Fredrik F. G. Granlund. När vatten stavas port - Tidningen Kulturen

Utopiska geografier
Verktyg
Typografi

Fredrik F. G. GranlundEn författarpresentation är i regel enkel att skriva (om än psykologiskt påfrestande) – men ack så tråkig att läsa. Normen är ju torr, saklig fakta. Usch!

Efter ett tredjedels sekel och ett år ovan jord är jag bosatt i Mariestad, en stad vars invånare till sin natur alltid varit misstänksamma och benägna att ställa till med kravaller. Här växte jag upp i en rik, sofistikerad white trash-familj, och uppfostrades enligt devisen: ”Det är bättre att stjäla än att tjäna egna pengar.” Min far var ninja. Min mor var revisor, men arbetade även ideellt för ett danskt bokförlag som bara publicerade biografier om Stalin.

Efter att 2002 ha blivit av med den litterära oskulden har det blivit vinst i fyra litterära tävlingar och spridd publicering och medverkande inom en mängd svenska och anglosaxiska litterära- och massmediala arenor. Att skriva eller inte skriva. En del skriver för att minnas, andra för att glömma, åter andra för att finnas eller inte finnas. Mitt författarskap handlar om att ständigt utvecklas genom ett utmanande av mig själv och mina läsare – och hur jag än gör kan jag aldrig komma att vara nog exakt, nog enkel och nog djup.

Mitt namn är Fredrik F. G. Granlund. På gott och ont skriver jag mitt liv och lever mitt skrivande. Välkommen till min overkligt verkliga värld!

Självporträtt i (ritual)moll och skönlitteratur, eller Ärlighet varar aldrig längre än den rituella tystnad som följs av personlig utveckling – Fredrik F. G. Granlund

 

 

Det skall omedelbart påpekas att jag är en verkligt fruktansvärd människa som också förstår varför detta är ett obestridligt faktum – men också att jag å andra sidan är en i allra högsta grad verkligt begåvad, allt skickligare författare och poet och mycket mer därtill inom en mängd konstnärliga discipliner, för vilken ett litterärt genombrott bara torde vara en tidsfråga.

Så här långt har jag genom mitt skönlitterära författande gjort det allt annat än enkelt för mig. Som författare/poet har jag en väldigt egen personlig stil – att jag alls inte har någon stil. Just detta är medvetet. Redan från första början valde jag att skriva varje novell och varje story ur olika synvinklar och berättade på olika vis. Olika tempus, kön, synvinklar, kapiteluppdelning och dylikt. Medan jag egentligen utan att reflektera över det nischat mig alldeles väldigt i och med mina på sätt och vis komplicerade verk som även om de publiceras och fortsätter att publiceras ändå bara når ut till en ganska liten målgrupp (så blir det när man skriver vad man själv vill läsa). Men med detta måste det bli ett slut. Trots att jag haft en genomtänkt orsak: att kunna tillägna mig en litterär bredd. Och med en ytterligare anledning: för att inte göra som andra och vänja sig till med en viss författarstil, och att sedan skriva mest bara snarlik prosa i snarlika texter, tematiskt lika varianter av samma variant. Jag är helt övertygad om att mången läsare tänker mig pretentiös och ser min prosa såsom högtravande, tillgjord, styltad, att jag ofta, kanske för ofta, väljer långa meningar och mer därtill i den stilen – dessa eller några andra kända eller bortglömda adjektiv har alldeles säkert både yttrats och tänkts om mig som person och om de texter jag åstadkommer. Men det skiter jag högaktningsfullt i. Åtminstone nu. Kanske inte imorgon. Tillåt mig nu ödmjukast postulera vad jag upplever vara ett faktum i denna vår värld: nästan alla människor ser ned på de som är där uppe. Vi är inte vana vid att höra den nakna sanningen, vid att få veta attt någon annan är bra på något, och vi vill absolut inte höra det av individen själv. Nej, sådant är ovant. Obekvämt. Kan chockera. Kan smärta. Kan ju få en att tänka efter och reflektera över ens tillvaro, hur man lever . . . och det vill vi ju helst inte. Däremot är det bra och intressant om man offentligt kritiserar någon annan. Men så är också individens omdöme lika tveksamt som det är varierande - oavsett hur påverkat det är av dåtid och vad man eventuellt har fått i (eller ur) sig under den senaste nutiden; vilket vanligtvis innebär mer än mycket men lite mindre än ytterligare. Jag inser i själva verket att jag faktiskt att jag undermedvetet gjorde det så svårt för mig själv i rollen som författare för att mitt skapande så mycket som möjligt skulle kunna efterlikna mitt liv i stort. Jag väljer också att leva i Mariestad. En flytt till exempelvis Göteborg eller Stockholm skulle naturligtvis innebära umgänge med betydligt fler likasinnade litterära medmänniskor, liksom så många fler offentliga framträdanden.

Jag har levt ett händelserikt och märkligt liv som inkluderat närmast ofattbara och ogripbara erfarenheter. Vet väl att jag därför faktiskt känt mig tvungen att underdriva en del saker som jag här berättar om mig själv, overkliga saker som jag knappt inte ens själv tror på när jag blickar tillbaka som skulle kunna göra att man avfärdade mig såsom en ytterligare en skrävlare i mängden. Faktum är att om jag skulle berätta hela sanningen – vilket jag planerar att göra framigenom – så blir det nog rejält svårt att lita på mannen bakom orden. Jag har provat på lite mindre än allting och mycket mer än ingenting; varit med om för mycket och ändå inte tillräckligt; stått ut med nästan allt och därmed intet – men till vilken nytta annan än min egen? Om andra bara visste vad och vilka jag varit med om, vad jag valt att göra respektive inte göra, samt på vilket sätt det urartat. Numera är jag är som svagast när jag inte skapar och när jag skapar lider jag verkligen. Ett skrivande. Ett lidande. Ett helvetes jävla lidande! Man kan bara beundra de som trivs i författarrollen. De som tycker att det är roligt att skriva och skapa vid datorn under så lång tid att timmar förvandlas till dagar. Det som inte tar död på en … får en i alla fall att må riktigt dåligt.

Efter min sons bortgång (sju månader och en dag gammal) 2008 är undertecknad allra sist i blodlinjen; ensam återstående av så många före mig i en släkt med framgångsrika estetsjälar att brås på, som först nu efter många hundratals år i detta det andra millenniets första decennium har alternativen att antingen låta det plebeijiska namnet helt dö ut, eller om så makterna önskar ge ytterligare en eller kanske till och med flera barn den absoluta makten att inte ha någon makt över den tillvaro som i allmänhet kommit att bli en ständig frånvaro.

Visst är utsattheten hos en människa som jag, som förlorat sitt egentliga jag därför att hans göranden och låtanden mer eller mindre blivit offentlig angelägenhet – resulterande i en alltför ärlig ikon, en nyfikenhetens källa. Den inombords mening som gång på gång misshandlats å det grövsta och åter igen och igen för att till slut återuppstå i denna och numera väldigt stolta skepnad som vet att han faktiskt valt och valt att fortsätta välja det inte många kan. Detta såvida nu inte den existens i mitt så kallade liv av någon förutbestämd, slumpmässig eller outgrundlig orsak säger ifrån på skarpen att den mening som just då är resultatet av att min dåtid behöver en skarpt markerad, och plötslig fetstilt punkt –

 

Författaren Fredrik F. G. Granlund (född 1979) från Mariestad söker förhållande med verkliga läsare:

Du som läser lyssnar ser känner mig här och nu är precis den du är; något jag aldrig kommer att klandra dig för. Du tycker precis som jag om allt som ingen annan tycks uppskatta; men inget av det är något jag uppskattar, vilket jag uppskattar särskilt mycket. Så du duger mer än väl så länge du är dig själv och duger mer än väl så länge du är någon annan. Det kan måhända tyckas underligt, men jag känner din närvaro och älskar dig redan. Precis du där, du som läser mig och vill ha mer av mig. Jag vill ha dig om du vill ha mig. Och jag kommer inte att döma dig, något så drastiskt gör jag bara med min egen person.

 

Tio

Viska bara mitt namn så skall jag överraska dig.

Kalla mig cynisk. Kalla mig ironisk. Men kalla mig helst av allt för F. G.

Jag är tillräckligt ung ensam men annorlunda gammal i förtid. En allmänt skön, humoristisk och deprimerad man född 1979, vid skrivande stund ett tredjedels sekel, bosatt centralt och sjönära i Mariestad vid Vänern. En författare som är alldeles för högutbildad inom alldeles för många discipliner och förr och för länge utan disciplin, och med fler akademiska titlar inom skilda vetenskaper för sitt eget bästa; sysselsatt visavi att uthärda de dagar som kommer.

Livet är hårt, men orättvist - och att jag inte blivit genombitter och alltigenom pessimistisk är ett under i sig. Faktum är att jag är ovanligt optimistisk som människa och vän. Eller så inbillar jag mig åtminstone när jag aldrig tänker på detta och några andra saker jag kanske aldrig ens varit med om.

Jag har alltid haft långt till glömskan, men inte till bortgången från allt och alla – och på något vis har jag lyckats stå ut. Styrkan kommer. Sakta. Återställs. Undan för undan. Man blir man. Kvinna blir man. Man blir man. Man blir mer man. Och så vidare. Fast även den starke får ta i när han skiter.

Mitt förflutna saknar förflutet; av sådant finns ingen dåtid alls i det bra. Numera är jag allt annat än mig själv. Ändå så mycket mer medveten om mina val. Samt att jag aldrig verkligen är den jag blivit i och med detta skulle innebära att jag har accepterat situationen som sådan. Såvitt det mig anbelangar finns inget nu, men ett då. Inget alltid. Inget aldrig. Bara en samtid, dåtid och framtid. Jag förstår mycket väl varför det är så. Men jag har aldrig förstått hur det kan vara så.

 

Nio

Jag är efter författardebuten 2002 i en kultförklarad antologi publicerad i en mängd spretande variationer, och en mångfald sett både till skilda litterära och kulturella forum, men främst till olika stilar, genrer, presentation, format, då och då och alltmer frekvent förekommande framträdanden i olika hårt brukad trycksvärta samt förstås även digitalt på virtuella skådeplatser.

Begreppet ”Annorlunda men ensam” blev 2004 titeln på första diktsamlingen. I dess spår följde intervjuer i TV och annan media, medverkan i dokumentärfilmer, en zombiefilm, Poetry slam, högläsningar och alltfler och allt oftare och mer regelbundna publiceringar lite överallt eller åtminstone här och där och ingenstans. Bland annat har jag vunnit fyra större litterära tävlingar varav åtminstone 3 är mer betydande. Texter från mitt tangentbord finns således att läsa lite här och var, i tidskrifter och online och som tidningar, antologier från små och större förlag, och på engelska i brittisk press. Skrivit 4 romaner. Samarbetat. Översatt. Läst och skrivit. Medverkat i TV och i en insjö av olika mediala och multimediala sammanhang. Förstås publicerad på papper, i tidningar, böcker och online och stort som smått och under givet namn såväl som tagna och övergivna dito. Ett urval om något tiotal eller två, tre länkar till sådant tillgängligt online kan man finna länkar till på min femåriga, framgångsrika kulturblogg Marmeladkungen. Men i sanning var det bra många år sedan jag liksom kom in i och snart också stålsatt mig som regelbundet men kort därpå i snabbare takt få mina bokstäver återgivna i tryck av något slag.

Jag studerade i Skövde och Göteborg, reste över världen och spelade flera olika kortspel professionellt. Jag anordnade discon, rave-fester, pub-aftnar. Skrev poesi, dikter, noveller, romaner, prosadikter, debattinlägg, filmkritik, litteraturkritik – och snart även några förord till antologier och nypublicerade översättningar, hjälpte förlag med grafisk layout och böckers baksidestext. Det ständiga litterära arbetet mynnade ut i publicerande av reguljärt och rejält varierade texter inom många områden och genrer, personligt såväl som skönlitterärt och prosaiskt/poetiskt eller boklayouter, baksidestexter, korrekturläsning och senare även översättningar och annat som hör det litterära livet till. Jag förstår varför det är så. Men jag har aldrig riktigt förstått hur det kan vara så.

 

Åtta

Jag bryter ihop då och då. Gråter ut. Det behövs.

Jag kan säga mig veta att det finns de som har det bättre än mig. Kanske är det därför jag vid min arbetsplats, till höger om min datorskärm, har satt upp en liten tavla som lyder:

För mycket av det goda kan vara underbart

och under skärmen står en egenhändigt gjord skylt som lyder:

Vem fan har bestämt hur jag skall må?”

En del av alla halvt om halvt vuxna barn som lever eller försvinner från allt annat än några återstående minnen är i början olika stora och medan omogen grönska som vuxit sig olik och unik men som ändå smakar skit inte är ett bevis för att en av de kämpande galningar till att i framtiden komma att vara en betydande önskedrömsförfattare som nu inte ger sig utan fortsätter tills grönskan är lite större och lite mer ätlig med något litet mer löfte än tidigare om att det/vad kan bli bättre ändetsom bara skickas in till några förlag och tidskrifter på måfå, för att den blivande skribenten växande barnet skall kunna släppa det och gå vidare.

Det

finns

inte

längre

mer

att

offra

!

Jag är alltid måttlig – men aldrig alltid.

Så vad du än gör när du väl fastnat för mig och är tillsammans med mig, eller nära inpå, tätt intill – blanda inte in mig i vårt förhållande. Jag förstår varför du kanske kommer att göra det. Men jag har aldrig riktigt förstått hur någon, och än mindre du, överhuvudtaget kan göra det.

 

Sju

Gammal kärlek kostar alltid. Och jag har lärt mig att älska. Men jag vill så gärna lära mig att bli älskad.

Ingendera av de få kvinnor jag verkligen älskat genom åren har varit mig trogen, trots att jag alltid varit det i dessa förflutna förhållanden. Dessa kvinnor har dessutom alla lämnat mig på grund av en och samma orsak: olika orsaker.

Men om du bara är mig trogen skall jag se till att älska dig och älska dig, och älska dig. Jag kommer att behandla dig rätt med så mycket ärlighet och öppenhjärtlighet och lyhördhet och förståelse och spänning och kärlek och ömhet att du till slut säkert tröttnar på att du faktiskt funnit den karl du tidigare trott dig leta efter.

Att äntligen finna vad man explicit sökt genom åren, och att sedan upptäcka att det också varit allt annat än vad man innerst inne önskade – det kan skrämma även den mest modiga människa till livet; till att lämna det alltför bra för något mindre lyckat pseudoförhållande; det dåliga; det med största säkerhet hemska och det alltmer hemska; det knappt uthärdliga; det med tiden alltmer sjuka, alltmer vidriga.

Jag förstår ju varför du ändå förr eller senare kommer att försöka göra just så här. Men jag har aldrig förstått varför du alltid gör så.

 

Sex

Du gör nog bäst i att inte blanda in mig i vårt förhållande. Jag är nämligen ett målinriktat helvete till både människa och författare. Jag väljer ut och bestämmer när det senaste skall vara uppnått och på vilket sätt. Som så många andra blir det dock ofta en slags undermedveten flykt från det som skall utföras och det allt mindre och mindre återstående.

Du förstår, man måste hjälpa sig själv. Man måste hjälpa andra att hjälpa sig själva. Man måste hjälpa andra att hjälpa en själv. De dagliga påfrestningar man tvingas utsätta sig för talar också ett annat språk, att man inte skall ha det bättre än så här. Vad man sedan gör med livet och vilka val man väljer spelar i det stora hela inte någon större roll. Utbildning. Fint jobb. Kändisskap. Pengar. Spel. Vinster. Förluster. Upplevelser. Sex. Droger. Narkotika. Makt. Valfrihet. Fantasi. Kreativitet. Ensamhet. Helveteskval. Ånger. Mer och mer valmöjligheter men det är så viktigt att komma ihåg att vila är det absolut bästa knarket!

Målet med allt vi tar oss för är att nå våra mål. Att fullfölja vägen dit. Att ständigt veta så mycket att man allt oftare fullföljer fler verk av vilket slag de nu må vara och bli, då vad man lovat sig själv blir till det annars ovanliga faktum att man hittar någon alls som man överhuvudtaget kan tänkas våga ha någon tilltro att det som sagts också kan komma att bli. Valet och utförandet av varje enskilt moment är mer än vanlig kontemplation; varje avslutad tanke och eftertanke innebär mer än vanlig kontemplation och mindre och mindre och mindre och mer att vara deprimerad för – vilket minst sagt och milt uttryckt för de allra flesta, är väldigt mycket att bli och vara och att fortsätta att vara deprimerade för. Det är lite som en genomdjup Shakespeare-pjäs som framförs på ett språk man inte behärskar. En modern Decamerone där det goda berättandet besvärjer en allt förändrande skräck för livet. Det är ändå så att man bara måste gråta lite. Och det är inte dumt ibland, då och då och/eller ibland ibland. För man kan inte hjälpa sig själv i längden. Och hjälper man inte sig själv får man inte hjälp av andra. Och får man inte hjälp av andra blir det allt svårare att få hjälp av andra, för att inte tala om den egna personen.

Förr eller senare, senare eller förr, on eller off eller standby, det kommer … det kommer … det kommer … och det är svårt att hjälpa sig själv och att hjälpa sig själv att hjälpa sig själv … det kommer … det kommer … för när man nått dit man önskat komma falnar drivglöden som brännmärkt ens själ till den grad att man precis som alla andra man möter identifierar sig med sitt yrke.

I mitt fall således en skribent som vibrerar av ångest. Hans liv går på sparlåga, all energi går åt för att hålla demonerna stångna. Han behöver hjälp! Han sliter å det grövsta för att nå ut i så många och så olika och så prestigefyllda sammanhang som möjligt och så ofta som möjligt tills de första romanerna ligger färdiga för förlagen. För allmänheten.

Jag är den jag är: den verkligt starke svage som därmed genom hela livet fått lida helveteskval som aldrig, aldrig kommer att ebbas ut, men som på grund av sin tro på att hans tro kommit av att jag till skillnad från alla andra jag såg och lärde mig tillsammans med och av inte alls hade just tänkt till, tvärtom, nästan inte alls. De få som gjorde just det ändrade sig nästan alltid under de första sju varianterna när deras kroppar och sinnen ändrades proportionellt och de ställdes inför valmöjligheter de valde att inte välja.

Men det är förstås inte alltid man kan hjälpa sig själv när man hjälpt sig själv. Oftast måste man ha hjälp. Svälja den stolthet man antingen har eller inte har och be om hjälp för att bättre kunna hjälpa sig själv. Jag förstår varför det är så. Men jag har aldrig förstått varför det är så.

 

Fem

Förr eller senare blir man besviken. Ty framgång sviker. Man blir besviken och besviker. Något man inte skiter i. Man ställer sig framför spegeln. Man ser sin spegelbild i spegeln. Men spegelbilden säger ingenting. Den kan inte kramas. Den tittar tillbaka. Ser. Men vare sig förstår eller tror att den förstår. Den säger ingenting. Verkligen ingenting. Ser bara väldigt besviken ut. Tittar. Ögonlocken sluts. Öppnas. Svullna. Det sägs ingenting. Alls inget vidare meningsutbyte. Blickar. Bara blickar. En förnimmelse av sällskap. Någon. Någon som blickar tillbaka om så bara för stunden. Någon. Jag förstår varför det är så. Men jag har aldrig förstått varför det är så.

 

Fyra

Du måste förstå att alla kanske inte skänker konsistens – eller ens fokus – till kaos. Bara för att jag klär mig i vad andra anser är allt annat än vardagskläder så behöver du väl inte sluta att bry dig om mig? Visst är det intressant att det inte är någon annan som är annorlunda men ensam eller förr eller ännu tidigare accepterar vad som är. Ärlighet varar aldrig längre än den tystnad som följs av personlig utveckling och som är helt utan lidande. Jag förstår att det lätt blir så. Men jag kan inte förstå hur det kan bli så.

 

Tre

Med tiden ser man dålig syn mer tydligt. Jag har samma glasögon med samma styrka som de jag fick i femte klass. Kräver dem när jag ser jag tillbaka på svåra kärleksrelationer, men helt utan något agg mot min partner – bara att jag själv tillät kvinnan att behandla mig som hon gjorde under alla år vi var tillsammans. Känner bara ånger för hur jag själv handlade. Att jag inte var en man och sade ifrån. Att jag inte tog upp det till diskussion.

Men en man kan inte förbli den man varit och är när man träffat och blivit tillsammans med en kvinna. Du och ni ser oss alla för den ni kan göra oss till. Och ni förändrar oss till vad ni vill se oss som – trots att jag bett dig att inte blanda in mig i vårt förhållande. Ändå förstår jag varför du kommer att göra så här gentemot mig. Men jag har aldrig förstått varför du kommer att göra så mot mig.

 

Två

Det har sagts och sägs än idag att det är mänskligt att fela och gudomligt att förlåta ens medmänniskor för deras brister. För mig är det viktigare att kunna förlåta mig själv för mina egna svagheter.

Vad avser andra handlar det inte om att förlåta. Snarare men snarare att man måste förstå människor i ens närhet och acceptera att de – liksom alla andra – har brister, och då särskilt att de – förr eller senare – accepterar att de accepterat sina brister. Och det är minst sagt ovanligt att man gör något särskilt för att förändra dessa till det bättre. Jag förstår varför det är så. Men jag har aldrig förstått varför det är så.

 

Ett

Blanda in mig i vårt förhållande. Gör det! Jag förstår varför det måste bli så.

 

Noll

Misströsta nu icke, för om du hänger med mig en bit till kommer du att få höra häpnadsväckande ärliga saker om mitt liv, om mig, om mitt mitt, och till och med om mitt andras. Det här är något jag i det närmaste aldrig kan berätta om socialt. Det är sällan någon accepterar den jag valt att vara och utvecklas vidare ifrån: ofta och frekvent upprepat sliter jag mig helt förstörd såväl psykiskt som fysiskt när jag skriver i dygn efter dygn i – eller inte i – sträck. Särskilt när det jag skriver om handlar om mig, och särskilt när det jag skriver inte handlar om mig.

Hur som haver är jag mer än vad ögon och öron och känsel vill säga och säger eller lär uttrycka. Så häng med lite till, för om du vill ha mig så vill jag ha dig! Jag vet att du förstår varför jag säger så. Men du förstår aldrig varför jag säger så. Så vad du än gör nu när vi träffats – lämna mig inte. Jag förtjänar det, för jag är en verkligt bra kille! Det har i alla fall min mor alltid påstått.

 

Tiden fram till min födsel

Som ung var jag närmast alltid ensam. Drog mig undan från andra i min ålder och saknade syskon – som ung och lillgammal i förtid tog jag livet väldigt allvarligt, eller möjligen tillräckligt allvarligt – men aldrig någonsin tillräckligt allvarligt. Ändå har jag svårt att ens kunna tänka mig och se en nuvarande existens om det inte hade varit för lärdomar jag skänkts av livet, min välutvecklade inlärningsförmåga och mnemoniska minnesförmåga. Utan erfarenheter från mitt tidiga liv och sedan från mitt tidigare liv hade jag under 2008 troligen efter min sons död, vid sju månader och en dags ålder, tagit mitt liv.

Jag kunde läsa och skriva behjälpligt innan jag började lekskola; skrev i hemlighet kärleksdikter redan i första klass; och stod i tredje klass ensam på Mariestads teaterscen och presenterade klassens uppsättning av Askungen. Genom mellanstadiet plöjde jag Terry Pratchett, J. R. R. Tolkien, Robert E. Howard, David Morrell, Dean Koontz och Stephen King samt mängder av andra medan jag skrev hela skrivhäften med främst fantastiknoveller.

Fantastiken var under mina studier på mellanstadium och grundskolans högre åldrar sådan den är när den är allra bäst: en källa till tröst och livsmod för den som lider existentiellt och/eller socialt. I mitt fall var det jag som alltid drog mig undan från det sociala och valde ensamheten – men nu blev det fantastiska elementet och den poetiska inbillningskraften som följer i dess spår till vad som förenade mig med och värnade om de författare jag slukade – drömmen om att drömma och den poetiska inbillningskraften blev till vad som förenade och värnade om och för livets egentliga värde. Det var det fantastiska – skräck, fantasy och science fiction – i litteraturen som lärde mig om medmänsklighet, glimten i ögat, ja, mer om livet än livet självt. Och med tanke på att en av mina examina är en lärarexamen skulle man nu när jag blivit författare kunna se det som att jag genom mina fantastiktexter återgäldar vad jag en gång erhöll av fantastiken.

Debuterade skönlitterärt hösten 2002. Intervjuer i flera TV-kanaler, medverkan i dokumentärfilmer och Poetry Slams. Första diktsamlingen 2004. Medverkan i Zombiefilm cirka 2005. Medverkande i en mängd TV-program på olika kanaler. Gäst på Eurocon i Stockholm 2011. Framgångsrik kulturbloggare främst ¨på Marmeladkungen. Utbildad lärare. Globetrotter. Periodvis professionell kortspelare (flertalet olika spel). Författare. Film och litteraturkritiker. Översättare. Frilansjournalist. Tränat en mängd sporter.

 

Människosyn

Cynismens värld är lika mörk som de människor den när!

Nuförtiden är jag så att säga fabriksinställd på att behandla vem det nu än må vara på ett så snarlikt sätt det är möjligt, så som jag själv helst skulle föredra att bli bemött – utan att för den sakens skull räkna med att mina medmänniskor skall acceptera den jag är eller är på väg att bli. En trossats jag har är att när det är uppriktigt menat och gärna upprepat berömma andra och sig själv. Detta är essentiellt för oss alla redan från det att vi är nyfödda tills det en del ser som en punkt avslutar den mening vi var och en hunnit växa till att utgöra. Ärlighet genom den tillvaro som är och blir medan vi faktiskt har någon alls, såväl utåt som inåt och så ofta det bara går så länge uppriktigheten inte förlänar någon annan lidande – för ofta är det bättre att hålla käften och i tankarna ge sig själv beröm för detta, för att undvikit att orsaka en annans lidande. Istället för att få andra att känna sig mindre sträcker man inom sig ut sig och växer undan för undran. Hur mycket jag än önskar kan jag inte någonstans publicera sådan sanning om den egena personen som kan orsaka mig själv lidande. Vissa saker är direkt olämpliga att ens antyda eftersom de lätt kan misstolkas. Ärlighet varar inte längre längst. Det är som jag skrivit i en annan text här på Tidningen Kulturen – ärlighet har blivit något verkligt ovanligt i detta vårt samhälle; vi blir med tiden alltmer oförmögna att fara med sanning, ty just denna underdrivs och hyschas undan och hycklas med. Det är så. Det är i den riktningen som samhället utvecklas.

Istället för att få andra att känna sig små och bli mindre sträcker man inom sig ut sig och växer lite med tidens fortfarande välvilja undan för undran tills man blir högre och högre stående. Beröm av den egna personen är nyckeln – fortast man gör något minsta bra är det bara att medvetet tänka på att man gjort det och glädjas åt rätt handling/val. Men istället för att predika om att just min ogräsbevuxna grusväg genom livet där gräset aldrig någonsin varit grönt skulle vara vare sig större eller mindre eller mer eller mindre eller bättre kontrollerad än någon gränslös Autobahn så respekterar jag istället närmast automatiskt andras olika varianter av acceptans av den egna personen. Mina värsta tankar, den värsta kritiken, riktas istället inåt. Mot den människa jag själv blivit och är. För det är först nu under detta millenniums första decennium som jag har lyckats gå över till att vara den jag vare sig kanske inte är eller kommer att förbli. I själva verket kan jag inte erinra mig någon ynka gång då jag accepterat den jag varit just då.

Jag har heller aldrig accepterat den jag blivit.

Och tänker definitivt aldrig acceptera den jag håller på att bli.

 

Daglig ritual 1999-2007

Förändring är jävligt statisk … om än utvecklande.

Under min akademiska skolning 1999-2006, i främst Skövde och Göteborg, (med fler högskolepoäng och akademiska titlar och praktiker än jag numera orkar dra mig till minnes) genomförde jag en daglig ritual innan jag lämnade mitt hem i Mariestad.

Jag ställde mig framför den stora spegel som är upphängd i min hall, och placerade händerna på dess vardera sida, och såg mig själv djupt in i ögonen. Uttalade sedan till min spegelbild allvarligt och intensivt och med ärlighet under omkring fem minuters tid en variation av följande mantra:

Du är värdelös, F. G. Du är ful och ointelligent. Ingen vill vara i din närhet. Ingen tycker om dig. Ingen vill någonsin ha något att göra med dig. Du kommer aldrig att träffa någon tjej. Du luktar illa. Du är fet. Du har ingen stil. Du har ingen smak. Dina åsikter är meningslösa. Du är en fullständig idiot. Om du dör idag kommer absolut ingen ens att höja på ögonbrynen … ”

 

Ritualens syfte och genialitet

Anledningen till mitt katalysatoriska förhållningssätt är lika enkel som den var och är genomtänkt och med tiden både automatiskt närvarande och omedelbart därefter uppmuntrande. Jag minns inte längre när och hur jag kom på att jag skulle göra och fortsätta göra på detta vis, mest bara att jag trots att vishet sägs komma med åren under 1999 – vid ringa 18 års ålder – var gravt deprimerad efter att ha varit med om en synnerligen allvarlig olycka följd av en särdeles djupt rotad identitetskris, samtidigt som jag knappt annat än depressionsmässigt kände någon tillstymmelse av utmaning i någon del av mitt sociokulturella och intellektuella liv med studier, social interaktion eller fritid.

Jag har aldrig hört talas om eller läst om någon annan som gjort närmelsevis på detta vis; det är helt min idé. Jag skall också poängtera att jag inte alls kan rekommendera någon som läser mig nu att agera liknande. Men jag kan inte heller rekommendera någon läsare att inte göra som jag, För i själva verket är det retrospektivt ett (härdande) under att jag inte under alla dessa år bröt ihop och gick under av denna min fruktansvärda, upprepade psykiska misshandel av min egen person. Men det som varit och är och så länge intet satt punkt och bye-bye i ett aldrig statiskt accepterat alltid och helst så ofta det bara går positivt förändrat och förbättrat och mer utvecklat förhållningssätt så att jag aldrig någonsin blir ens något i närheten av samhällets uppenbara och väldiga majoritet.

Men hur det än var så var denna ritual retrospektivt ett verkligt genidrag. Jag lyckades sporra mig själv till att utvecklas till det bättre inom så många olika mänskliga kategorier och ändra mig till vad åtminstone jag själv anser är något betydligt bättre; en bättre människa; ett mer medvetet och självsonderande jag. Det intellektuella, situationsanpassade experimentet lyckades dock med åren och det med oväntade synergiska effekter; jag uppnådde ett helt annat själsligt tillstånd och slutade aldrig att utvecklas och heller inte att reflektera kring på vilka sätt jag, då och under tiden som gick, önskade utvecklas. Utan min extrema självkritik hade jag idag definitivt inte varit så självkritisk som jag de facto är. Denna min egenhändigt påhittade ritual fick varje dag att gå ut på att motbevisa mig själv – och gav

således mitt liv daglig näring i och med ständigt uppfräschad motivation (mening). Detta hjälpte mig på många olika sätt och vis att utvecklas i vad jag ansåg och fortfarande anser är rätt riktning, mot en mer komplett och empatiskt självgranskande människa – och detta inom en mångfald mentala vis som jag aldrig annars hade kunnat reflektera kring och bearbeta automatiskt, ofta eller ständigt, utan att egentligen tänka på vad jag gjorde. Jag är säker på att jag utan den dagliga dosen kritik hade kunnat bli en betydligt mer fruktansvärd människa än jag för närvarande är men inte kommer att förbli. Vad som istället lämnats kvar utav det som var och blev till mer förstående med en mer extensiv förmåga att inhämta och reflektera kring och förstå och tolka ny information för nya kunskaper som i sin tur ger snarlika äldre, insiktsbaserade förändringar av det som kanske aldrig varit som det som är eller ens blivit förändrat – det är det lidande jaget som skriver livet och lever skrivandet tillräckligt bra för att känna mig dålig.

