Fredrik F. G. Granlund - Tidningen Kulturen

Utopiska geografier
Verktyg
Typografi

Fredrik FG Granlund Fotograf Arne Lundström MariestadFörfattarpresentation, Fredrik F. G. Granlund:

 

Jag är Mästaren utan Margarita, en intelligent och tankfull idiot, ett sovande svärd, ett rorschacktest på himlen, ett refuserat Bamseavsnitt, en ambitiös pacifist, vansinnig med förstånd, ett svagt leende mellan tårar, en strimma midnatt i middagssolen, en anomali: alltför ärlig, alltför ensam; de intelligentas opus, en deltagare i Processen, en sektmedlem utan sekt; en cyborg – androgyn och lättroad och rastlös när inget vettigt händer, tvehågad och ängslig och intellektuell, meningslös och meningsfull på en och samma gång, och förgätmigej; en kristen polyteist som hellre vore frisk och rik än sjuk och fattig; fascinerad av allt som fascinerar och av allt som är tråkigt på ett roligt sätt; bedrövad över att skönheten inte alltid finns för skönhetens skull, för att den oftast tycks motbevisa sig själv och för att den oftast inte är skön; ledsen för att inte fått lukta på Det ondas blommor; sorgsen för att inte ha funnit trygghet; en paradoxal existentialist som både föraktar och älskar mig själv som bara älskande kan förakta och älska – som samtidigt älskar att göra vad jag tycker om, men som även gör vad jag inte tycker om, fast jag ibland börjar jag tycka om – eller kräva – även det. Jag upplever livet som om jag inte alltid haft eller har ett val, och ibland undrar jag om jag någonsin valt något. Jag är totalt och fullständigt förgiftad, vansinnigt beroende, av bokstäver, ord, meningar … hopplöst förlorad … Jag är rädd för den jag är – och inte minst för den jag kan bli.

Det hemska / kanske behövs för att vi ska tvingas till att försöka / En gren en punktering ett löv en tom tank en tom ölburk / vi måste alltid kämpa / vi verkar vara skapta för något sånt

 

Ode till en kaviartub

 

Människan sitter i en soffa framför tv:n. På bordet framför ligger/står ett bordsunderlägg, fem smörgåsar, en liter mjölk, en flaska whiskey, ett smörpaket och en ost med tillhörande osthyvel. Smörpaketet är tomt, det står där: urholkat. Kastas. Två smörgåsar äts upp. Tre uppstår. Det finns smör på dem. Osten skivas och placeras på dem, liksom ett grepp om kaviartuben, och en klunk mjölk dricks direkt ur det nyöppnade paketet. Den första smörgåsen får en första initial, den andra formen av ett stort S. Varför? Den tredje smörgåsen får en människans andra initial formad i kaviar. Men när den tredje skall kryddas infinner sig rädslan. Två punkter räcker inte till, inte för dessa smaklökar. Och sältan känns; illamåendet känns medan lantbrödet tuggas, metodiskt, och mjölken och whiskeyn dricks, och skräckfilmen på den begränsade TV:n varierar. De två punkterna kommer; räfflad, saltsmakande kaviar; fiskägg. Någons barn som är så gott; varför så ambivalent inställd till livet? Det måste man vara. Och synnerligen medveten om vad man har på smörgåsen. Var kommer kaviaren ifrån? Vet inte. Vill inte veta. Den är ändock så lockande lös och formad i spiralmönster likt sådant man inte kommer ihåg om man ens minns. Har det hänt? Har det här hänt tidigare? Det påminner ändå om något, en känsla av vanvördnad. Missbrukas maten genom omvandlingen till initialer? Varför gör någon så? Så perfekt mjukt och krämigt, och smaken, så salt och skapt för illamående trots att det smakar så gott och är så dyrt, så dyrt. Tankarna är sammantaget en ode till en kaviartub, men inte vilken som helst; nej, till just den här kaviartuben.

 

 

 

Läsaren

 

En man eller kvinna läser en mans ensamma, nedtecknade ord, med den intensiva kraftansträngningen och den hela tiden – av honom och av andra – ifrågasatta målmedvetenheten som ständigt härjar dennes medvetande. Personen ifråga har valt att läsa dessa författarens ord; ändå vet personen ingenting om författarens sätt att vara, dennes sätt att utöva livets konst, denne person som skriver för att glädja sig själv och då och då också för att kunna glädja andra – det vill säga om den som läser det författaren skrivit tycker om det. Men personen som läser bokstäverna, orden, stavelserna, tankebanorna i det korta prosastycket tror sig säkerligen veta varför, men är det så? Kanske är det livets sjukdom? Kanske är det ensamheten som gör att bokstäverna tycks hjälpa för stunden, eller bara tristessen som försöks botas med dessa författarens ord? För i själva verket vet ju inte personen att texten handlar om en person som läser ord som en ensam författare skrivit om en person som valt att läsa ord av en ensam författare. Orden handlar inte om handlingen, de handlar om verkligheten, det som sker när någon läser orden. Och när denne någon läser orden förstår den personen hur författaren tänkt att personen ska tänka om orden som ska framkalla tankarna om den ensamme läsaren av den ensamme författarens ord som handlar om de tankar den ensamme läsaren ska få om sig själv av den ensamme författarens ord. Valet att läsa texten handlar om att läsaren ska förstå att det ligger ansträngning bakom orden, och bakom läsarens förståelse, bakom läsarens val – och inte minst, att valet innefattar att något annat missas i personens liv då denne någon läst berättelsen sammanfogad av ord till berättelsen som inte är någon berättelse, endast ord om en person som läser ord.

Fredrik FG Granlund

 

 

 

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen