Kärlek och förebråelse i enastående utförande

Fordringsägare
Text: August Strindberg
Regi, scenografi och ljusdesign: Linus Fellbom
Kostym: Behnaz Aram
Mask/peruk: Therésia Frisk
Fysisk inspiratör och coach: Lars Bethke
I rollerna: Hannes Meidal, Jens Ohlin, Jennie Silfverhjelm
Riksteatern, turné. Gästspel på Sagateatern, Umeå

Till tonerna av tung musik stiger tre personer in på den tomma scenen och bygger ett rum med kaosartat ojämna tapeter och sparsmakad inredning. En pjäs av August Strindberg faller alltför ofta i skuggan av sin upphovsman, denne mustige, ofinkänslige, ryktesvis drastiske dramaturg från fordom. Och mycket riktigt ger Riksteatern prov på en artikel om Strindberg i programbladet (som ges i sin fullständiga form på deras hemsida). Visst är det så att även om August Strindbergs betydelse för det svenska teaterlivet inte går att underskatta, så är också uppsättningen av "Fordringsägare" banbrytande i Linus Fellboms regi. En förtätad dialog och ett högt tempo påminner förvisso i ringa grad om den scenkonst som var tidsenlig när pjäsen skrevs 1888. Samtidigt är det som är sprunget ur Strindbergs penna sällan, om aldrig, sävligt och tillrättalagt. Intet vore dock hyllningskörens jubel och sorl efter ridån gått ned, om det inte var för tre starka skådespelarinsatser.

"Fordringsägare" talar inte om vad som är sant eller falskt men anspelar likafullt på en motsättning, att kärlek är underbar och olidlig. Relationerna i pjäsen är betungande, gestaltat av Jens Ohlin i Strindbergperuk tar den äkta mannen Adolfs osäkra nipprighet sig uttryck i slitningar mellan hustrun Tekla och dennes före detta man Gustaf. De tre stolar som på scenen anspelar på avskildhet/självständighet och å andra sidan tvåsamhet i den äktenskapliga soffan, är ett grepp som uttrycksfullt närvarar under de musikaliska partier som ger betydelse till porträttet av ensamhet.

I rollen som Tekla ser vi Jennie Silfverhjelm, som spelar ett ömtåligt kärleksspel med sin man, men gör så utan baktankar och med glimten i ögat. Jennie Silfverhjelm är briljant på scen och ger prov på en kvinnobild som dels liderlig men så också gammaltestamentligt trofast.

Kvinnans frigörelse var ett högaktuellt ämne under det sena artonhundratalet och Strindberg var en av flera som advocerade kvinnans frigörelse men samtidigt hade oerhört svårt att förhålla sig till kvinnan som person, emanciperad från sin man. Tekla har också drag av upphovsmannens relation med Siri von Essen, även om denne hävdade att Teklas karaktärsdrag var animerade av Victoria Benedictsson.

Victoria Benedictssons självmord samma år som Strindberg skrev "Fordringsägare" var något som den senare inte kände att han var i stånd att förlikas med. Victoria Benedictsson som person är också intressant i sammanhanget - en kvinna med ett under många år ofrivilligt intellektuellt begränsat liv så skrev hon under en manlig pseudonym - samtidigt som relationen med den danske kritikern, forskaren och litteraturteoretikern Georg Brandes indirekt (men kanske också mer abrupt) bidrog till Benedictssons kusliga självmord. Som hon själv skrev: "Detta avskyvärda att icke få vara människa, endast kvinna, kvinna, kvinna!" Pjäsens tredje karaktär, den före detta mannen Gustaf, spelas ömsom inställsamt och stundtals elakt ränksmidande av Hannes Meidal. Denne gör rollen som passionerad, slug intrigmakare med virtuositet. De fysiska ansträngningar som skådespelarna visar upp placerar Linus Fellboms iscensättning av pjäsen i främsta rummet. Och det direkta närmandet till relationer gör också "Fordringsägare" ständigt aktuell.

Nils Jernelius