 

Min födsel hösten 2002

Jag föddes alldeles naken och rädd och skrikande i september 2002 på sidorna 68 till 77 i antologin ”Necronomicon i Sverige” – utgiven i redaktion av Rickard Berghorn och Mattias Fyhr på Aleph bokförlag – och jag presenterades för första gången för allmänheten på sidan 137 i samma bok.

Känslan den totala nakenheten förlänade mig var minst sagt underlig; situationen var minst sagt svår att hantera. Min erfarenhet var verkligen begränsad och jämfört med andra medverkande författare – såsom H. P. Lovecraft, Ola Svensson och Johan Theorin – var jag både levande och yngst.

Min födsel måste anses ha ägt rum väldigt tidigt. Omgående. Kanske alltför tidigt? Vandrarens gravsten var bara mitt fjärde seriösa novellförsök och av arbetet med novellen inför publiceringen lärde jag mig väldigt mycket. Inledningsvis var jag nog inte annorlunda än de flesta i den situationen, eller, för den delen, annorlunda i en omvänd mindre normal bemärkelse. Författardebuten var härlig och överväldigande, men stressade mig snarast till att lyckas återupprepa publiceringen – vilket dröjde. Bortsett från en del skriverier i smala tidskrifter dröjde detta. Efter debuten 2002 dröjde det bra länge innan det lossnade, vilket det på sätt och vis gjorde i och med diktsamlingen ”Annorlunda men ensam” som publicerades 2004 på B. I. I. förlag med allt vad framträdanden i TV, Poetry Slam och kändisfester vill säga.

Och det fanns inte så mycket att göra åt hur allmänheten tog emot boken samt hur min novell uppfattades. Det är klart att jag då och då hade höga tankar, tja, minst sagt höga förhoppningar, om den egna personens författartalang. Men jag tog efter mina övermän och betedde mig mest bara som de andra medverkande och höll käften. Att min litterära debut skulle uppmärksammas och omtalas var förstås för mycket begärt; novellen är inte märkvärdig i konkurrensen. Men de som inom pärmar får trängas med H. P. Lovecraft och dennes kollegor – vi var – och är fortfarande, om än inte lika mycket – sparsmakade, även om fenomenet i och med ständigt nya utgåvor nu på senare år blivit vanligare. Man kan gott säga att debutboken uppnått kultstatus; den trycktes redan vintern 2002 och/eller våren 2003 om i flera upplagor/tryckningar, och betingar i dag ett betydande andrahandsvärde om man nu har turen att se någon bjudas ut.

Ändå har tio års mognad med sporadiska och snart alltmer förekommande omskrivelser och omnämnelser fått det påbörjade varandet att övergå i något alltmer fantastiskt. Bortsett från att jag numera är både bättre och värre som författare översattes debutnovellen ”Vandrarens gravsten” under 2011 (tillsammans med en annan novell från min penna) till engelska och publicerades i den skotska tidskriften CYÄEGHA med spridning över Storbritannien. Och inte nog med det: fantastikantologin ”Necronomicon i Sverige” kommer under 2013, såvida inget märkligt inträffar, även att utges i reviderad svensk nyutgåva och på nytt bokförlag.

 

Skapandet. Eller skapandet av skapandet

Mina tio år sedan författardebuten, eller kanske snarare de sju-åtta åren sedan första diktsamlingen 2004 och omvälvningarna det medförde som fick det att släppa för mig: Poetry Slam, medverkan i diverse TV-sammanhang, offentliga framträdanden och högläsningar samt undan för undan allt fler kändisfester med allt gott och ont vad det nu innebär (egentligen kanske, och fem år som ansvarig utgivare/redaktör/bloggare på kulturbloggen Marmeladkungen, har efter detta det andra millenniets variant av en trippel färd runt solen, onekligen ändrat om hela mig från grunden av grunden och utifrån och in. Det finns bara en sak som stått sig genom åren, faktiskt sedan jag var ett litet barn: jag har alltid ställt närmast extremt höga krav på mig själv.

Författandet innebär åtminstone i början av karriären att man undermedvetet skriver ens texter under inflytandet av en längtan efter nästa publicering – i vilken tematisk form det än må vara och vilken den än är och i hur litet sammanhang det än rör sig om. Detta erkänner man kanske inte för sig själv. Man bara skriver och skriver och sliter och trasar närmast sönder tänkandet, och slutar knappt inte ens för att skicka in något eller några textalster, för att ens ha möjligheten att bli publicerad.

Om sedan något svar från förlag eller tidskrifter någonsin kommer är det sakligt och opersonligt och utav bara helvete intetsägande. Man får oftast ingen kritik när man refuseras och heller knappast något beröm när man publiceras. Man vet bara att det är mycket man inte vet. Men man undrar. Tro mig, man undrar! Och visst är det onekligen en lång väg att vandra. En färd på en helt öde, breddad motorväg där man i tristess och för att kunna nå fram till delmål och således ha chans att alls komma fram, måste man alldeles allena själv och helt på egen hand lära sig att ständigt, eller åtminstone så ofta det bara är möjligt, läsa och tänka alltmer som en erfaren förlagsredaktör. Man måste söka kritik, lystra till den mer än till vad man gjort rätt (om sådant är möjligt), för det är genom kritiken vi utvecklas, förändrar oss till något annat.

Rent psykologiskt sett värderar jag mig själv (åtminstone undermedvetet) precis så som i det närmaste alla som väljer (eller kallas till) en estetisk sysselsättning – genom andras ögon och åsikter om ens verk. Det är ett ständigt förhoppande om utvecklat kändisskap, att ens texter skall vara efterfrågade och publiceras och läsas och uppmärksammas och bli högt ansedda, så att ens texter blir mer efterfrågade och fortsätter att publiceras och läsas och uppmärksammas och att bli än mer högt ansedda. Min själ är blåslagen och ärrad. Och jag längtar efter att bli sedd och uppskattas för vad jag gör.

Att se ens text i publicerat skick är en intressant upplevelse. Efter all väntan på att en produkt av ens hantverk skall komma att tryckas – det skänker mest oro som gärna stör skrivandet. Först efter publiceringen infinner sig/kommer en diminutiv känsla av tillfredsställelse, eller kanske snarare av ro. Genom åren har jag lärt mig att inte hänga upp mig alltför mycket vid publiceringar eller refuseringar, utan att istället snabbt gå vidare till nästa text, nästa mål. Om andra hade kännedom om exakt hur mycket jag arbetar med samtidigt! Jag är själv verkligt förvånad att jag faktiskt klarar av det och orkar med det. Jag försöker i dessa fall snabbt slå tankarna och känslorna av framgång eller misslyckande ifrån mig för att återgå till det flytande och nyskapande och produktiva och givande textbyggande jag alltid söker uppnå. Målet är helt svårt att kunna leva på mitt författarskap, men ständigt mål och fokus är inte längre att genast bli förmögen och berömd utan istället att färdigställa mitt nuvarande projekt utan en tanke på vad som kommer efter det som kommer efter och efter och efter efter … Det jag vill nå och komma åt, uppnå, är de möjligheter som för majoriteten av oss alla är omöjligheter.

Jag var och är fortfarande rädd för min egen person och vad jag skriver och den jag varit och hur nära jag varit och hur jag nått fram och till och med över så många gånger både med flit och av otur. Med tanke på vad jag erfarit och överlevt borde jag inte leva idag. Och som jag levt förtjänade jag heller inte att leva bättre än mina bokstäver.

Med tiden kommer så den självklarhet som är så väldigt svår att inse på egen hand: orsaken till varför man kommit hit är inte densamma som varför man traskar härifrån. Orsaken varför, efter allt slit i det tysta, och till slut nått fram dit man så gärna ville komma och vara … den orsaken är inte densamma som varför man återvända till innan … innan det här, innan nuet – målet; den sökta framtid som blivit ett väldigt mindre motiverat nu än det var då, då mening fanns i själva strävandet efter vad man när man kommit dit snart tröttnat på och förkastar, som om, och nu mer än någonsin, därför att morgondagen kanske faktiskt är den sista. Det gäller att ständigt välja rätt – rätt texter att skriva eller revidera för publicering. För när man väljer att skriva på en viss text gör man det genom att välja bort en annan. Och genom att välja rätt resulterar även det mest bara i fel av endera arten.

Jag mår som bäst när jag skapar och då det jag arbetar med, har att göra, flyter på, samtidigt som jag upplever att det jag gör är väsentligt, att det är och kommer att resultera i något som är mer än bra. Då och där kan jag faktiskt få uppleva kortlivad men ändock genuin lycka. Och inte minst då blir jag lätt alltför skapande. Det var en period när jag närmast gömde mig när jag skulle le. Nu ler jag sällan men gärna i min ensamhet, och detta då särskilt när jag kommer in i skapandet och det flyter på. En av få saker som gör mig verkligt lycklig. Om jag till och med färdigställer något av mina pågående skrivarprojekt ler jag gärna maliciöst, som en cynisk storgädda uppdragen ur en mörk sjö, eller som han som berättar om alla gäddorna, skapar en gäddsjäl åt oss, en spegel att glo efter sig i. Detta betyder förstås något. På gott och ont skriver jag mitt liv och lever mitt skrivande.

Mitt författarskap har gått från möjligheter till fler möjligheter – och från möjligheter till måsten. Aldrig sinande måsten och ett helvetes brokigt liv med alldeles för mycket realism. Sedan med åren blivit ett sätt för mig att fly verkligheten, fly in i min egen fantastiska sinnesvärld där jag faktiskt – åtminstone i allmänhet – har rätt att diktera villkor. Ska man se saken från andra hållet kan man säga att jag med oförklädd subjektivitet sätter fingret på en öm punkt – sökandet efter en annan bild, föreställande en annan bild. Och när jag inte får utlopp för min kreativitet, upplever att jag varken gör eller producerar något, mår jag snart fysiskt och psykiskt dåligt, orkar jag inte skriva. Det blir en fortsatt ond spiral. Och det jag hämtar inspiration från innebär en hel del jävla vånda. Och hur jag än bär mig åt blir jag alltid lidande. Jag undrar själv över när jag skall finna ord att kunna beskriva lättjan av att kunna pusta ut.

 

Skönlitteraturen: Mina bästa fantasiers bårhus

Min skönlitterära värld är en betydligt starkare klang av overklighet inom verkligheten. När jag på nåd och onåd helhjärtat överlämnar mig åt mina texters strukturer och bygger upp textvärlden blir jag en del av det universella och det mikroskopiska. Jag bär berättelsen. Berättelsen bär upp mig. Dess verkan är hos mig och utgör under lång tid min person, och detta i många skepnader, som alla är svåra att släppa.

