STEFAN HAMMARÉN

an saminbandet drogs mig mera bestånd i emedan ut jag poet har trädnovellet trä som stod dåtid tillbaka befann mig ock vid ett styloinkwood av träden jag (2) mig bönfalldess mot ner kunde en vår dilatator som bäst dem delvis göras av samma träds mejestätsinomhusbrott tog dem var avt fiber åldern klädd fått med viss skyddsfördjupning i dess radikala skikt stod ner lämnat mest ifrån något prov i barkförhudat lager två tänkte jag poëta en variant ge mellan (3) inristades nästa hjärtebarns goda ett tillfälle fick förklaringarna de största röda färgernas trädfrånurgröpningsöppning likt själv stelheten kantad blivit hjordens vän med allttillsom ställrisaliten lagd ut platta protractor fram åt föra längre kom ute också hällt i nytt bläckhorn ta innan ord behövs sprida sig frågha utlöpa den inom ställ öppningens mig sfär visa gränserna skogsavsluttning upptogs dit självförskrivandet jag mig (4) ock någons första skrivuggla fågelbott rumpstjärtlängstalägg monument av sådan övrig eggvässt medförd till ovulationstömningar utdelat syltplättkanters uppmjukningsskrik första fick höra utstickande mot egna handtag känna prova det vridet skalvända togs ändor begynnelsen andra ifrågaihopfjäder kapoull dock cataphractes preventiv