Författaren som professionell mediehora

Album, Nr 1 - 2009
Red. Bokhororna
Norstedts

Sverige har fått ett nytt litterärt magasin. Det är en händelse av viss betydelse. Det har varit tomt - för att inte säga kulturellt kalhugget - sedan Bonniers förlag snöpligt och smått skändligt lade ner anrika BLM med ekonomiska motiveringar. Nu är det Norstedts förlag som presenterar Album. Om jag förstår saken rätt ska redaktionen vara ambulerande. Olika personer ska göra var sitt tidskriftsnummer.
Först ut är de så kallade fem "bokhororna" som hitintills varit enbart nätanslutna, men som nu då blivit kolorerade som forna tiders glädjeflickor. De använder sig enbart av sina förnamn, men de fem fräsiga flickorna heter Jessica Björkäng, Helena Dahlgren, Johanna Karlsson, Johanna Lindbäck och Johanna Ögren. En sak är säker. Det har ingenting med litteraturkritik att göra. Frågan är om det över huvud taget har med litteratur att göra. De tycks företräda en form av frejdig och hejig amatörism. De är liksom glada bara för att det finns böcker, och högst skattas eskapism och lättuggad underhållning. Det är bladvändarflykt och känslosamhet, distanslöshet och kemiskt fritt från varje ansats till kritisk granskning.

Det är en ny tid i förlagsvärlden. Författare har förvandlats till varumärke. Det är upplagehets, hype, bekännelselitteratur och kändisfixering. Det är kvantitet i stället för kvalitet. Det är viktigare att författarna är underhållande tevemuppar än att de kan skriva bra eller betydelsemättat.

Bokhororna lyckas, mot alla odds, att ta förflackning ett steg lägre. I Album skriver de inte ens om böckernas innehåll. Det handlar om olika sorters bokmärken - kvitton, glasunderlägg. Det handlar om hur man ordnar sina böcker i bokhyllorna efter böckernas färg. Rött längst ner, blått till höger, vitt vid fönstret. Det handlar om bokomslag - "Kärlek vid första ögonkastet (eller inte)".

Yta i stället för innehåll. Trams i stället för substans. Känslomässigt bubbel i stället för eftertanke och kritik.

De bryr sig, som sagt, inte om vad böckerna förmedlar. Här finns inga analyser, ingen kritik, inga försök att sätta in litteraturen i samhälliga eller filosofiska sammanhang.

Litteraturen kastreras. Den görs överflödig.

Om värderingarna som kommer till uttryck i Album skulle styra litteraturen är det svårt att förstå varför en enda riktig författare skulle skriva en enda bok till.

Kvar finns endast litteraturen som en ytlig och snabb väg till rikedom och kändiskap. Författaren som professionell mediehora.

Självfallet ger sig glädjeflickorna ut på författarjakt, de är riktiga författargroupies, förslagna och påträngande. En jagar den redan hårt prövade Stephen King i London. En annan Paul Auster och en tredje Paul Austers hustru Siri Hustvedt. När jakten lyckas fylls de av besvikelse. Författaren lever inte upp till de förväntningar de ställt på mötet.

"Människor som läser en bok och sedan vill träffa författaren", skriver Arthur Koestler, "liknar folk som äter gåslever och sedan vill träffa gåsen."

Crister Enander
Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den