Genom min skönlitterära produktion avsätter mina texter min inställning till livet och skrivandet en nattsvart slöja. Berättelserna är grymma, surrealistiska och satiriska – paradoxala fiktionslekar, där autenticitet och fantastik glider över i varandra. Läsaren förflyttas mellan olika drömska eller framdrömda världar där verkligheten styrs enligt det poetiska undrets lagar – vilka jag böjer i framfarten. Jag älskar att utmana och att låta ord och ting ingå sällsamma förbund, att utmana gängse normer. Finna nya sätt att beskriva gamla saker. Den sammansatta livskänslan av vemod och bejakelse, melankoli och lekfulllhet, och en strävan efter att fånga det oförmodade ögonblick då det drömda, önskade eller diktade blir verkligare än verkligheten. Fantasin är för mig drömmen såväl som den poetiska inbillningskraften – det som förenar och värnar om livets innersta värden, medmänskligheten, glimten i ögat, vidsynen, glädjen.

För att kunna urskilja nya vägar och möjligheter i mitt eget liv vägrar jag att medvetet stagnera i författarrollen och upprepa mig i min skönlitteratur; jag försöker variera, vrida och vända, på intriger som blir tydligast när språkets strålkastare inte bländar föremålet för mitt lidande. Det här handlar inte om sadomasochism utan om vad, eller rättare sagt vilka, jag själv helst går och lägger mig tillsammans med. Ty författare som ständigt låter likadant, upprepar sig medvetet, och som gång på gång berättar snarlika saker om snarlika saker, om och om och omigen, bara ytligt förändrat, tja, det tillhör inte livets ambrosia. Det största nöje jag har under skapandet är att chockera mig själv med min förmåga att jonglera med och balansera ord; att hela tiden utvecklas som författare och människa och aldrig någonsin upphöra med att utmana såväl mig själv som mina läsare. Som jag upplever det är det riktigt illa när kvinnor skriver om våldtäkter och hur eländigt det är att vara kvinna, när invandrare skriver om hur hemskt det varit i hemlandet och hur hemskt det är att vara invandrare, när homosexuella skriver om hur hemskt det är att vara homosexuell, när överviktiga och fysiskt sjuka skriver om hur det är. I text efter text. Dussinförfattare/poeter som alltid kommer att förbli just dussinförfattare. Jag tänker som så att för att bli ihågkommen efter min död – det blir jag inte genom att ständigt tjata om min sons död eller hur nära det faktiskt varit ett par gånger att jag tagit mitt liv på grund av detta. Nej, jag vill istället med min varje text uttrycka något nytt; och då inte sådant som jag själv föraktar hos andra – det skall helst vara nyskapande, stå ut i konkurrensen med andra författare, vara något jag kan stå upp för som stelnar till det litterärt litterära i varandet och få alla dess verksamma hantverkare till betraktare att kisa med ögonen. Varje läsning av mig är tänkt att greppa tag om läsaren, överraska, utmana, och förstöra allt denna människa läst av mig sedan tidigare, allt läsaren trott om mig, allt jag trott om mig själv – sådant jag själv överraskas utav. Inte enkelt. Inte svårt. Helst omöjligt. Naturligtvis svårt. Men inte svårare än så.

Variationen av min ibland något högtravande prosa är medveten. Jag är besatt av en fetischistisk fabless för betydligt längre varianter och helst likt mitt händelsespäckade förut originella meningar som ibland varvas med smärtare dito med ett spretande värde som tillsammans blir en innebörd som är en annan möjlig innebörd tillika känsla av något overkligt verkligt … vilket sammantaget helst skall överraska inte bara läsaren utan även mig så som bara överraskade författare kan bli överväldigat skiftande trots att de just läst egenhändigt nedpräntade bokstäver och därefter upplever distans och oförståelse till sina egna ord – utan att veta varför. Själv försöker jag då minnas allt det jag både minns och inte minns eller minns och snart åter glömmer – och då kan jag le ett internt leende som innanför min i andras ögon för välklädda blazer-mundering åtminstone värmer något lite om natten när jag kväll efter kväll lägger mig alldeles ensam.

 

Min novell

Om det finns något påtagligt återkommande i mitt skönlitterärt svarvade författarskap så är det just det mäktiga Mariestad med omnejd, den drygt 400 år gamla residensstaden vid Europas tredje största insjö, som även med mina trötta och närsynta ögon sett är verkligt mäktig. För även om jag låter mina berättelser utspelas lite här och var har just inlandshavets pärla Mariestad med omnejd kommit att bli den enda i uttryckets sanna bemärkelse återvändande men som jag hoppas och tror ändå lyckas överraska och överrumpla; för både den inre och yttre skönheten blixtrar kalejdoskopiskt klart, och om man nu skulle råka ha starr eller någon annan ögonsjukdom även osynligt. Förr eller senare upplever i det närmaste alla magnetismen, människor från överallt och ingenstans i både olika och lika delar av den första såväl som den andra världen – smälter in i den lokala floran och faunan för att liksom stilla den abstinens efter staden och dess invånare som är allmänt värre än min numera då och då påträngande abstinens efter att få abstinens – så att jag någon gång skall kunna få känna något annat än påtvingat utanförskap och ett enormt slit i litterär ensamhet.

Mycket nöje!

 

När vatten stavas port

 

I

 

Den tredje gången haschpipan skickades till Billy tog han återigen emot den, men den här gången satt han bara stilla i något som liknade en lotusställning med pipan i ett löst grepp över skrevet och tittade på den och skakade på huvudet. Han skickade pipan till vänster, till den betydligt äldre mannen bredvid. Varken agerandet eller Billys plötsligt tomma blick väckte uppmärksamhet bland de nyfunna vännerna i ringen; där var bara några få par stora, glansiga ögon som undrande såg på honom, men blickarna återvände snart till den som personen ifråga tidigare samtalat med eller sett på. Den sorgsna solen höll på att gå ned över Mariestads hamn i ett fyrverkeri av färger, och sdr egentligen mänskligt? Och om det finns något som är ”mänskligt”, är den som uppvisar/påvisar egenskapen/erna då ”mänsklig”det var främst den som fäste sitt ljus vid Billy.

 

Den äldre mannen bredvid Billy drog några djupa bloss, och genom pipan strömmade hans belåtenhet som extatiskt tidvatten – röken hölls inne i lungorna medan han i sin tur skickade den vidare till den snygga tonårsflickan bredvid honom, som tog den och rökte ett par – betydligt mindre – bloss. Flickans anletsdrag förändrades till ren och skär lycka och hon såg på ingen speciell och utbrast: ”Det här – den här kvällen – det måste vara en saga... Det är för fan Sagan om ringen!”

 

Ringens härskare, åtta yngre och äldre ungdomar som varken var unga eller vuxna, åtta drömmare av en mörk och rastlös sort, skrattade unisont och våldsamt, varvid några bytte sittställningar och andra ramlade på sidan tjutande av skratt, men lika snart lugnade man ned sig, glömde vad som sagts och återgick till det som varit och var; en vänskap och en nästintill fullkomlig harmoni. Man skålade med ölburkar, vinglas och spritflaskor. Man rökte. Man pratade. Haschpipan skickades vidare i ringen och skulle snart fyllas igen.

 

Den äldre man som Billy skickat pipan till lutade sig nöjd och intensivt leende tillbaka på stenen och rättade till filten han satt på. Sedan tittade han på Billy; ögonen bestod nästan enbart av pupiller. ”Vad är det?” sa han med ett brett leende, medan tjock, söt rök sipprande ur munnen och näsan. ”För starkt?” Han plockade fram ett paket Lucky Strike ur en ficka och räckte fram det. ”Du kanske vill ha en cigarett istället?”

 

Billy skakade på huvudet. ”Jag röker inte vanlig tobak – det är ju skadligt för hälsan!”

 

”Inte då!” sa den äldre mannen. ”Rökt kött håller sig bättre... Och längre!”

 

Billy skrattade och skakade hand med den äldre mannen. Han presenterade sig som Carl. Hade helskägg med en fläta nedtill på hakan och långt flottigt, stripigt mörkbrunt hår. Näsan var generöst tilltagen och ögonen var stora och bofinkssnabba.

 

”Det är inte det att pipan är för stark”, sa Billy. ”Det är inget sånt. Det var bara det att jag plötsligt fick för mig att jag inte skulle ha mer.”

 

Carls ansiktsuttryck förändrades till vad som bara kunde vara ett genuint intresse. Det var den där minen han fick – minen hos en kanariefågel som just svalt en katt. ”Hur menar du?” sa han. ”Berätta!”

 

”Öh... Jo. När jag fick pipan så kände jag en stark känsla – som om någon sa nej till mig. Du ska se, tänkte – eller hörde – jag liksom... inombords. Jag vet inte vilket. Och jag fattar inte varför. Men jag har aldrig haft en så stark känsla tidigare. Det kändes bara rätt att skicka pipan vidare utan att röka. Förstår du? Äh, det var dumt sagt.”

 

”Nej, du. Det var verkligen inte dumt. Har du läst Insikterna? Du vet! James Redfield!”

 

Billy skakade på huvudet. ”Nej.”

 

Carl såg ut att vara besviken. ”Nähä. Har du läst Neale Donald Walsh, då? Hans Samtal med Gud? Eller kanske Paulo Coelhos Alkemisten?”

 

”Jag läser inte böcker.”

 

Carl ryggade tillbaka. Sedan log han, men det var inget glatt leende; det var vilset och vädjande: ”Då är det dags att börja”, sa han. ”Du bara måste läsa Insikterna. Alla i vår situation läser – och inte bara i Mariestad, utan överallt. Omvärlden ser på oss som idioter – men de vet inte att vi både läser och uppskattar och diskuterar litteratur och poesi. Det finns till exempel en poet här i Mariestad som vi brukar gå och lyssna på när han uppträder. Han brukar till och med umgås med oss och skriva om sånt som händer här... Om du hade läst några av de böcker jag nämnde så hade du insett att det du gjorde var precis rätt. För får man en vision – som du precis fick! – ja, då ska man följa den intuitionen... den insikten! Vad var det du sa, förresten? Att du istället för att röka fick känslan att du skulle se, eller?”

 

”Jo. Men jag förstår inte riktigt. Menar du att det jag tänkte när pipan kom betydde någonting? Att det är meningen att jag ska se nåt ikväll?”

 

”Självklart!” Carl skrattade. ”Så starka tankar kommer inte utan en orsak.” Han slog ut med armarna som om de varit två utropstecken. ”Det finns en orsak bakom allting. Man måste alltid lyssna till sitt inre, för att inte gå miste om sånt man kanske är ämnad att uppleva.”

 

Billy gjorde en patetisk liten rörelse med händerna. ”Vad är det jag ska se då?”

 

”Det beror på vad du tänkte när du valde att inte röka. Berätta så ska jag försöka hjälpa dig att tolka visionen.”

 

”Hm.” Billy tänkte på vad som hänt... Såg på Carl och insåg att denne sällan blinkade. ”Samtidigt som jag på något sätt hörde ett 'nej' antar jag att jag tänkte på nån annan drog. Eller nåt som var som en drog...” Billys ansikte förändrades medan han talade – en del spänning dröp ur det. ”Kanske något som är svårt att få tag i? Nåt ovanligt! Till och med nu har jag en konstig känsla att det rör sig om nåt nytt... nåt jag inte provat förut. Nåt som ska få mig att se, eller... tja, uppleva, något annorlunda. Ja, det är verkligen vad jag tänkte. Annorlunda är nyckelordet.”

