Resa mot döden

 Aniara
Inspirerad av Harry Martinssons rymdepos Aniara
Skapad av: Carina Ehrenholm, Erik Holmström, Nils Poletti, Stefan Johansson, Erika Magnusson, Markus Granqvist och Tove Edfeldt
Teknik: Daniel Vergerfors
Turteatern
Fyren, Kärrtorp, Stockholm

Rymdfarkosten står redo. Människor strömmar till, kliver på, sätter sig, väntar. Innan dörrarna stängs tittar de en sista gång ut över den jord där de fötts, vuxit upp och levt - nu en av atombomben värld i spillror. Strax skall de lämna denna plats för att söka sig en ny att leva på. Hoppfulla försöker de följa en panisk förklaring stödd på matematiska och fysikaliska formler om den rymd utan konkreta löften som de strax skall låta sig föras rakt in i. Från och med nu har de bara varandra och en påse jord för att börja sitt nya liv. Sedan lättar rymdfarkosten och gruppen människor sugs in i rymdens förtrollande öga, i dess djup och oändlighet.

"Aniara", skrev Harry Martinsson en gång i ett förord till sitt epos, "handlar om allt som vi inte personligen bemästrar, men som vi ändå ingår i och sammanhör med". I Turteaterns uppsättning är balansen mellan dessa två parametrar ständigt närvarande och i vågskålen ligger Livet. Omöjligt för oss att bemästra definierar det oss samtidigt. Till livet är vi förbundna samtidigt som vetskapen om den säkra vägen mot döden inte går att negligera. Utkastade i det oändliga och odefinierbara tomrummet Rymden blir det desto viktigare att levandegöra livet och göra det konkret, vidrörbart. När Nils Polettis karaktär undervisar yurg eller karaktärerna med alla medel försöker hålla liv i en valnötsplanta vrider man sig av skratt i något som bokstavligt skulle kunna klassas som morbid humor. Jag skrattar så att jag gråter. Jag måste. Det är det enda sättet att överleva i den ångestfyllda farkosten.

Då rättigheterna att sätta upp Harry Martinssons rymdepos "Aniara" i Stockholm är uppköpta av Stockholms stadsteater har Turteatern i försöket att förmedla tankar, stämningar och budskap i Martinssons epos tvingats tänka i andra banor och söka sig till andra källor, så som till poeten Tōge Sankichi och dennes "Poems of the Atomic Bomb". Resultatet blir en uppsättning som mindre bygger på dialog och monolog än på rörelser, handlingar, ljud och ljus, men som icke desto mindre förmår plocka fram många av Aniaras dimensioner och existentiella frågeställningar. Inte minst tar uppsättningen fasta på den mångdimensionella tillvaron där de resande, alias publiken, sitter upphöjda i mitten medan tillvaron på rymdfarkosten utspelar sig på alla fyra sidor om sittplatserna, men också på väggarna.

Truppen arbetar med tekniskt enkla men effektiva lösningar som förmår skapa känslan av verket Aniaras arena såväl innanför som utanför skeppet. Kontrollrummet får neonlysande grön färg streamad genom overheadapparater, liksom röda lampor, intensifierar stämningen av ett akut arbete i detta rymdliga maskineri som man vägrar låta haverera. Paralyserat stirrar man in i rymden, skapad också den med enkelt effektiva lösningar, men där känslan av djup och oändlighet förmedlas med en hypnotiserande inverkan.

Någonstans där tappar jag fotfästet. Utskickad i oändlighetens osäkerhet inser jag att jag är förlorad, på väg på min sista resa. När Martinsson skrev sitt verk var det i en akut posttraumatisk upplevelse av andra världskriget och den atombomb som släppts över Hiroshima, men det var samtidigt en dystopiskt varnade kommentar om vad som när som helst skulle kunna regna över oss igen.

Dock handlade Martinssons epos inte bara om rymden utanför oss utan också om rymden inom oss. I samma förord skrev han: "[Miljön] blir verklig, påträngande och fängslande och till slut omutlig och förtrogen: som en spegel. Den blir så att säga vår ödesmiljö, den som vi bär inom oss som en inre innehållslig rymd [...]." Hotet om döden finns såväl inom som utanför oss, omutligt och förtroget, naturligt och till livet hörande.

Med vetskapen hotet från såväl den yttre som den inre rymden, lämnar de tre karaktärerna oss, vi medresenärer, där vi sitter, styrande våra liv rakt in i döden, på ett rymdskepp ur kurs. Här finns ingen återvändo, ingen pardon, inget väntande himmelrike och jag fäller ytterligare en tår. Jag upplever min egen död. Turteaterns uppsättning blir till ett slags realistisk nutidssciencefictionberättelse om vad var och en av oss obönhörligt har att vänta.

Anna Nyman