I ett enbart slutet rum förekom anmärkningsvärt jag förutan nämnvärda tankar snarare än desperation aldrig om varse panik, hamnat där, ett tomt innehållslöst kalt till asketiskt vanvett tömt eller av oinrett smärre rum i någon aldrig omtalad gigantisk större granitbyggnad ovan bottenvåning med ingenting förutom jag mig själv snopen utan förklaring och där fanns därtill enbart en avklippt tidigare mycket grov lång skräddarsax från Singer fordom med blott handtaget och minimala egg kvar jämte då bokstäverna singer bilda och såg ultrasaxkastrerad i självt ut te sig det om som höjden av full ironien plågad ansatt satt, eller resultatet av den förres aikmofobi förebyggt allt ospetsat obönhörligt bortkört som i själva luften hänt hända, samt förekom en vit fläckig plastmaterialssprutkanna i tredje hörnet från andra medelst saxen som sista och tvenne sak av det billigaste slag aldrig använd den tidigare varit som för saxen kanské desto mer, pipen kvar på kanna nog den fylld med vätska ej vatten eller saft, mindes jag mig erinra att hon Emma stulit min minsta antika oljepip från tiden kvar när med ursprunglig olja alltjämt enär extrafin olja knappt ännu fanns förekomma än kladdig utensilen halva i bottnet av bläckplåt med övre del i bara mässingen och pipen som en stående allumettes helextra bärstjälk rak oböjd höjt, liknade en bakelse med lyftpinne tyckte jag det, drevs nu närmast min akuta mani att förinta resten av den tidigare stora grövre saxen från skräddaren här innan någon närgången påflugen sliskig tvångsglidmedelsförsäljare kunde lyckas bryta sig in rasera bättre än murbräckstestare samt någondera omgående genast förpassa handsprutkannan med handtag försvinna sönderplattad förstörd medelst läderdoja rejäl №

fyrtiosex och krasch mot graniten även utan att jag hade en enda utgång kvar ty mig allt dessförinnan så enbart kan företaga föra bort om detta inre rum inom härom nu mig igenmurad innan att jag arme vaknat upp hänt ur nånting någonting snarare och såg jag ingen enda soppåse som brukar vara det absolut sista som blir kvar kvarlämnat kvar i grantitbyggnaders rum som ovillkorligt tömts tömt tömd eller istället skall definitivt överlåtas nybyggt aldrig påfyllt, knappast fler alternativ några andra ej, inget heller fönster fanns heller att se ut på några pluplubaschar å bar himmel gren och de förbigående nerlövgnade rusa bort skynda eller åtminstone att få kunna opptäcka någon parkerad automobil trottoariserandes fortsätta gott måhända hit just, endast en garderobdörr här inne fanns mig ty för, dit in jag gick snart medelst vit otömd kanna och halv saksax ingendel hel på, den en fatabur med hyllor tätare än trappsteg fullt ändå upp till sin takhöjd fem och en halv meter högt faktiskt, en längre än bredare garderobien, varje den dess hylla full fylld med söta bakelsebejakelser, samtliga massivt olika troligen käkliga ätbara fruktdelar likna goda utstickande liknelser ojämna om sin nyans glansig glasyren förutom en bärstjälk om varje sticka, i en belysning som varken kom från auerlampa armature lysrör ljuskällor heller karbidlykta ovan i sluten garderob ogenomträngligt granittak gigantiskt under i eget kallt, de var självt självalstrande bakelser då kanské det måste, såg ju dem, nästan som ädla lysmaskar i härmask eller gnistra ädelstenar, eller som grannlaga skölds skalbaggar som på ett naturhistoriskt lyxmuseum någonstans med miljoner dem i olika utdragbara montrar anordnat tills man blev blind för dem galen, eller ett växtrikets garderobienner, garderobfyterna, eller värst fastän som en timbromaniens österrikiska ändlösa varianter och komplettetter tandlösa varje sexemplar alltför individuellt avarta när pappret ock ännu var även handgjort med lite plump i på efter döda soldaters sparkdräktsfärgiga förkorta rockar och mindre granna grannlaga byxor och en del ränder med i av de första bästa i tidiga opplaghor, ifall än rand gav ränder dess låta vara osagt ifall, alla ordnade efter ganska färgblint tilltag mest enbart som, obegripligt så många sägas, jag var hungrig som ett vrål redan, kunde inte äta dessa efter att prövade lyfta en med afförkortade saksaxen i bärstjälken dess på opplyfta del en och den gick blott avbrista därför ändå kvar bland dem en själk loss, som nu avbröt ordningen förstörd, varpå jag det försökte vattna därmed kannan medelst pip och glasyren blev bara blott glansigareareareareareareare och jag smärre opprörd för det inte minst då, och ingenstans fanns det heller att gömma bort saxen och vita kannan här eftersom allt var så otroligt tydligt icke att sticka ut, endast att slita bort dem till förgängelseputs vilket ändå kanské inte möjligt alls, blott enbart längst bort fanns en dörr ytterligare ut från garderobienn till en helt samma identisk garderob som mindre bred än längre med samma saker i opprept, som ett konstgjort helvete kunde tänkas av, inte som jag förmådde säga avgöra oavsett hur många gånger jag gick mellan dessa garderober, huruvida avgöra om de bakelsebejakelserna sålunda var i annan ställd ordning gjorda här inne eller om de verkligen skilde sig åt för någon eller inte alls eller rentav för samtliga, pusslets ihop var inte möjligt, för längst bak om en i obetydligt böjt kom en ny dörr till nästa kanské identisk garderobaning, de fortsatte nog trodde jag mer bevimmerligt evigt detta än jag fotförstega slutet tida, kunde jag plötsligt inte annat infall falla för förkastligt än dricka ur från sprutkannspipen å strup mig den och trodde jag att jag dog föll ner bland en garderobien hyllorna som rasade kaos över mig med hagla glasyr, och jag vaknade i ett ett enbart slutet rum anmärkningsvärt förekommen mig förutan nämnvärda tankar snarare än desperation aldrig om varse panik, hamnat där det ett tomt innehållslöst kalt till asketiskt antiagora vanvett vanartat tömt eller av oinrett smärre rum i någon aldrig någonsin mer omtalad gigantisk större granitbyggnad, såg det fanns en vit sprutkanna med tydligt avklippt pip knappt alls mera kvar av och en på allt sätt fin stor nästan inte någonsin använd skräddarsax framför i fabrikaté Singer vid en den säkert labyrintantiskt slutna garderobens första smala dörr av likadan, bjöd jag stämma sång många ord ut förutan med betjäntlykta på lång stång framför livmodern gick mormodern själv vägen för, ylade hon i sin tur i sången har byrå av mahogny ny mage bomfaderia faderaderalla sin putell med ådkålång i kallsång åket åt puss bomfaderi faderullanlej sig Amanda Lundbom haft ock egen Singer symaskin hårt bomfaderi faderullanlej hugg i orm stygn singersix singersax ack den maskin smord med terpentin är bonds faderi faderullanhej och så behöver hon en gammal grammofonia som spelar Vivaldy kommer du ej snart jag det. Sedan blev jag enbart urgalen nog, och gick ut allyr, avlöst av glidmedelsstjärnförsäljaren varuprovsgalet.

Stefan Hammarén