Stora frågor under lätta men energiska penseldrag

Hantverkarna
av Line Knutzon
Scenografi och kostym: Per A. Jonsson 
Regi: Sven-Åke Gustavsson
Medverkande: Mats Blomgren, Viveca Dahlén, Göran Engman, Bengt Nilsson, Mikaela Ramel m.fl.
Stora Scenen, Uppsala Stadsteater

En husritning: Innan föreställningen finns den där, projicerad på ridån. Lätt darrande. En välkalkylerad tanke som bara väntar på att anta sin sanna form. Dess kompromisslöshet gör den skrämmande stark - men samtidigt - och så skör.

Den svarta komedin Hantverkarna är höstens första premiär vid Uppsala stadsteater. En höst som går i politikens tecken. Det unga paret Manfred och Alice (Bengt Nilsson och Mikaela Ramel) är i full färd med att bygga sitt drömhus. Till sin hjälp har de anlitat fem hantverkare med arbetsledare Glenn, spelad av Göran Engman, i täten.

Redan i föreställningens första del anas oråd. Publiken uppmärksammas på att bygget pågått i fyra månader och att tidsmallen ideligen överskrids. Hantverkarna tycks helt enkelt aldrig, aldrig bli färdiga. Växelrör och vattenkranar krånglar eller går sönder helt, isoleringen utsätts för vad hantverkarna menar är isoleringspest, en öppen spis slås upp utan att det finns skorsten i huset.

Samtidigt tryter kommunikationen. Det ena missförståndet avlöser det andra. Bland annat i takt med att parets ekonomi försvagas - som en följd av den utdragna processen - så urartar husbygget allt mer. Frustrationen ackumuleras och riskerar hela tiden att rasa över i totalt kaos. I både världslig och existentiell oreda. Vilket också blir fallet.

De flesta som brottats med ett renoveringsprojekt, nybyggandet av ett hus eller liknande kan säkerligen känna igen sig. Och om man inte personligen bygger upp och bygger om, så har man kanske följt den uppsjö av "Äntligen hemma-program" som visas på tv vid bästa sändningstid och kan kanske ändå identifiera sig i uppsättningens intriger, om än mer indirekt.

Förutom att vara helt och hållet tidsenlig komedi - stundom dräpande rolig, ironisk och fylld av rapp dialog, stundom enbart farsartad till sin nackdel - så är Hantverkarna också en pjäs om drömmar. Om förvaltandet och förverkligandet av dem. Om att inte låta något träda i vägen för deras realisering. Förtränga det som hotar att förvrida målbilden. Det behöver inte nödvändigtvis vara drömmen om det perfekta huset, som i det här fallet. Det kan likväl vara tanken på och strävan efter det perfekta jobbet, den mest passionerade kärleksrelationen eller en längtan efter en kropp som inte förtärs av tid och ålderstecken.

Hur absurda dessa drömmar kan te sig.

För det finns en stark samhällskritisk "edge" i Knutzons drama. Idag har vi det bättre ställt än vad vi någonsin haft det tidigare. Ändå är vi inte till fullo tillfreds. Inte så lyckliga som vi borde vara. Då våra mest basala behov är mättade och vi ändå vrider oss i ångest emellanåt: vilka vägar ska vi då välja för att finna det som fyller hålrum, dämpar den där odefinierbara hungern? Är vi överhuvudtaget moraliskt berättigade att känna oss tomma, svältande då människor på andra sidan jordklotet verkligen är det, kroppsligen?

Det är viktiga frågor som belyses. Dock utan att häftigt ruska liv i några invanda föreställningar. Det samhällskritiska budskapet är här och var väl tydligt, och skulle behöva dras över med några drag av målarpenseln för att Knutzon inte ska riskera att dumförklara de hon talar till. Symboliken är också typisk, då huset får stå som en metafor för det freudianska sinnet. Obehagliga minnen, tankar ruskas hela tiden av eller trängs bort genom att förpassas till det undermedvetna: husets källare. Tillika blir huset mot slutet av föreställningen den vackra fasad som döljer ett fragmenterat, olyckligt, motbjudande inre. 

Pjäsen vinner mycket på sina starka skådespelarinsatser. Den karaktär som tydligast slår rot på näthinnan är den lätt luttrade men färgstarka arbetsledare Glenn, gestaltad av Göran Engman. Även Bengt Nilsson agerar minnesvärt som unge Manfred. Trots viss övertydlighet och förutsägbarhet är Hantverkarna ett väl hopknopat, smart och underhållande hantverk, med goda förutsättningar att falla en bred publik i smaken.

Josefine Ek