Arun Gandhi och hans barn - att lyfta blicken mot det möjliga livet - Tidningen Kulturen

Gästkrönikör
Verktyg
Typografi

Hans-Evert RenériusSundsgården ligger vackert vid sundet. När jag lyfter blicken ser jag obehindrat Danmark närma sig. Jag undrar varför inte bron finns här, som förbinder en del av vår nordiska samhörighet.

Nu på Sundgården lyssnar jag till Arun Gandhi, vars farfar var den store icke-våldsförespråkaren Mahatma Gandhi. Han kunde med sin fredsmarsch bringa det brittiska imperiet på fall. Motståndet växte underifrån och det ofantligt stora Indien fick sitt självstyre. För detta fick han lida döden.

Men hans ande - stor Ande=mahatma - lever genom sonsonen Arun, vars ord nu strömmar emot mig. Det är dock inte första gången som jag träffar Arun.

Jag fick kontakt Arun och hustrun Sunanda 1978, då vi genom dem kunde adoptera vår dotter. Sunanda och Arun hade kontakter med utsatta barnhem på landsbygden - trettio till fyrtio mil ifrån Bombay.

Enbart resorna på eländiga indiska "vägar " gjorde resorna till ett äventyr. Här ute fanns nämligen de barn, framförallt flickor, som övergivits av sina mödrar. De lämnades vid byns vattenkälla, där de upptäcktes för att sedan komma på barnhem. Ett barnhem med brist på allt som mat och kläder. När flickorna blir 16 år är deras vistelse här slut.

För dessa barn som kommer till världen i förnedrande fattigdom finns ingen värdig framtid. Därför gav Sunanda och Arun dem nytt hopp på ett för dem omedvetet sätt.

Det blev 128 utmärglade barn som fick nytt hopp och en kärleksfull vistelse i det främmande landet Sverige. Nu här på Sundgården är många av dem församlade. Barnen som kom hit i slutet av 1970 talet är nu vuxna och själva föräldrar. Deras barn springer nu omkring som ett synligt tecken på liv och kärlek.

Vår dotter kom till prästgården i Årstad några dagar före julen 1979. Det började med sjukhusvistelse i Halmstad - men efter en dag kunde vi inte lämna henne gråtande inför en främmande personal.

Åren har passerat och Arun arbetar fortfarande över hela världen, numera med Amerika som bas, för att sprida de icke-våldstankar som farfar en gång planterade på denna jord - satyagraha.

Arun är en världsresenär och har träffat alla stora politiker. Han arbetade under 30 år som journalist på den stora tidningen Times of India. När han sedan kom till USA fick han sin egen spalt i Washington Post.

Han driver fortfarande sitt hjärteprojekt för de allra fattigaste och kastlösa i sitt hemland. Hustrun Sunanda gick bort 2007. Skolan för fattiga barn bär nu hennes namn.

Idag ser han hur de fattiga i Indien blir allt fattigare. De får inte del av någon framgång som vissa grupper upplever i Indien idag. De rika slår vakt om sina privilegier och den fattige blir slav i eget land.

"Det indiska undret", som politiker talar om finns inte. Även välmenta ekonomiska bidrag trycker ner den fattige. I Aruns regi pågår nu utbildning för både föräldrar och ungdomar på det egna centret.

Tesen är att skapa möjligheter till egen utveckling och personligt växande - dvs. hjälp till självhjälp. Indiens 400 miljoner fattiga ges i Gandhis verksamhet en möjligt till en värdig framtid. Känslomässiga allmosor är och ger ingen hjälp.

2014 fyller Arun Gandhi 80 år. Detta faktum har jag svårt att tro denna ljusa augusti dag på Sundsgården utanför Helsingborg, där han samtalar med "sina barn", som nu i vuxen ålder kan se tillbaka på en fantastisk utveckling av det egna livet.

Och allt detta började en gång då Sunanda och Arun såg hur nödvändigt det var med konkret hjälp, för att ett värdigt liv i Gandhis anda kunde få fortsätta!

 

Hans-Evert Renérius  

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen