Kärlek, politik och filosofi på Uppsala stadsteater

Den banala kärleken
Av: Savyon Liebrechts
Översättning: Yael Feiler
Regi: Voula Kereklidou
Scenografi och kostym: Janna Holmstedt
Medverkande: Sofia Berg-Böhm, Anna Carlson, Robin Keller och Bengt Nilsson
Uppsala stadsteater

På Uppsala stadsteaters stora scen gestaltas en kärlekshistoria som rymmer mörka politiska implikationer. Pjäsen är "Den banala kärleken" och kärleksparet två av 1900-talets främsta tänkare: Martin Heidegger och Hanna Arendt.

I Platons berömda grottliknelse sitter människorna fjättrade framför en grottvägg vars skuggspel de tar för verkligheten. Filosofens uppgift är att ta sig ur fångenskapen i grottan, skåda det sanna varat och sedan återvända för att med sina nyvunna insikter leda massan. En politisk vändning av det slaget gjorde Martin Heidegger när han 1933 - efter en första uppgörelse med metafysikens drygt tvåtusenåriga skuggspel - tog bladet från munnen och i det ökända rektorstalet på universitet i Freiburg uppmanade publiken att agera autentiskt
- och ge sitt stöd till den nationalsocialistiska partiet.

I den israeliska författaren Savyon Liebrechts pjäs "Den banala kärleken", som just nu spelas på Uppsala stadsteaters stora scen i regi av Voula Kereklidou, är Heideggers nazism ett mörkt centrum kring vilket kärlekshistorien mellan honom (Bengt Nilsson) och judinnan Hanna Arendt (Anna Carlson och Sofia Berg-Böhm) hämtar sin känslomässiga och intellektuella laddning. Ramberättelsen är Arendts mottagande av Sonningpriset i Köpenhamn 1975, under vilket hon plötsligt överrumplas av det förflutnas närvaro och får se sitt liv med Heidegger passera revy. När de möts första gången på 20-talet är han en 35-årig professor, och hon hans begåvade 18-åriga student. Affären får ett dramatiskt avbrott i och med nazisternas av Heidegger stödda maktövertagande, och Arendts flykt.

Spänningsfältet mellan politik och filosofi får en blixtbelysning i Arendts intellektuella utveckling. Som romantiskt lagd student i början av pjäsen svärmar hon får filosofin, men är politiskt ointresserad. I slutet däremot, med 1900-talets stora katastrofer och Heideggers ställningstagande mellan sig och sitt gamla jag, vägrar hon konsekvent att kallas filosof - hon är nu "politisk teoretiker". Förskjutningen är djupt laddad. Arendt har funnit det tomt utanför Platons grotta; mening och frihet existerar endast i den politiska sfärens mellanmänskliga handlande.

Historiens komplexitet djupnar genom det faktum att Arendt aldrig helt tar avstånd ifrån Heidegger (det som hände 1933 kallar hon, när en judisk student som en slags inkarnation av hennes dåliga samvete ställer henne mot väggen, för ett "tillfälligt misstag"). Trots det politiska avgrundsdjup som skiljer dem åt förblir känslobandet intakt, och kontakten fortsätter också efter kriget. Det är rörande och oroande på samma gång. Man frågar sig: Borde inte Arendt sätta sig över sina privata känslor och helt ta avstånd ifrån Heidegger? Å andra sidan, vad är ett kliniskt känslotvättat, politiskt förnuft värt? I "Den banala kärleken" är politiken, kärleken och filosofin tre axlar som ständigt bryts mot varandra. Kollisionerna tänder gnistor som, åtminstone ibland och åtminstone tillfälligt, lyser upp den grotta som utgör människans villkor.

Tim Andersson