Och vi kultiverade ett stelnat stoff. Och till sist systematiskt beskurna ligament. Och våta stöttepinnar på platsen. Och stavades ner i vidderna. Och spelplatsen. Och detta nya sortiment. Och det gavs tillbaka i det vita skenet. Och gav tillbaka vad som var gestalt i oss. Och våra nervösa händer höjda skenbarligen till hälsning. Och varje känsla en form av ankomst. Och vi stod där med vårt mänskliga likt ett kalt klot. Och vi närde en apterad böjlighet. Och sandstormar blidkades. Och tygerna som torkat ihop vår vrede till honung, en tunn sträng av honung. Och vi tänkte oss handen som en platå. Och det fanns en fond av slocknade former som fortsatte flöda genom våra fingrar.

Och till sist den sorgligaste formen av händer tycktes stiga upp från en erfarenhet som om vi förlorat. Och efter oss följde en ordning som levde i dyner, sekvenser. Och nu är vi klara hårda. Och den blanka känslan av att vara det sträva porlandet genom oss själva. Och känningen och fingrarna efteråt. Och nyfuktiga aktiviteter över öknens sätt att sträckas. Och ett skikt som vällde. Och det fanns inget tidsbundet utöver det som bands i tunntarmen. Och växelvis leddes kedjor genom varandra. Och genom nedtrappningen av oss själva länkades en rötternas ökenmetabolism. Och vårt medlande korrigerade förseelser genom leden. Och det fuktade. Och det genomlevda. Och att ha härbärgerat stoffet som metod. Och vi forsade ofta kring spjälade ben. Och avträdet töjde rötterna. Och en så kallad mänsklig trajektoria tvingade det öppna att oupphörligen förankras i oss. Och reptampar vällde från vraken. Och värdet av fixerade hållplatser i vidden. Och hakarna i berget rann stilla inom oss. Och den gulnade datorskärmen i spegeln av rötter. Och sand. Och händerna kunde höras vagt mot det dova morgonkalla sandberget. Och rörelsen var som den var bara mellan oss som en utsikt. Och den vred oss kringburna som en bricka av sand. Och händerna. Och genom detaljstudien rörde sig åren som areal. Och förbindelseled. Och rörelsens översättningar i varje tänkbar form. Och rörelsen som inhägnad. Och svallande stoff. Och tiden var ett gytter av grundämnen och avdelade individknippen som tuggade våra förmodade ankomster. Och framvällningar. Och vi fördes mot en tung sand. Och skiften existerade. Och fingerleder kryllade genom oss. Och enskildheter märktes och kopplades till källådern som impulser.

Daniel Westerlund