 

”Intressant”, sa Carl. ”Det låter som om du vill ta syra eller svamp. Jag har en tripp på mig, en Hoffman. Har du provat det?”

 

”Syra har jag tagit många gånger, men inte just Hoffman. Är inte det typ den starkaste LSD:n?”

 

Carl nickade. Även med sina ögon.

 

”Nej, det känns inte rätt. Det blir liksom för mycket. Jag klarar inte av trippen när jag är bland en massa folk som jag inte känner. Ingen bra set and setting, du vet.”

 

”Okej”, sa Carl. ”Det är inte ovanligt.” Förståelse låg i tonfallet. ”Men då vet vi åtminstone att det inte är det du ska ta i ikväll.” Han fuktade läpparna med tungan, och när han åter mötte Billys ögon var blicken stämplad med uppriktighet. ”Vet du vad? Du borde gå och träffa Portvakten! Han har lite allt möjligt.”

 

”Öh”, sa Billy. ”Varför kallas han portvakten?”

 

Carl log. ”Det är en metafor. Han har ju nyckeln till andra världar!” Vad trodde du? Att han var nån jävla ordningsvakt som står i dörren?” Han skrattade. ”Hittar du till Blå Bar? Det ligger i stadsparken.” Carl pekade snett bakåt, åt vänster.

 

”Jag tror det.”

 

”Portvakten håller alltid till på uteterrassen. Du kan knappt missa honom; rakat huvud och bockskägg. Kan ha på sig glasögon? Säg bara att Carl skickade dig så får du höra vad han har att erbjuda. Och lyssna noga på dina tankar och känslor. Känner du för något – om det känns rätt, om det så bara pirrar till i kroppen – då ska du köpa det! Lyssna till ditt inre.”

 

Billy nickade. Det sög till i magen, som om även den var glad.

 

Plötsligt gjorde sig ett väldigt sorl av röster i bakgrunden sig påminda, och i bakgrunden, psykedelisk Goa Trance från en bergssprängare. Allt hade tydligen tystnat och stannat av under samtalet med Carl. Nu blev musiken med ens alltmer rytmisk och njutbar och Billy började slå högerhanden mot höger knä i takt med basen. Han såg sig om.

 

Fler hade tydligen kommit hit; den stora stenen i mitten av gräsmattan bakom Länsstyrelsen omgärdades nu av en mängd olika människor, många klädda som färgglada hippes, andra om vad som påminde om uteliggare och/eller a-lagare, åter andra i kostym eller kavaj, med eller utan slips – det var en brokig samling människor. Många dansade. Andra satt och antingen pratade eller drack och rökte – eller alltsammans.

 

Billy kände ingen här sedan tidigare, skulle därför inte gå miste om annat än att just lära känna dem. Det var något han kunde göra senare, för kvällen var ännu ung. Om Carl menade allvar med visioners betydelse, skulle det inte skada att åtminstone höra vad Portvakten hade att erbjuda. Det kändes rätt. Så Billy tackade Carl och gick därifrån, i riktning mot centrum och Blå Bar.

 

II

 

Ett järnstaket böjt som en halvmånes skära; på var tredje stolpe en tänd marschall; tolv allt som allt – det var det första Billy såg när han närmade sig. Sambandet svart och eld ingav känslan av att platsen var just så lockande att folk styrde sina ben hit, att det här var ett hak där saker och ting kunde hända, eller redan höll på att hända.

 

När han kom fram vandrade han långsamt över den röda mattan som ledde fram till entrén, mot de två gulklädda dörrvakterna som stod vid var sida om porten– mot marmortrappan bakom dem. Han undrade om vakterna skulle märka att han hade rökt hasch. Det var första gången han var här, så de skulle inte känna igen honom, men förhoppningsvis ville Blå Bar ha besökare även om man inte var stamkund. Billy visste hur det var: för att komma in på ett sånt här ställe gällde det att vara trevlig och att inte verka alltför påverkad av sprit eller droger, och att inte undvika ögonkontakt med vakterna.

Och visst iakttog vakterna honom, mötte hans blick, och frågade efter legitimation. Och när han tog fram körkortet ur plånboken visste han att det inte rörde sig om att verifiera ålder, utan mer om att få reda på hur onykter eller påtänd han var. Vakterna förstod. Men Billy tog det sansat och tilläts inträde. Gick uppför trappan. Vid trappans krön, bakom en litet upphöjt bord, satt en äldre, kraftig kvinna, som verkade uttråkad och trött – på kvällen eller livet – och olycklig. Han betalade entréavgiften och gick in.

 

Diskoteket var ett pulserande inferno av onyktra och nyktra samtalande ungdomar som alla försökte överösta den dunkande basgången för att göra sig hörda, för att förmedla budskap om hur trevliga eller otrevliga deras liv var för närvarande eller i största allmänhet. I taket exploderade UV-kanoner och UV-rör, och då och då blixtrade hallucinatoriskt hackande stroboskop som avlöstes av lasrar och annan discobelysning; UV-ljuset var som ett tjockt självlysande täcke; det lyste upp dansgolvet och gav de som dansade vad som påminde om en solbränna tills de återgick till att i mörkret, vid bord och soffor, dricka och prata och träffa den eller de man sökt – och/eller de man inte ville träffa. På minst två undanskymda platser stod croupierer och spelade Black Jack med intet ont anande alkoholpåverkade ungdomar med en eller flera lemmar i spelträsket: det ena bordet bredvid en undanskymd hörna med stjärnmönstrade väggmålningar; det andra bredvid en mängd bord där ensamma par och vänner satt och samspråkade om hur vackert livet är när man är full och annat i den stilen. Det här var en mörk plats. En underbart mörk plats.

 

Billy vandrade genom trängseln, höll blicken fästad rakt fram, och stötte då och då emot någon och bad kort men tyst om ursäkt med teckenspråk – små patetiska armrörelser – för musiken överröstade alla försök till normala samtal. Han gick förbi ungdomar i alla tänkbara åldrar, allt från sena tonår till de som redan fyllt 30 eller 40, motden öppna dörr som ledde till uteterrassen. En snygg tjej ögonflirtade med honom, men han reagerade knappt, mötte bara hennes ögon, förstod vad hon ville, lät blicken vandra över hennes kropp – men det var också allt. Han gick omkring i ett töcken av människor med olika åsikter och som alla tycktes sakna svar på frågor som de kanske inte ens ställt eller ens medvetet undrade över. Han kände sig död inombords, men var inte ensam om det, för här verkade alla befinna sig i samma tillstånd: mer eller mindre döda inombords eller för tillfälligt väldigt levande – kanske samma sak? Ett komplicerat spänningsmönster höll fast de lyckliga och olyckliga njutningsjägarna i ett tillstånd av aldrig utlöst vaksamhet; här var de tillfälliga invånarna en gyttrig blandning och fristående från platsen i övrigt, och man kunde aldrig veta vilket slags beteende man hade att vänta sig från någon. Men till slut kom han ut – utan någon incident.

 

Uteterrassen var av trä, allt relativt nybyggt, låg under tak och räckte ungefär trettio eller fyrtio meter. En mängd bord och stolar var utplacerade lite hur som helst, flyttade dit alkoholen i någon befallt dem. Det var mindre folk här jämfört med inomhus, men ändå många – i denna utkant av basgångens rike satt de ensamma eller ensamma tillsammans och nästan alla samtalade och drack och rökte; det var ett evigt surr av röster från alla håll, som om detta varit en pub, den enda skillnaden var att här flydde man musiken för att kunna samtala, vare sig om man sökte ett one night stand eller en blivande exfru/exmake.

 

Billy överblickade denna insjö av alkohol och samtal och ensamhet och desperation; och det fanns bara en här som överensstämde med beskrivningen rakat huvud och bockskägg. Iklädd solglasögon satt han med en ung, vacker kvinna vid ett litet bord längst bort, nära en öppen dörr mellan uteterrass och dansgolv. Billy gick dit. Ställde sig någon meter från bordet.

 

”Jag antar att det är du som är Portvakten”, sa han. ”Carl skickade mig.”

 

Mannen nickade, varvid Billy satte sig ned vid bordet, mittemot honom, lutade sig framåt, räckte fram handen, presenterade sig. Portvakten skakade hand, men sa ingenting.

 

”Carl sa att du har nycklar”, fortsatte Billy. ”Nyckeln!” Kvinnan kramade och kysste Portvakten och lämnade dem utan ett ord. Portvakten tog av solglasögonen.

 

När Billy mötte portvaktens ögon verkade musiken dämpas, liksom det eviga surret av röster – han kände hur han stirrade in i två små stirrande ögon som var mörka och hårda och glödande; de rymde ingen fruktan, ingen vänlighet och ingen skuld; bara en plötslig färgskiftning i hemliga ögon; en kemisk förändring som innebar igenkännande. Ändå hade Portvakten inte så mycket som ryckt på munnen, ett ögonlock, ett finger. En osynlig kropp hade ändrat läge inom honom.

 

Men slutligen nickade han. ”Trevligt att råkas, Billy. Det är intressant att det stämmer det där med att de flesta värstingar har namn som slutar på y. Det ska man aldrig – eller alltid – döpa sitt barn till. Jimmy. Jonny. Billy. Ronny. Tommy. Och whatever. Visste du det? Att de flesta brottslingar enligt statistiken har namn som slutar på eller innehåller ett y.”

 

Billy skakade på huvudet. ”Nej, det visste jag inte.”

 

Efter att ha betraktat Billy en stund pekade portvakten uppåt. ”Uppåt?” Och sedan nedåt med samma finger, ”eller Neråt?” Orden uttalades i ett lågt tonläge, väldigt diskret.

 

”Jag vet faktiskt inte.”

 

Portvakten såg frågande ut. ”Blå elefanter? Mitsubishi? Sexor? Kola? Tjack? Roppar?” Han talade långsamt, iklädd ett otäckt snett leende. Nästan som om han såg ned på sin kund.

 

”Ärligt talat har jag ingen aning.” Billys röst var ostadig. ”Jag har bara fått för mig att jag vill se.”

”Ah, du vill ha syra? Se världen som den är?”

 

”Nej. Nåt annat. Inget kemiskt!”

 

”Svamp, kanske? Lite psilocybin sitter väl aldrig fel? Lite Toppslätsskivling, kanske?”

 

Billy skakade på huvudet. Han hade många gånger tagit psykedeliska svampar – Copelandia cyanescens, Stropharia cubensis och Psilocybe Semilanciata. Han log när han insåg att han kunde svamparnas latinska namn, trots att han varken gjort bra ifrån sig i skolan eller läst eller läste böcker. Men han tänkte inte ta svamp i kväll.

