik



Min Erik är av Pernsäters börd och några år äldre än mig vilket visade sig kanske särskilt tydligt under vår uppväxt med gemensamma bekanta med brutna tabun i mörka källarlokaler och öppet i dagens ljus framför andra vandrare och sökare som inte heller kunde eller ville inse att denne troligen var den jag kanske minst av alla hade trott skulle kunna lägga fram dolda bevis i detta astridlindgrenland inför mina alltid då så blanka och ut i någonstans stirrande ögon; sådana bevis som sög sig fast i mitt inre med något som kändes som sågtandade randiga slipsar som drogs åt alltmer och fick mig att förstå och vilja skrika ut motsatsen-till-Gud, men aldrig att acceptera att jag hur mycket jag än önskade och bad till Gudarna och Djävlarna och de annorlunda och de mer annorlunda kan älska alla men inte vara vän eller ens i närheten av vissa när de sökte meningslösa rykten som virvlade uppåt till de äldre och som bara resulterade i värre tankar och agerande och som bara imponerade på nästan alla för de var ju alla likasinnade bortsett från jag som stod för min sak men ändå umgicks med så många som möjligt av dessa andra likasinnade, eller om de nu inte vågade erkänna för sig själva att de inte var det och så sällan eller aldrig kunde stå för det de låtsades vara eller inte låtsades vara, och hur detta egentligen kunde fortgå och hur det än idag och alltid kommer att vara så där man växer upp är bara för en som som mig mest underligt, även om det faktum att alla inte tycker om alla eller gör det men utnyttjar ens svagheter, som det jag såg och fortfarande ser som en av mina största styrkor - och att man med sådana styrkor helt enkelt får problem med sådana som min Erik som vände tvärt mot de annorlunda och de mindre annorlunda och sögs in och ut och kom och försvann och inte önskade försöka lära känna mig eller sådana som tänkte som jag och om vi har detta i åtanke och minns detta även om det kan tyckas långsamt, så långsamt, löjligt och plågsamt långsamt när åren går vidare och förändrar oss och de omkring och sedan nu och sedan plötsligt något eller några decennier senare komma att bli till en vän som man uppskattar mer än man någonsin tidigare hade trott varit möjligt, samtidigt som denna gamla svårighet hjälper en själv med det man inte trodde man hade inom sig, bara genom att den gamle problematiske bekante från förr plötsligt visar tro, en fantastisk tro på ens person, förståelse för ens individ, och en uppskattning och ett närmast ofattbart pådrivande när det som mest behövs, som sammantaget visar upp en totalt ändrad personlighet som får en att tro på att man åtminstone gjort något rätt under uppväxten för att kunna förtjäna upplevelsen av detta något och särskilt inledningsvis övernaturliga skeende från att få uppleva något sådant från en sådan man, denne nye Erik, för det är plötsligt tack vare just honom och detta man får tillbaka revanschlusten, det där nyligen så orimligt distanserade suktandet efter att bli ilsken men istället för att ta ut det på någon annan medmänniska eller så kallad medmänniska rikta aggressiviteten inåt och inombords, långt nedifrån och uppåt hacka sönder de av åren uppbyggda och förstärkta psykiska hindren, de förbannade tvivlen, nedifrån och upp, hårdare och hårdare utan paus, medan man undan för undan utan att man tänker på det blir allt argare så att det onda sjuka inte har någon chans och man snart inte behöver tänka på vad man just nu gör inombords och därmed istället kan fortsätta att fokusera på och följa mannen som inlett processen, varpå man måhända kan upptäcka att denne ens Erik åtminstone nu för stunden fortsätter att skänka en möjligheten att härda ut när det är som värst, så illa så man inte kan erinra sig att det kan bli mycket värre även om man inser att man får fastän man verkligen inte för första gången på så länge faktiskt inte behöver denna akuta dag eller natt eller vad det allt mörkare ljuset ska benämnas, för just nu klarar man av att behålla den begynnande gnutta vilja som smugit en på sig utan att man tänkt på det, bara kommit undan för undan och undan för undan tills man både tror och snart även vill och snart till och med vågar bestämma sig för att ta revansch  på livet, det liv man levt den senaste tiden, en revansch på det mörka onda som hänt denna tid man har svårt att förneka glömma sluta tänka på och bara börja begrava, skyffla över allt mer av det mörka tvivel man fortfarande har lite kvar av inombords för att undan för undan och undan för undan glömma rädslan för vad framtiden har att erbjuda medan man också alltmer vågar tro på sig själv, mest bara för man det senaste alltså bevittnat och blivit under ytan bekant med Dionysos och med Honom kunnat diskutera överraskningens konst, medan man blivit alltmer bekant om ens Eriks ytterligt opersonliga förändring av personligheten från det djupaste schakt som till den mest överraskande grad inkluderat även osjälviska handlingar och en plötslig uppenbar tilltro till ens person, när ingen annan i ens närhet utifrån grunden visat ens något i närheten av sådan förändring - och det är just sådant här, sådana förändringar som ens Erik genomgått som man alltså bevittnat och upplevt egentligen bara genom att vara i fysisk närhet till mannen ifråga vilket därmed förändrat den egna personen när denne Erik visat att han kan det och hur enkelt det kan vara och denna overkliga uppenbarelse som plötsligt en dag eller natt tänder en tanke som snart vandrar mot det faktum att man faktiskt efter all denna tid kan våga tro på sig själv igen samtidigt som man faktiskt då, där, här, vart man än är, då i det nu som glöder mörkt av det som varit som man måste glömma för när man är där på den platsen med den mörka glöden i det lilla men ack så begynnande och löftesgivande ljuset vet man att man vet och att man aldrig igen behöver glömma bort att man alltid har haft orsak till detta och att man nu med ens från och med denna dag kommer att fortsätta att våga lita på sig själv och ens förmågor. Det gäller bara att finna sin Erik.

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen