Bellman rockar
Life of Bellman Av: Sissela Bergman Nutley, Johan Peiris, Ulrika Larsson Regi: Olle Ljungberg, Ulrika Larsson Scenografi: Olle Ljungberg Medverkande: Albin Flinkas, Jesper Salén, Andreas Wilson, Evabritt Strandberg, Petra Hultgren, m fl. Ulriksdals slott, Stockholm
På pappret låter det som en given kalkon. Carl Mikael Bellmans liv skildras - genom hans musik - som en modern rockstjärnas. Bellman, du rockar! Näe. Mycket kan man säga om den gamla skalden och landshjälten Bellman, men rockstjärna, det var han då rakt inte. Eller?
Om man leker med tanken så var det kanske inte så långt därifrån. Bellmans vackra men lättviktiga och odygdiga små visor var definitivt inte comme il faut i de finare salongerna. Tänker man vidare är det fullt möjligt att han var en slags rockstjärna i Stockholm, en outsider som ungdomar och livsröjare kunde ty sig till. Men då gäller det också att dra det så långt det går och inte mesa ur halvvägs. Vilken tur då att det är just det som ensemblen bakom Life of Bellman har gjort.
Bellman (Albin Flinkas) är en fnissig och begåvad strulpelle som helst av allt super sitt huvud i bitar efter ett välgenomfört gig. Allt handlar om fest, skämt och skoj tillsammans med fylltratten Movitz (Jan Åström) och den fala och lättfotade Ulla Winbladh (Petra Hultgren). Här duggar blinkningarna mot dagens Stureplansklick tätt: man hänger på Sten Sturecompagniet, låter pappa betala och står i kö till de rätta innebarerna.
Unge kronprinsen Gustav (Jesper Salén) är inte lika slipad som sin bror Karl (Andreas Wilson), men försöker ändå smälta in i festmiljön. Han gillar Bellmans musik och blir snart en i det rumlande gänget. Men mamma drottningen är inte nöjd: hur ser det ut när tronarvingen helst av allt festar dygnet runt? Finns ingen ansvarskänsla? Brodern tar tillfället i akt och ställer sig in hos föräldrarna och underblåser hennes oro. Gamle kungen (Magnus Eriksson) tar det dock piano, han gillar mat och fest han med och blir inte brydd i första taget.
Stora delar av ensemblen är hämtad ur studentspexkretsar, och visst sätter det sina spår i den här uppsättningen. Det är tokroligt allt som oftast, glada gliringar kring överklassen och kungahuset, ibland plumpt, men oftast på rätt sida av buskisgränsen. Det här är en sommarpjäs i parken, med allt vad det innebär av yttre hinder och budgetbegränsningar. I sådana projekt finns ett risktagande, en teateranda och energi som ger duktiga amatörer en chans och etablerade skådisar ett angenämt sommarjobb. Men det gäller att ta vara på andan med ambition, så att kvaliteten inte blir lidande.
Life of Bellman genomsyras av total spelglädje, säkerhet och framför allt en hel del väldigt bra sångröster. Albin Flinkas (till vardags i en annan musikal: De tre musketörerna på Stockholms Stadsteater) är ungtuppig och perfekt i rollen som flickfavoriten Bellman. Vid hans sida finns tonsäkre Jan Åström som Movitz, som på något sätt blir föreställningens ankare med sin trygga stämma. Jesper Salén överraskar positivt med komik och uttryck i sin lätt fjollige men godhjärtade Gustav III. Överlag är ensemblen en samspelt och tonsäker skara, och de som inte sjunger, som Peter Gerecht i rollen som kungens passopp, förlitar sig på mimiken med gott resultat.
Föreställningens enda riktiga brist är hur man ska få ihop säcken på slutet. Hur var det nu med Bellman, dog han inte utfattig i lungsoten? Knappast ett lyckligt slut i en musikal. Därför blir det också lite taffligt när sötebrödsdagarna byts mot fattigdom för Bellman och hans gäng, och pjäsen tappar därmed en smula i tempo. Men det man förlorar på dramatik, tas igen i musik - och med den fantastiska sångskatt som Bellman komponerade blir Life of Bellman en spännande och underhållande resa i sommarkvällen.
Lina Pihl
|