 

Han hade tagit hallucinogena svampar på diskotek tidigare – och människor som ivrigt blev fler och förflyttade sig i många led och blev till flera led och sedan till ännu flera led, och tapeter vars innehåll förändrades, och maskar och annan ohyra som kröp under dem, och kvinnor som log mot hans i speglar förvridna och spritsvullna ansikte vars ansiktsuttryck förstärktes och förvreds till något monstruöst, och att tro sig kunna höra andras tankar och att i detta tillstånd inte kunna tänka förnuftigt och än mindre kunna tala sammanhängande med någon eller något – det var något han inte längre klarade av att uppleva bland andra. Det blev alltid för mycket för snabbt, och särskilt på ett disco bland andra drogpåverkade individer, bland såna han inte kände, bland såna som ibland trodde sig känna honom fast de inte gjorde det – och bland såna som ville lära känna honom. Hallucinogener var – åtminstone för Billy – helt fel på diskotek och krogar. Han nyttjade bara det där han kände sig trygg: hemma i Uppsala eller någonstans där han kunde vara sig själv och inte behövde oroa sig för vad andra skulle tycka eller försöka fråga eller prata med honom om – långt bort från trevande, frågande blickar, nyfikna ögon, vakter och poliser.

 

Portvakten visade tecken på otålighet. Kupade sina stora händer kring höger knä och gungade sig själv till och från. ”Det vore trevligt om du kunde hjälpa mig att hjälpa dig...”, sa han. ”Så förklara exakt vad det är du vill se! Jag kan ordna det mesta.”

 

Billy berättade vad som hänt när han fått pipan och vad Carl berättat om det, om visionen, och om hur han blivit skickad hit.

 

Under berättelsens gång lade Portvakten in um och ah på tillämpliga ställen. Och när det framgick att Carl sagt att han fått en vision fick han ett minst lika ivrigt ansiktsuttryck som Carl fått. Med ens såg Portvakten ut att vara förvånansvärt ivrig. ”Nu förstår jag”, sa han. ”Och jag vet vad du behöver. Men då måste du lita på mig, Billy!”

 

”Öh...Jag tror inte att jag förstår.”

 

”Det räcker att jag gör det! Det finns en anledning till varför min... hm...” – Portvakten tystnade och verkade välja nästa ord med omsorg – ”vän skickade dig till mig. Jag förstår varför. Men. Frågan är: litar du på mig, Billy?”

 

En rysning for genom ryggen och Billy rös välmående; inombords upplevde han en medgivande och medryckande känsla. Kroppen spändes och magmusklerna drog ihop sig när han nickade jakande. Detta kändes rätt. ”Mmm...”, sa han.

 

Portvakten tog ett ölglas från bordet med en slatt öl, kanske en halv deciliter, som en cigarettfimp flöt omkring i. Fiskade upp fimpen och kastade den över axeln, över staketet som omgärdade uteterrassen. Placerade glaset under bordet, mellan benen. Plockade med andra handen upp en liten genomskinlig, hermetiskt tillsluten påse ur en byxficka. Han visade den för Billy under bordet.

 

Påsen innehöll kanske något gram, blågrått, fint pulver eller damm. Det liknade absolut inte kokain eller amfetamin eller någon narkotika som Billy sett eller hört talas om. Men det här kändes rätt! Och Carl hade sagt att han skulle lyssna till sitt inre.

 

Plötsligt insåg han att Portvakten, som stirrat på honom, så snabbt och smidigt att Billy knappt hann se det, med sina tjocka men flinka och stadiga fingrar, hade öppnat påsen och under bordet höll på att tömma innehållet i ölglaset.

 

”Vänta lite!” Billy ville höja rösten, men talade av respekt tyst, så att ingen annan skulle kunna höra. ”Vad är det för nåt? Och vad vill du ha för det?”

 

Portvakten hade redan hunnit hälla pulvret i ölen och höll nu på att skaka det sista ur påsen. ”Har du läst Alkemisten? Paulo Coelho? Från Brasilien.”

 

Billy skakade på huvudet.

 

”Då måste du läsa den! Coelho skriver om att allting handlar om att lyssna till sitt hjärta. Och att förstå tecknen på livets väg. Och framför allt att följa sina drömmar! För dig är det vad den här kvällen handlar om.”

 

En jordbävning gick igenom Billys kropp som om han varit Los Angeles. ”Jag förstår”, sa han medan ett efterskalv av välmående rysningar sprang genom hans rygg. Portvaktens ögon gav honom en glimt som likt en enkel cocktail ingav lika delar lugn och oro. Billy såg frågande ut. Tänkte på de drygt femton Euro och lite lösa mynt – kanske några extra Euro – han hade. Hur mycket kunde han ta ut på Bankomaten om det var nödvändigt?

 

”Vad vill du ha för det?” sa han.

 

”Detta” – Portvakten pekade på glaset med ett långt, spetsigt finger – ”handlar inte om pengar. Men jag förstår varför du undrar – så för att lätta din oro kan jag nämna att det inte är något kemiskt. Det är ett salt.”

 

Billy vacklade. ”Jag antar att det inte innehåller jod”, log han. Ansträngt.

 

Portvakten rörde inte en min; ansiktet var hårt sammanbitet, som om han kunde hoppa över bordet och hoppa på Billy vilken sekund som helst. ”Varifrån det kommer spelar ingen roll”, sa han. ”Och vad det är... Tja, det enda du behöver veta är att det kommer att hjälpa dig att se vad du ska se. Det finns saker här i livet som vi inte är ämnade att förstå, bara några av oss; några få utvalda. Det gäller att tillhöra den lyckligt utvalda skara som har vett att lyssna och förstå vad det inre väsendets liv berättar. Du har tolkat och tagit vara på din vision. Det kanske beror på min... kollega? Men å andra sidan – kanske inte?” Portvakten såg sig om, som om han ville försäkra sig om att ingen iakttog dem, gjorde några kraftiga cirkulära rörelser under bordet för att lösa upp pulvret. Ställde det sedan på bordet och höll i det, framåtlutad.”

 

”Jag fattar inte vad du menar”, sa Billy. ”Hur mycket vill du ha?”

 

Portvakten log ett snett leende: ”Hur mycket har du?” Efter en lång tystnad nickade han mot glaset och sa allvarligt, med låg röst: ”Det här är den nyckel du söker! En namnlös drog. Det är förutbestämt att du ska motta den ikväll. Ta den och gå ned till hamnen! Men inte dit du var förut. Gå ut på piren!”

 

”Öh...Varför?”

 

”Tro inte att du kan vara kvar här och se. Det går inte. Och tro inte att du kan sitta tillsammans med de du var med förut och uppleva den andra sidan. Det är som att bygga hus på en indiansk begravningsplats – det funkar aldrig! Du måste närmre porten.”

 

”Vilken jävla port? Vattnet, eller?”

 

Portvakten nickade. ”Du låter inte övertygad. Men du får se! Ge mig vad du har, så får du se vad du är ämnad att uppleva. Det kvittar hur mycket eller lite det än är.”

 

”Den här kvällen har varit jävligt skum”, sa Billy. ”Jag vet inte vem du är eller varför du pratar som du gör – och särskilt inte varför jag känner som jag gör. Men på nåt sätt känns det här helt rätt. Så jag ska göra som du säger – även om jag inte förstår varför.” Billy fann i sin ficka de få skrynkliga sedlarna; samlade dem i en svettig handflata. Skakade hand med Portvakten, och transaktionen genomfördes på så sätt osynligt och obemärkt. Portvakten stoppade sedlarna i byxfickan och sköt med den andra handen glaset över bordet.

 

Billy svepte det.

 

(Och ett leende kom över Portvaktens läppar.)

 

När Billy drack det smakade det ingenting. Men eftersmaken tillhörde det värsta han någonsin upplevt. Det smakade salt, död fisk, sedan vämjeligt surt och beskt på en och samma gång – som han föreställde sig att en gammal gummas underliv skulle smaka. Eftersmaken förändrades dock allteftersom, blev än syrlig, än torr, än kemisk, än sur, än besk. Men slutligen ebbade den ut i något som låg nära ett ingenting.

 

Då log Portvakten. ”Känn inte efter vad du ska känna i morgon. Känn inte efter vad du kände igår. Lev nu. Gå nu!”

 

Billy tackade lågmält och gick ut i natten.

 

III

 

Effekten kom när Billy stod i kö för att ta ut pengar från Bankomaten: det började klia i ryggen – och de första vansinniga obehagen blev alltmer vansinniga innan de övergick i mer behagliga sensationer; inledningsvis var det omöjligt att stå stilla.

 

När han skulle föra in VISA-kortet i Bankomaten förvandlades det till en blåvitgul liten mask eller ormliknande sak som vred sig i handen och plötsligt bet honom i handleden med sylvassa tänder: han kände en stingande smärta som från en geting eller värre och skrek till och tappade bankkortet.

 

Han undersökte handleden. Trots att den värkte kunde han inte urskilja några synliga skador. Så han intalade sig att ormen eller masken eller vad det nu varit inte varit giftig, att det måste varit en hallucination. Tittade sedan på VISA-kortet på asfalten, såg på det noggrant och länge, studerade det. Det var återigen normalt till utseendet. Försökte förstå... Tog det. Stoppade tillbaka det i plånboken. Trevande.

 

Samtidigt kände han att folk runtom stirrade på honom. Han förstod vad de tänkte, och gick därifrån utan att möta några ögon – han kunde ta ut pengar vid ett senare tillfälle – och vandrade från centrum uppför en backe belagd med kullerstenar upp mot gamla stan; gick mot hamnen, piren, vattnet – såväl skrämd som upprymd – gick genom den drömmande staden, fullständigt anonym och ensam, som en forell på väg uppströms utan att snudda vid stränderna i livets klart rinnande flod, den flod som omgav honom på alla sidor, i alla väderstreck, den flod som var så nära och ändå så långt borta. Och han såg sådant han aldrig tidigare sett, tänkt, hört, lärt, eller – absolut inte – läst om.

 

Den fysiska världen stannade upp, stod stilla. Till och med vinden hade stannat; som i en tavla. Allt stod stilla som i en oljemålning. Saker och ting blicken fastnade vid hade silverskinande kanter, som om universum med ens blivit kromkantat. Han kunde känna lukten... lukten av världen – allt förstärkt, samma lukt men klarare, fastare, mer påtaglig.

 

Världen hade förändrats! Men samtidigt förblev den likadan som alltid – allt var bara så otroligt vackert; bara en ny syn; ett nytt universum inom det tidigare kända. En färg brottades med en annan, över hans huvud och under hans fötter: mikroskopiska sotflagor rördes upp i virvlar, upp i luftens syrefattiga dekadens – det yrde kring honom där han gick som om han varit belyst med UV-ljus; som om han befann sig i en tecknad film, som om han befann sig i en film av en hög regissör – i ett refuserat Bamseavsnitt. Varje steg han tog verkade lämna ett mörkt hål i en väldigt färggrann värld; varje steg mot hamnen var en ofullbordad rörelse. Allt han gjorde, varje steg han tog, förändrade det som var och det som varit. Allt förändrades. Och ändå förblev det som det alltid varit – bara annorlunda. Väldigt annorlunda!

