|
|||
| Performance · Scotty the Blue Bunny |
| Kritik | |||||
|
Intergalaktiskt rymdäventyr
Anybody wanna get the hell outa here? Scotty The Blue Bunny direktinflugen från f-ing New York f-ing City entrar podiet på Södra Teaterns Kägelbana i Stockholm. Det är Hootchy Kootchy Club som pågått sedan februari och Scott Grabell alias Scotty the Blue Bunny är kvällens dragplåster. Med ljusblå glittrig kroppsstrumpa med tuss och playboyöron går han in på skyhöga stilettklackar och äger äger publiken och äger sina medperformers. De höga förväntningarna vibrerar, men de förväntningar som växer med den lovande ingången infrias aldrig riktigt och när man har väntat på att showen ska komma loss på riktigt är man redan lite i antiklimax, slentriangarvar åt killen i blå spandex men roas mest av omgivningen. Skyltdocksben och lösa underliv hänger i taket och snurrar runt i bisarra omloppsbanor, röda plyschgardiner fladdrar och gigantiska gummibollar i grälla färger studsar runt i lokalen. Väldigt ambitiöst. Scotty the Blue Bunny kan man verkligen se passa in på en alternativ klubb i Greenwich Village men när han säger att han är på ett intergalactic spacemission i Stockholm samtidigt som han fäller arroganta kommentarer om publiken känns det lite krystat och samtidigt malplacerat, trots omgivningens utstyrsel, attiraljer och platsens utseende. Det är mycket Yeah sweethart baby, utmanande och sexanspelningar. Underhållande, visst, men lite too much. Det känns inte som att han trivs här, tänker jag hela tiden. Kvällen tema är Futuresque return of the space bunnies. Scotty presenterar flera andra artister, bland annat den burleska gruppen Hootchy Kootchy Hussies. De framför ett nummer där de, män och kvinnor i kaninkläder och vattenbazookas, slåss mot en metallrobot modell jättestor till James Bond-musik. Skratt och jubel ekar i salongen och konfetti singlar runt. Numret som följer liknar någon slags hybrid mellan Femte Elementet och Elefantmannen som dansar och fightas på scen. Det är bitvis väldigt underhållande, då värmen och entusiasmen överbryggar det uppenbart smaklösa. Men sidoframträdandena slår högre än den blå kaninen själv. Han är arrogant och disträ, varken provocerande eller särskilt rolig. Självironins eller självdistansens underlättande effekter fattas och när man tror att Scotty the Blue Bunny ska göra sitt primalvrål och liksom komma till skott tar han ett stadigt tag kring micken, stoppar den i munnen och säger my ashole is like Norway. Kanske kul, men bra vet jag inte. Johanna Aggestam
|
