Ibland när jag blickar på något kan jag snarare, eller mer än det jag ser, föras vidare av detta tillstånd jag bevittnar mot ett annat. Idag är det emot vad som skulle kunna vara WM-Datas sätt att uppleva sin miljö eller sig själv i sin miljö.

Jag står på båten, framför mig fönstret som rullar fram kustens bjudningar. Är den inte alltid det för sjörövaren, sjömannen, bjudningen?

Det tänker jag inte på när jag står här nu utan jag har redan gått in i (bjudits in i?) ett av dessa landstycken, det är WM-Data.

Ett skelett, med alltför många oköttsliga partier runtom sig ligger det, står knappt, på en kulle. Fyrkantiga tomma ytor av starkt genomträngande ljus inringar skelettet och får det att kännas obebott, trångt.

På namnet får jag förstå att här inne, jag har redan klivit in, sitter en ung herre framför en datorskärm och absorberas av dess sken, som blir en värld bortom världen, en undanglidande värld i världen. Ett världsomvälvande stopp för jordliga ting såsom tydliga märken, därav förutan märkbara spår i vår yttre värld.

Märket är osynlighet, skelettet som bara finns där, töjbart som självaste cyber-space, och som i sitt slut visar sig som klarast. Vi är inte där ännu.

Så tänker jag när jag tittar upp mot minnesbilden av WM-Data på kullen. Huru huset ligger på gränsen till att doppa tårna i vattnet där på stranden. Huru det är en väldig och lugn morgon, för tidig för det mesta.

Men ändå lyser hela huset redan upp skelettet och jag tänker att sådana ovärldsliga skelett alltid trotsar mörkrets inbrott. Eller snarare gör inbrott på mörkret med sin elektricitet.

Det måste vara torr luft därinne med alla sladdar som samlar damm, och tomma områden äter upp mina andetag.

Jag går trappan upp, smiter förbi läskautomaten som jag inte vet men ändå vet att den finns där precis i slutet av trappan. Svänger in på ett rum där den unge herren sitter drunknad med ett högt tak ovan sig och datorskärmen framför sig. Jag tänker:

• - Hur ser du på vattnet framför dig, bakom ditt enorma fönster framför dig? Allting ligger det väll framför dig?

Då vänder jag mig om och bakom mig, en tom liten bakgata.

• - Behöver det dig här nu, vattnet, som en kontemplationens sång? Drunknar dina ögon i det, då och då under dagen, och följer du med på dess vågor, låter dig färdas till platser som ingen kan se att du bestiger? Är sådana händelser slutgiltiga för dig?

Jag lämnar dig här, ser hur du far bort över vattnets yta, ser hur du skrapat bort allt land under dina fötter. Det magnetiska, som håller dig kvar på jorden, har blivit ett hot. I cyberspace.

Jag undrar varför alla dessa stora hus, skelett eller inte, lägger sig att vila precis invid ett vatten med sin massiva arbetsplan? Hur vattnet har kommit att bli det attraktiva för de attraktiva? Finns det ett hemligt förbund där, mellan det som är vatten och det som är surfing-rymden? Rör vi oss liknande inom oss, inför dem nämligen, inte alls? Eller är de, bara på ytan, vågor av elektricitet och av vatten och därinom sig helt skilda åt, med helt olika kraft och förmågor?

Varför blir jag så trött när jag skriver detta, så tömd?

Ett hus som WM-Data visar sig rikt för världen genom "Data" namnet som sitt inuti och vattnet sig nära, utanpå. Det ger oss sitt starka lysrörssken av att kunna låta sina medarbetare då och då under dagen, fylla sina ögon med vatten.

Varför så tom, som tröttheten när jag inte har tårar kvar i kroppen?

Stora fickor har WM-Data, med släta händer däri. Och blicken från WM-Data är helt utan spår. Den bara är där, som om den kunde ha varit var som helst vid en sjö i världen.

Så illa passar den in.

Gräset är grönt under dess bas, men helt utan dess vilja. Och smygande kommer aningen mig emot att det är vattnets vilja, tillsammans med jorden som blygs därunder gräset. De tre ett tempo igenom vilket inte WM-Data kan tränga sig in. Utan enbart lägga sin tillit till att de tre fortsättningsvis skall uppbära detta skelett, onaturligt ovan jord.

Det blottades blottadhet.

På dagen vandrar tusentals människor i skelettet, på natten är det tomt, upplyst och av surrande maskiner uppassat.

Vad händer med ett sådant hus som inte kan vila i mörker?

Som för att slutligen kunna stillas kanske när på en osynligt dold dröm om att en vacker dag få släcka sin elektriska brand, ner i havet.

 Eleonora Bru  den 23/11-2006
På en båt med Tûrkus hjärtslag dunkande inom mig.