|
|||
| Människor |
| Litterärt | |||
|
 Jag hade hängt i Hamburg i fyra timmar. Jag hatar Hamburgs Hauptbahnhof, för där blev jag lurad en gång när jag var sexton av en typ som tog min freestyle. Men när man åker tåg genom Europa fastnar man alltid på samma platser och av någon anledning går det massa tåg dit och sällan tåg därifrån. Hursomhelst, den här gången hade jag hängt i Hamburg i fyra timmar på en bar med det passande namnet Nachtasyl, och pratat med några tjejer som läste sociologi och var fullkomligt till sig över Sveriges välfärdssystem. Jag lyckades förtränga de senaste tjugo åren och målade Sverige i så vackra termer att jag nästan började gråta. Vi satt där och blev till oss tillsammans, sen blev de förkylda och gick hem. Då gick jag tillbaka till Hauptbahnhof. På vägen dit fick jag en underlig känsla att jag var på Drottninggatan. Det var H&M, Zara och mängder med olika kaffekedjor som såg likadana ut och hette saker som Coffee's, Sandy's, Wayne's och Dwayne's, det fanns till och med ett Vattenfall-kontor. Jag stod ett tag framför kontoret och funderade på om jag skulle rita något argt på fönstret men jag hade ingen penna med mig och så vet jag inte vad klimatbov heter på tyska.
De hade skrivit ut en resplan åt mig enligt vilken jag skulle ta ett lokaltåg till en plats som hette Neumünster, där jag skulle vänta ytterligare fem timmar och sedan ta ett annat tåg till Köpenhamn. "Ha ha, Neumünster, där finns ingenting" hade sociologistudenterna och killen i baren skrattat rått. Då tänkte jag "typiskt folk från större städer" men när jag hade nickat till i en timme på det varma lokaltåget och kom ut så var det verkligen ingenting där.
Stationen var tyst, mörk och kall. Nu gällde det att hitta en någorlunda varm plats att sova i fem timmar. Jag ryckte i toadörren, men till och med den var låst! Som tur var hittade jag en dörr som var öppen, som ledde till en trappuppgång av betong. Brevboxarna talade om att där fanns diverse kontorslokaler: Deutsche Bahn, Bundespolizei, en rosenterapiklinik och en privat arbetsförmedling. Det fick duga, tänkte jag, bredde ut några tröjor och lade mig ner att sova. Bara de inte låste dörren utifrån, så jag inte kom ut sen när tåget gick! Golv verkar alltid så varma först, men just när man somnar till börjar kylan tränga in på riktigt. "Det här funkar inte" avgjorde jag efter en stunds motstånd mot huttrandet och bestämde mig för att ta på mer kläder. Jag drog av jeansen för att ta på strumpbyxorna, men just när jag stretade med dem öppnades dörren och en kvinna kom in: Ohhhhhh, vad du skrämde mig! Was macht Du hier? Jag bara: Öööh jag tar på mig byxorna, på svenska. Och mycket riktigt satt där en kamera rakt över dörren. Kvinnan berättade att det fanns en kiosk vägg i vägg med tågstationen, så jag gav upp sovförsöken och gick in dit. Tydligen var det dit kameran ledde, för killen i kiosken sa glatt: "Var det du som sov därinne? Jag såg dig på monitorn!" En kille som såg medeltidsaktig ut på något sätt och hade bula i pannan, bjöd mig på te. Han kom från Neumünster men led av sömnlöshet och tillbringade sina nätter på stationen. Där drack han kaffe efter kaffe och hängde med strandade resenärer. - När solen går upp vid sju, sa han och pekade ut på torget, då kommer alla fåglar, och så flyger de runt ett varv och sätter sig alltid på taket där. Och vet du vad det är för hus? Det är banken! - De vet vart de ska, sa jag. Medeltidsmannen hette Timo och berättade att Neumünster var en typisk plats dit många tåg gick och sällan därifrån, så det fanns alltid folk att hänga med på stationen. Snart fick vi sällskap av en holländare med insjunkna kinder. Han envisades med att prata engelska, vilket retade mig eftersom jag tycker att holländare och tyskar ska prata tyska. - Ah, so you're from Sweden, are you sweet? sa han och skrattade åt sig själv. Han visade oss papper från polisen. De hade tagit fast honom i en rutinkontroll och konfiskerat 1 Nokia Handy Han hade varit och sålt knark i Norge och nu skulle han ta tåget hem eftersom polisen behållit bilen. Det verkade inte bekomma honom, han var uppåt och ville ha med mig och Timo till ett kafé i närheten. Timo tvekade och när han till slut gav med sig förklarade han varför: lokala fascister brukade hänga där och misshandla honom. Kafét var en liten, rökig lokal där ca 5 personer, kvinnor och män, dansade uppsluppet till en jukebox med techno och Tarkan. - Är du turk? sa holländaren till bartendern. Döner kebab! Han satte igång att räkna upp alla varianter av kebab och schwarma han kände till och bartendern log, beundransvärt oansträngt, och spelade upp en pantomim av att skala bort kött från en kebabstång. De drack öl, jag tog te med mjölk vilket bartendern tyckte var mycket konstigt. Med mjölk? Englisch? Och hur gör man, ska man koka vattnet? Ska tepåsen ligga i mjölken eller i vattnet? Gänget dansade ringdans utan att låta sig bekomma av oss. Timo berättade om ett lokalt punkband som han kände. Holländaren missade tåg efter tåg med flit. Han pratade på om hur han skulle kunna fixa kokain. - Det är som om jag hade en repig skiva med ett hack på och nålen har fastnat i hacket. Det är därför jag bara tänker på kokain. - Dags att byta skiva då, sa jag. När han missat sitt andra tåg sa jag oöverlagt: Åk till Köpenhamn istället! Han kastade sig över idén: Ja! Och till Stockholm! Vi köper en billig bil! Har du ett hus där? - Har du blivit kär eller, sa Timo sarkastiskt. Jag började ångra att jag sagt detta, för det sista jag ville var att ha honom på halsen, men som tur var falnade idén av sig själv. Musiken tystnade. Det dansande gänget drog sig mot baren. Nu la de märke till vår existens och bartendern förklarade att jag var från Sverige. - Sverige Volvo! ropade en. - Volvo och Saab! sa en annan triumferande. - Saab kaputt, sa jag dovt. När jag gick bestämde bartendern, Timo, holländaren och jag att ses där om exakt ett år. Sedan stod jag på perrongen i natten och hörde hur tågen slamrade förbi och bara rös av välbehag. Aaah! Världen! Kajsa Ekis Ekman
|
