|
|||
| Teater: Peter Pan, regi: Rüdiger Pape |
| Kritik | |||
Splittrat intryck på gott och ontPeter Pan
Berättelsen om den solitäre, ostyrige pojken som aldrig ville bli stor. Uppsala Stadsteaters familjeföreställning "Peter Pan" tar sin utgångspunkt i J.M. Barries klassiska, mångbottnade berättelse från tidigt 1900-tal. Vi befinner oss inledningsvis hos familjen Darling. En kväll lämnas familjen tre barn ensamma, endast övervakade av familjens hund Nanna (här spelad av mysig Göran Engman som tillika agerar berättare). Då de tre somnat dyker Peter Pan (Robin Keller) upp genom fönstret. Vårdslöst och desperat söker han efter sin skugga och familjens dotter Wendy (Julia-Marko Nord) vaknar. Efter att skuggan återfunnits och sytts fast, för Peter med sig Darlings barn till "Landet Ingenstans", en ö där föräldrar som bekant är frånvarande, där oavbruten lek råder, där ingen någonsin sätter gränser. Fantasin är oftast allenarådande. Och att allt är fingerat gör att ingenting heller är orimligt: Hisnande flygturer möjliggörs med glada tankar och under måltiderna suggereras favoriträtterna fram. Öns pojkar är i ständigt tvistemål med kapten Krook (Mats Blomgren). Men trots fejd efter fejd är utgången alltid lycklig. Ingen såras allvarligt eller dör. Leken kan därför fortsätta i all evinnerlighet. Precis som i J.M. Barries historia utspelar sig dramatikern Armin Kerbers version i regi av Rüdiger Pape i spänningsfältet mellan ljus och mörker, glädje och sorg, ensamhet och gemenskap, fantasi och verklighet, tidens stillastående och dess flykt. Robin Keller, som tidigare i "Drottning Kristina" visat på ypperligt skådespel, har här tagit vara på det djupt tragiska i sin rollgestalt, nästan så att smärtgränsen snuddas. Att välja att vara okränkbar, modig hjälte som aldrig gråter, inte visar sin svaghet innebär här att hamna i kärleksgemenskapens utkant, där inbiten ensamhet råder. De andra barnen åstundar ofta en plats i en familj. Även hos Peter finns en sådan längtan, men den blir sällan så genomgripande att den konkurrerar med lekens egenvärde.Förutom sorgsna toner, är "Peter Pan" en icke-moraliserande och roande pjäs. Både vuxna och barn skrattar högt vid flera tillfällen. Barnen i publiken har roligt då de själva får hjälpa till att väcka liv i en däckad Peter genom att stampa i marken. De vuxna ler när Mr Darling gör ekonomisk kalkyl över huruvida familjen har råd att skaffa ett till barn. Ändå undrar jag mitt i ett skratt om inte föreställningen kan upplevas som väl otäck för några av de yngre. Mycket intalande, fantasieggande och effektfull scenografi och ljussättning, är starka komponenter i realiserandet av sagan. Och givetvis skådespelarnas goda agerande. Men medan vuxna kan fjärma sig från det som händer på scen, ser jag ungar som vid tillfällen vänder bort blicken eller kryper upp i knäet på mammor och pappor då det blir för obehagligt. Här blottas en del av problematiken med att göra en teateruppsättning för bred målgrupp. När man försöker att mätta så många munnar som möjligt blir resultatet att alla förblir halvhungriga. Så illa är det dock inte alls här. Uppsättningen är sevärd. Men ändå: som barn kan pjäsen förutom att kännas skrämmande, även anses för lång med sina dryga två timmar. Oroligt vrider sig små barnkroppar i teatersätena frampå slutet. Som vuxen är man mer tillfredställd, uppskattar föreställningens mörker, men är ändå inte helt nöjd. Det känns som ett nästan oansenligt gruskorn ligger och raspar i historiens kugghjul och det vilar något ostyrigt över själva iscensättningen. Lite för mycket händer på en gång. Kanske beror det på en vilja att gestalta barnets splittrade tankar, hur leken drivs till dårskap, men lika ofta får jag känslan av att ambitionen att tillvarata alla bottnar i J.M. Barries berättelse blivit övermäktig. Slutintrycket är i huvudsak gott, men ändå vacklande. Josefine Ek
|
Av J.M. Barrie
