"Två psykopater och en livrädd dramatiker, det är underhållning det"

 7:3 Återbesöket
Av Dennis Magnusson
Regi: Dennis Sandin
Scenografi och kostym: Karin Wegsjö
Musik: Andreas Catjar
Medverkande: Gustav Levin, Tobias Hjelm, Viktor Björnberg, m.fl.
Uppsala Stadsteater

För lite drygt elva år sedan skedde morden i Malexander där en intern från Tidaholmsanstalten och tillika medverkande i Lars Noréns pjäs "Sju tre" var inblandad. Ingen i Sverige bör ha undgått att notera händelsen. Frågan är vad som skedde med Sveriges syn på konsten som en rehabiliterande kraft eller på Norén som den geniale och immune dramatikern, liksom med synen på Konstens och Konstnärens ansvar, efter dessa händelser. Till vilken punkt skall konstnären stå upp för sitt arbete och verk? Vad har konsten för uppgift och ansvar?

Detta är frågor och perspektiv som den fiktiva pjäsen "7:3 Återbesöket" låter peka på då den för åskådaren tillbaka till arbetet med, till minnet av arbetet med, "Sju tre", sett främst ur norénperspektivet och där såväl text som regi, men också den scenografiska tolkningen, gör gester mot tragedierna, det grekiska dramat och dess arena, amfiteatern.

Genom att i huvudsak utgå från "Norén" - spelad av Gustav Levin som på ett intressant sätt förmår skapa en norénsk stämning - och dennes perspektiv, kopplas minne starkt samman med diskussionen om ansvar, för vad minns man, vad vill man minnas, vad undviker man att minnas och vad förnekar man? Har man ett ansvar att minnas och att inte förtränga? Skrämmande nog överensstämmer frågeställningarna med en ännu större historietragedi.

Med minimodeller av den egentliga scenografin i form av en "vache qui rit"-struktur pekar scenografin på hur den gestaltade Norén skapar en bild av hur det var och pekar på en annan frågeställning som gör sig gällande: Har teatern till och med blivit en eskapistisk sfär, en plats för lek? Vad händer när leken blir verklighet och har rört vid det som är "the real deal"?  "Två psykopater och en livrädd dramatiker, det är underhållning det." säger man vid ett tillfälle i pjäsen. Var skall man ansvarsmässigt positionera sig, kan man avsvära sig ansvar med hänvisning till den konstnärliga integriteten? Därmed lurar i pjäsen också en outtalad reflektion om risken med konstnärlig integritet och konstens och verkets autonoma ställning som en makt i sig.

Frågeställningarna är såväl intressanta som viktiga och aktuella. Pjäsens undersökande av den komplexitet i upplevelsen av det som skedde och hur "Norén" hypotetiskt skulle kunna tänkas förhålla sig till dessa frågor i efterhand gör dessvärre pjäsen alltför starkt kopplad till att blicka tillbaka på den specifika händelsen och på Norén som agent och upplevare. Dessvärre saknas parallelldragningar med större och andra perspektiv när den så strikt håller sig till Malexanderperspektivet. Risken finns att uppsättningen stannar vid att bli ett minnesmonument till åminnelse av händelserna.

Även om det finns en positiv dialektisk strävan i sökandet av Norénkaraktärens förhållningssätt till händelserna, riskerar pjäsen bitvis att på ett något plumpt sätt falla över i en parodisk skildring av Norén där det freudianskt oidipala sökandet växer till ett slags överdimensionerat credo, men visst, det anspelar samtidigt på hur den verklige Norén faktiskt uppfattas av många och man kan inte låta bli att skratta.

Tobias Hjelm spelar den ene av internerna, Benny, på ett högst trovärdigt sätt där ett slags obildat barnslig naivitet kombinerad med råstyrka och den nära relationen till våldshandlingar och överdimensionerad irritation hela tiden samverkar och under stunder också ger Norénkaraktären det motstånd som behövs för spelets intensitet, men de två internernas syfte på scenen känns i många stunder alltför tunt för att karaktärerna till fullo skall förmå bidra till att belysa händelsens komplexitet och berika det norénska perspektivet via sitt eget.

Samtidigt är det dock just i de olika formerna av naivitet och medveten eller ofrivillig blindhet som internernas och Noréns perspektiv möts genom att återigen föra tillbaka diskussionen på frågan om ansvar. Hade Norén kunnat förutse vad som skulle hända eller hade han kunnat se vad de planerade bakom hans rygg? Man är inte någon gud som ser in i andra människor bara för att man är dramatiker.

Anna Nyman