Var är kritiken?

 World New Music Magazine Swedish (hi)stories
Red; Andreas Engström, George Kentros, Sven Rånlund
International Society for Contemporary Music

Det senaste numret av den internationella, årligen utgivna musiktidskriften World New Music Magazine styr fokuset mot Sverige. Det har namngivits Swedish (hi)stories, en småfinurlig titel som Chefredaktören Andreas Engström vill ska illustrera den samling subjektiva berättelser från nutid och dåtid som finns i tidningen: berättelser från den svenska experimentmusikscenen.

Bland annat är Engströms egen artikel om minimalism intressant. Där många tänker på den minimalistiska musiken som en ytterst perifer, och historiskt linjär företeelse, ser Engström istället hur den genom sina typiska grepp repitition och struktur tar plats i populärmusiken, i bland annat proggmusik och elektronica. Den blir därmed mer heterogen än den strikt avantgardistiska stil som den ofta uppfattas som.

Det är en text som kontextualiserar, ställer frågor och presenterar idéer, men många av de andra bidragen saknar tyvärr den här dynamiken, och påminner ibland mer om public service-rapporter än artiklar om en levande scen. De är friktionsfria på något sätt, generaliserande snarare än problematiserande. Mika Pelo skriver om sin upplevelse att flytta till USA för att studera musik och senare bli musikprofessor. Han konstaterar att i USA bryr man sig mer om teori än i Sverige, och att det är inte samma kompositörer som är populära i båda länderna. Punkt. Sven Rånlund berättar vilka skivbolag som ger ut experimentell musik i Sverige, och Susanne Skog Myrén berättar om radiokonstens utveckling. PM Jönsson skriver om Göteborgs experimentella scen. Alla har något att berätta, men få har egentligen något att diskutera.    

Åsa Stjerna och (ännu en gång) Andreas Engström sätter dock fingret på något i artikeln "Lost Sound, Swedish sound art - its manifestations in relation to the growth of a critical discourse". Det är en av ganska få texter i numret som genom ett koncentrerat uttryck lyckas säga något om det samtida klimatet för ljudkonst i Sverige.  De menar att den ofta faller mellan stolarna på grund av sin oklara tillhörighet, genremässigt och diskursivt. Få verkar vilja ta i den. "It is defined by negativity; artistic music, but not art music; modern music, but not notated; electronic music, but not electro-acoustic music; music performed, but not composed. . ./This situation could also be explained  by the great rifts between music and art criticism, and between art music and pop music criticism. This has left sound art in a no man's land."

Den här förvirringen, avsaknaden av en levande kritik, avspeglas i World New Music Magazine. Artiklarna har ofta ett perspektiv så allmänt att mycket lite faktiskt blir sagt. Kanske beror det på en strävan att inte vara för intern, att försöka nå ut till alla läger; men att gå till olika verk, detaljer, termer för att läsa av strömningar och idéer är en effektiv metod för att skapa samtal, och det är något som jag saknar.

Som Stjerna och Engström pekar på är diskussionen kring ljudkonst/konstmusik inte stor. Där denna både gränslösa och avgränsade uttrycksform kan säga oss intressanta saker om rumslighet och makt, hur vi rör oss i ritade rum, ser konstkritikerna åt ett annat håll. Där den vänder upp och ner på våra sinnesintryck genom oväntade klangkombinationer, rytmer, texter eller instrumentval går musikrecensenterna hellre på en Bruce Springsteen-konsert. Varför? Finns det någon annan plats där situationen ser annorlunda ut?

Samtalet om kommersialism kontra frånvändhet, alltså tillgänglighet kontra idémässigt innehåll, är gammalt som gatan men fortfarande spännande. Där dyker också frågor om finansiering och det hyfsat nya digitala rummet internet upp. Hur förhåller sig konstmusiken till nya medier och vilka konsekvenser får det? För att visa på ett exempel så har Konsthallen Magasin 3 till exempel installerat ett ljudverk på sin hemsida med material från Värtahamnen. De kallar det platsspecifikt, eftersom Konsthallens adress är vid nämnda hamn, men kan man kalla något som finns på internet för platsspecifikt? Kan ljud vara platsspecifika? Alla dessa övergivna frågor.  Som en exposé över dagens konstmusikscen fungerar Swedish (hi)stories bra. Det innehåller stickprov av hur den ser ut (låter), och med det internationella perspektiv som tidskriften har så ger den en bred bild av nutida musik i Sverige. Men med mindre berättande och mer kritik skulle numret ha kunnat bli något av en plattform för den framtida diskussionen. Och varför inte?

Billie Lindahl