Varje morgon på min lediga dag mellan nio och halv tio tar jag mig ner för de fem trapporna, genom porten ut till den morgonpigga gatan nedanför.

Jag går förbi den vietnamesiska restaurangen, det libanesiska konditoriet, den thailändska restaurangen, den arabiska jourbutiken, de båda vattenpipsbutikerna, mellanöstern- resebyrån, det albanska cafét, den lilla godisaffären, den lilla halal- kötthandeln, den svenska tatueringsstudion, den andra arabiska jourbutiken och den asiatiska livsmedelshandeln, den Iran-regims-oppositionella iranska restaurangen, den politiska tidningsredaktionen och det partipolitiska cafét, den italienska restaurangen, den arabiska resbyrån. den turkiska frisörsalongen, den andra thailändska restaurangen, de två arabisk/persiska guldsmedsbutikerna, det arabisk/persiska växelkontoret och Mellanösternfrisören ner till den kaffebar där jag tar min lediga dags goda enkla espresso.

Mellan halv tio och halv elva går jag de hundra femtio meterna tillbaka hem igen, kanske med omvägen över torgen med grönsak i hand. Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med detta, ibland måste saker bara nämnas. Ibland bör man också vara tyst, sägs det. Dock inte på denna kaffebar där debatten nu går varm om jag borde ha skrivit frisörsalong eller frisersalong, en enkel fråga efter en hundrafemtio meters vandring på min lediga dag.

 Fredrik Rubin