 

Han gick uppför en backe och lade märke till att glasspinnar låg och skräpade på kullerstenarna – av någon outgrundlig anledning bara i uppförsbackarna. På samma gata gick han nedför en backe. På en av gatans kullerstenar formade ett sömnigt bi en orörlig skugga. När han närmade sig kunde han se det allt tydligare, men han vidrörde det inte: inskränkte sig bara till att studera det, iaktta det, kanske ändra det med blicken. Han betraktade och upplevde biet från olika håll och många vinklar, och det ändrade form ju längre han höll blicken fästad vid det. Bakgrunden var som på en japansk målning, endast antydd med sparsamma streck. Han greps av en ångestfylld känsla av att allt detta redan hade hänt... Han såg sig om.

 

Himlen var rosafärgad som en leopards tandkött, med rökmoln som tycktes få nattens kromkanter att rosta. Bland detta var fiskmåsarnas flykt panisk. Där fanns också en halvmåne och stjärnor som verkade försöka stava hans efternamn: KAI. Månljuset simmade i Billys ögon, gjorde dem till vita cirklar; till en statys ögon.

 

Blicken drogs mot hamnen. Det såg ut som om det brann där. Och utan rädsla vandrade han mot eldslågorna. Men dessa bet inte hans kött, de smekte och svepte in honom utan att bränna honom. Han kom fram till en gigantisk silo i hamnen, stod där och tittade ut över lyxbåtarna – Princess och Sealine och Nimbus – och pubarna och restaurangerna. Allt var stängt. Men i och på båtarna försiggick rörelse; där var många som satt på däck och drack öl och vin och sprit, ensamma eller ensamma tillsammans.

Han gick fram till kajkanten och såg ner på Vänerns yta. Vattnet var stilla, väldigt stilla – ytan tycktes tillverkad av en vattenspindel. Han ville att vattnet skulle vara blått, men det var svart, svart som insidan av ett avloppsrör, klart men svart som vinternatten, svart som bläcksvamp; ett mentalt vattendrag, en insjö bortom krossade drömmar.

 

Han tittade på piren. Från där han stod var den ett långt jordfinger, kanske en kilometer eller två, som gick ut i Sveriges största insjö; och fingret pekade djärvt ut i vattnet, som om det stakade ut vart han skulle bege sig.

 

Så han gick vidare, förbi restauranger och pubar, nedför en kort trappa, ned på cement, traskade bredvid småbåtarna i gästhamnen och ignorerade ivriga rop om att han skulle dela en öl eller drink med den och den – vinkade bara avfärdande och fortsatte. Ibland stapplade han. Ibland gick han rakt. Men när han kom fram till piren blev han stående. Blixtstilla. Tittade genom den oxelallé som ledde ut mot piren.

 

Det verkade vara en väg mot mörka trakter, mot undermedveten fasa – och de små och stora oxlarnas bark växte sig på kort tid så hård och skarp som flugors tungor. Han var på väg in i ett rike av skuggor och krom, krom och skuggor; på väg in i universums sköte, och vattnet bredvid på båda sidor, livets vatten, var befruktat. Men när han tänkte detta och kände skräcken hörde han en skrikande, ensam tanke: Du är på rätt väg! Så han gick vidare.

 

Hans aplika skugga hasade sig fram bredvid den klippiga, måntvättade jordremsan, och den nattliga tendensens rovgiriga, glupska tunga lindade in sig kring hans illa medfarna, vita gymnastikskor. Marken förvandlades till en rulltrappa, ett dåligt asfalterat fraktaltäcke som tycktes föra honom två steg bakåt för vart steg framåt; och han såg prickar i ett spektrum av färger som saknade namn – de dansade framför honom, för honom. Han ökade takten. Benen närmast flöt framåt. En fiskmås skrek, och skriket ekade och fick det att låta som fler fåglar. De verkade vilja honom något. Ljudet var inte naturligt; det var som en orkester av kastrerade skrattmåsar, men de verkade inte håna honom, tycktes snarare skratta med honom, för han skrattade – eller trodde att han skrattade – med dem. Men han fortsatte. Långsamt framåt. Steg för steg. Meter för meter.

 

Efter en obestämd tid förändrades underlaget från dålig asfalt till gräskantat grus, till en stig med sprakande ogräs i vitt och lila, som kittlade och upphetsade och skrämde. Det fanns inte längre några båtar eller bryggor på någon sida, bara vatten i svart och grått och eld; belyst med sent, utdöende ljus. Billy sträckte omständligt på sig och höjde blicken. Längre fram på höger sida stod ett litet vitrött fyrtorn. Han fortsatte.

 

Stigen slutade inte vid fyren: piren fortsatte ytterligare ungefär en halv kilometer ut i Vänern, men Billy befann sig nu i en cirkel av brunsvart smutsig jord, omgärdad av vass och gräs och ogräs och vatten och vägen tillbaka; inget mer, bara detta, annars ointressanta, men nu, när blicken fastnade på det, väldigt intressanta färg- och formskiftande, större/mindre, mörkare/ljusare, landskap – och Billy insåg att det var hit han varit på väg. Han visste det. På något sätt visste han det. Han gick ned till vattnet och satte sig på en sten mittemot fyren och beundrade den onaturliga naturen.

 

”Hur känns det att se?” sa plötsligt en röst. Det lät som om orden kom från alla håll på en och samma gång.

 

Billy hoppade till, skrämd som om han satt sig på en fiskmås och blivit biten. Höjde huvudet och såg sig omkring – men mest i periferin, för han kunde inte riktigt röra på ansiktet – och upptäckte ordens ursprung.

 

På en sten till vänster om honom satt Portvakten, med blicken fästad vid vattnet.

 

IV

 

Sjöytans sista solglitter blev allt vassare, stickande – påminnande om en besk smak, en föraning av huvudvärk. Annars stillhet, bara de två männen som satt där bredvid varandra, som inkapslade i det sista sneda kvällsljuset, orörliga. En ensam solbelyst mås seglade, då och då skrikande, på stela vingar som ett vitt utropstecken framför den nu gula och violetta och skära solnedgången. I övrigt tystnad. Total tystnad. Den hittills orörliga, spegelblanka vattenytan krusades en aning av en vind som sköt det bortflyende solskimret framför sig. Billy och Portvakten var märkligt tysta, som om de befann sig i en kyrka. Men synkroniserade som två klockor vände de sig mot varandra och stirrade in i varandras ögon en lång stund.

 

Portvaktens ansikte stod ut här och var. Daggmaskar kröp under den gulmjölkiga huden; bockskägget växte, blev grått och rött och drog sig längre ned mot halsen för att återigen minska i omfång och sedan åter bli längre. Billy log. Bröt sedan tystnaden med några förvirrade ”Vad?” och ”Hur?”. Rösten verkade inte tillhöra honom – den var metallisk, som om han talade in i en tom ölburk. Talförmågan var svårt nedsatt, han sluddrade och orden blev hängande i luften – han såg dem verkligen hänga i luften. För att göra sig förstådd talade han långsamt och med mellanrum: ”Var. Kom. Du. Ifrån?”

 

Portvakten bröt ögonkontakten och stirrade stadigt upp mot himlens fläckade kupa. ”Porten.”

 

”Vad. Var. Det. Du. Gav. Mig?”

 

”Nyckeln”, skrattade Portvakten. ”Du behövde den. Och det var ju vad du ville ha. Samtidigt behövde du den.”

 

I brist på ord log Billy brett. Hans rygg och nacke kliade som om det kröp insekter på eller under huden. Men han varken orkade eller kunde röra sig. Det gick inte.

 

”Så min kollega hjälpte dig att se?” sa en annan röst. Det lät som om orden kom från ingenstans – eller även den här gången från alla håll.

 

Billy blinkade. Rörde huvudet, den enda kroppsdel han orkade röra – och knappt det. Till höger om honom satt Carl. Lustigt! Först hade allt gått för snabbt, och nu långsamt, onaturligt långsamt. I slow motion.

 

Allt. I. Slow. Motion.

 

”Hur. Visste. Du. Var. Du. Skulle. Gå...? Varför?”

 

Carl skakade på axlarna. ”Vattnet är porten”, sa han vänligt och lugnt – närmast pedagogiskt. ”Du har fått nyckeln – och nu är porten öppen. Det är dags för dig att passera genom den, dags att se den andra sidan. Och att förstå! Var inte rädd för oss. I alla fall inte för mig. Jag är på din sida!”

 

Plötsligt kunde Billy åter röra sig. Förstod att detta var rätt. Ställde sig upp på ostadiga ben. Vände sig mot Carl och Portvakten. ”Tack”, viskade han. Sedan gick han mot fyrtornet, med stela fötter som knastrade mot grus och ogräs. Gick upp på fyrtornets upphöjda cementgrund. Där blev han stående.

Tankar forsade genom hans huvud, sedan kom en yrsel när han blickade ned i vattnet. Ytan var mönstrad som på en nätmelon. Men det första intrycket förändrades till vad som påminde om en malström av virvlande, spegelblankt vatten. Bakifrån hörde han två röster:

 

”Var inte rädd!” sa Carl.

 

”Jo, Billy”, sa Portvakten. ”Var väldigt rädd!”

 

Billy var inte rädd. Det här kändes rätt. Så rätt! För första gången i livet kände han sig speciell. Utvald! Utvald att se. Han visste vad han var tvungen att göra. Det var dags för ett dop i detta heliga vatten som inte tycktes sluta. Han hoppade i vattnet.

 

Och Vänerns yta bröts med ett väldigt plask. Och Billy föll genom porten.

 

Billy varken kunde eller ville kämpa emot; hans lemmar var lika hårda och stela som glasspinnarna i Mariestads uppförsbackar, och hans inre var ett välspunnet nät av tankar – utan rädsla och med rädsla, utan skräck och med skräck. Lungor tidigare fyllda med luft andades vatten medan han sjönk till botten och öppnade ögonen och såg sig om. Det var svart. Han såg hur svart det var!

 

Och sedan såg han hur det ljusnade, för där, längre ner, var det ljust – overkligt eller verkligt upplyst...

 

Billy ville dit.

 

Men plötsligt flöt han upp till ytan. Och istället för vatten andades han nu luft. Han hostade inte. Behövde inte. Han ville ner igen, mot ljuset. Men han kunde inte, för han flöt – hur mycket han än kämpade så flöt han iväg på den stiltje vattenytan, ut i Vänern. Och där ute i vattnet var stjärnorna klara, så klara.

 

Och snart kom det overkliga eller verkliga ljuset åter mot honom, till honom. Och han insåg att det inte tillät honom att sjunka. Han såg ljuset. Och han välkomnade det.

 

Och det välkomnade honom.

 

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts