En föreställning som driver fritt

Nya Halmstadrevyn
Av och med Göörglad
Regi: Daniel Eriksson
Koreografi: Maria Wolfhagen
Scenografi: Fredrik Albinsson, Marie Albinsson, Erika Larsson, m.fl.
Kostym: Frida Åhgren, Emma Lingårdsson, m.fl.
Orkester: Marie Ahlkvist, Jimmy Lundberg, Henrik Nilsson, m.fl.
Dans: Gustaf Jönsson och Robin Dahlberg
I rollerna: Daniel Eriksson, Niklas Nilsson, Ulrika Pahlett, m.fl.
Kajskjulet, Halmstad

Det är ett fullpackat Kajskulet som möter mig på premiären av Nya Halmstadrevyn. Spänningen är på topp och det pratas och minglas för fullt. Det vankas premiär för "Nya Halmstadrevyn" (efterträdaren till den "gamla" Halmstadsrevyn), men låt er inte luras av benämningens fräschör, för humorgruppen Göörglad har i två år bjudit på skottårsrevy och sommarspel.Varken scen eller revy är någonting som är nytt för dem. Nytt för i år är i stället att föreställningen äger rum i Kajskulet på Tullkammarkajen, istället för på Halmstad teater, som byggs om.

Charmiga dagdrömmar i soloframställning

En stjärt på himlen
av: Cecilia Frode
Koreografi: Per-Magnus Andersson
Scenografi: Per Aase
Kostym: Reine Tapper
Musik: Lennart Simonsson (kapellmästare/flygel), Erik Häusler (tvärflöjt), Christian Spering (kontrabas)
Medverkande: Cecilia Frode
Riksteatern turné
Idun, Folkets hus, Umeå

Det börjar lågmält. Det andas myspys och hemtrevnad från ett, som det verkar, sent 70- eller tidigt 80-tal. De tre musikerna tar plats. De spelar en alldaglig jazz, förutom en underbar tolkning av Evert Taubes "Så länge skutan kan gå". En stor fåtölj står på scenen medan tre fyrkantiga dörrkarmar med lampor ringar in det sceniska rummet. Bohemiskt med en dov nyans av djärvhet.

En performance fylld av mystik

Bakom den gula tapeten
Tensta konsthall, Stockholm
Medverkande: Anne Jonsson, scenkonstnär och konstnärlig ledare, Camilla Vislie, scenkonstnär, Noora Nenonen, scenkonstnär, Natalie Ringler, scenkonstnär, Karin Gille, scenkonstnär, Lise Marker, scenograf, Matthew Newton, grafisk formgivare mfl
Till och med 5 december 2009

Bakgrunden till performanceföreställningen, som visas på Tensta konsthall bygger på en berättelse av Charlotte Parkins-Gilman som heter Den gula tapeten och utkom 1892.

Berättelsen kretsar kring en kvinna som förmodligen är mycket deprimerad och har hyrt in sig i en herrgårdsliknande byggnad. Hon bor i ett rum på övervåningen där något rör sig"bakom den gula tapeten". På natten får rummet liv och  genomgår en förvandling. Så småningom kommer kvinnan underfund med att det är en person som befinner sig där. Kanske sker det hela i hennes fantasi och  kan vara ett utslag av hennes psykiska tillstånd.

Vital performanceteater med publiken i fokus

 Eva Meyer-Keller: "Schattenspiele", Rodrigo García: "Aproximación a la idea de desconfianza", Gob Squad: "Gob Squads Kitchen", "Who are you wearing?", Superamas: "Big 3rd Episode", Fanny & Alexander: "North", "Emerald City".
Scener: Dansens hus, Stockholms stadsteater, Kulturhuset, Dramatiska institutet.Stockholm, Perfect Performance

 Vilken är betraktarens roll under en teaterföreställning? De senaste åren har man kunnat märka av ett växande intresse för publikens roll från regissörers och skådespelares sida. Som betraktare är man generellt sett passiv; det ligger i betraktandets natur. Men denna historiska passivitet börjar bli föremål för omdanande.

Även årets upplaga av Perfect Performance, som är den fjärde i ordningen, präglas av detta intresse för publikens roll. För att accentuera teaterförankringen är begreppen scenkonst, live-art och performance överstrukna på programbladet, som även är försett med en ypperlig essä av Jacques Rancière. Festivalen håller också vad den lovar, i nästan alla föreställningar blir publiken på ett eller annat vis satt i fokus. På invigningskvällen blir besökarna glammiga kändisar i Gob Squads välkomstperformance "Who are you wearing?", därefter kan man skuggspela med Eva Meyer-Keller i "Schattenspiele".

Så långt präglas festivalen av ett lekfullt inkluderande. Denna stämning förbyts dock snabbt med Rodrigo Garcìas "Aproximación a la idea de desconfianza" ("att närma sig idén om misstro"). García låter den europeiska kommersialismen bli föremål för en kroppslig samhällskritik som bland annat innefattar sirapsinsmorda nakna kroppar, irrande hönor och en sköldpadda med kamera på ryggen. Mest imponerar föreställningen i sin behandling av formen; texten projiceras på väggen samtidigt som olika fysiska aktiviteter försiggår på scenen vilket tvingar betraktaren att utföra ett, just det, mer aktivt tolkningsarbete än vad som ofta är fallet inom mer traditionell teater. 

Att våga helhetsgreppet

Abadai
Översättning: Sandra Weil
Manus: Amikam Levy
Regi: Maria Blom
Scenografi: Josefin Åsberg
Kostym: Nina Sandström
Medverkande: Amikam Levy
Judiska Teatern, Stockholm

Då min bror en gång kom hem från Israel där han hälsat på en vän berättade han om en sekvens som utspelat sig under resans gång. Sällskapet skulle ut och åka bil. Denna bil var relativt liten, de var fem personer som skulle få plats i den och en av dem var relativt voluminös. Föraren hade då börjat rumstera runt med personerna så att alla skulle få plats, varmed under detta företag säger: "Björnen i framsätet."

När Amikam Levy nu spelar Abadai, en text som han skrev för femton år sedan, om fadern och relationen till honom, om sig själv som en son som ständigt var en besvikelse för fadern, som inte ville närma sig Tora, som inte kunde accepteras på grund av den han var och som betraktades som en avart går djurmetaforerna igen. Denna gång är det babianen som får karaktärisera sonen.

Grova skämt när Pablo intog Halmstad

Who you foolin' European Tour
Pablo Francisco
Förkomiker: Janne Westerlund, Sean Savoy, Ashley Fils-Aime och Flip Schultz.
Halmstad Teater, men han är på turné

Innan föreställningen tog sin början var stämningen i vänthallen hög. Väldigt hög. Folk pratade och drog diverse Pablo-skämt, kända från hans youtubesuccé. Och inte skulle publiken bli lugnare under kvällens gång, snarare vildare. Men det märktes att det var en amerikansk komiker vi skulle se. Publiken var generellt sett ung - kanske för att Pablo i stort sett blivit känd genom YouTube.

Högtalarna pumpade ut diverse 80-talsrock. Under tiden fylldes salen på. Spänningen steg och just när alla trodde att Pablo skulle träda fram på den tomma scenen och göra sin Arnold-imitation stapplade Janne Westerlund, känd från Stockholm Live, ut. Han försökte sig på att liva upp publiken med "vi älskar Pablo" och några dåliga skämt om "köttvåfflor". Publiken verkade inte överimponerad, men höll modet uppe. Snart skulle ju Pablo komma!

Nyskapande performance i bostadsmiljö 

Domestic dances
Koreograf: Òlöf Ingólfsdóttir
Hem/Inredning: Catrin Lundqvist
Vandring: Catrin Lundqvist och Sunna Lundqvist
Dansare: Louise Perming, Karin Lundqvist och Marie Nilseng
Moderna Dansteatern c/o Stockholms Kulturfestival

Den isländska koreografen Òlöf Ingólfsdótir har genom Domestic Dances skapat en annorlunda form av performance. Föreställningen, som utspelas i en lägenhet på Södermalm i Stockholm och inleds med en vandring ledd av Catrin Lundqvist. Där visar hon publiken alla sevärdigheter kring sin egen bostad, en lägenhet på Skånegatan i Stockholm som hon upplåtit för den här annorlunda uppvisningen.

Dansen som följer i lägenheten pågår i tre rum samtidigt och förmedlar ett stämningsfullt samband mellan människa och rum, utrymmet i tre rummen utnyttjas maximalt. Kropp och rum flyter samman i rytmiska, nästan akrobatiska rörelser av dessa viga dansare som utför sin performance helt utan musik eller annat ljud.

 En protest mot den suddiga kulturutredningen

Eldslukare. Foto: Uno Nilsson

Kulturpolitisk varieté
Atalante, Göteborg 

Skuggutredningen är ingen skugga, fast det kan låta så. Tvärtom kastar regeringens nya kulturutredning en rejäl slagskugga över mångfalden i svensk kultur.

Perfect Performance vill inspirera den svenska scenkonsten

Perfect Performance arbetar för att internationalisera, diskutera och inspirera svensk scenkonst med festivaler och samtalsserier. Det senaste året har föreningen höjt sin kritiska röst mot det svenska teaterklimatet och frågat sig ”Varför i helvete är vi så jävla fega här för?”. De har jobbat mot strömmen, men nu har de lagt om strategin. Danjel Andersson, konstnärlig ledare, berättar om en liten förening med stora ambitioner.

– Vi startade perfect Performance för att vi ville öka in- och utflödet av inspirationskällor inom scenkonsten. Det vi var intresserade av gick inte att hitta på de svenska scenerna, det ville vi ändra på, säger Danjel Andersson.

Vi träffas på Perfect Performance lilla kontor i Vasastan. Dvd:s med dokumentationer av performance från olika platser och böcker om internationella konstnärer påminner om världen utanför. Perfect Performance har jobbat hårt för att internationalisera de svenska scenerna, som, ur ett europeiskt perspektiv har mycket få gästspel. Dramaten har ambitionen att ha två till tre gästspel om året och Danjel Andersson jämför det med Polska Nationalteatern i Warszawa som årligen har runt sjuttio gästspel. Varför ser det ut så här? Handlar det om någon form av protektionism?

Existensen genom nyckelhålet

Peep performance
SMOK: SMOK Hits
Av och med: Lena Fridlund och Anne Pajunen
Monique Wernhamn: Köp ett nytt (kravmärkt) liv, del 2
Secret Hotel: Fall fall she fell
Idé och iscensättande: Christine Fentz
På scen: Tina Andersen
Atalante, Göteborg, 25-26/4

Vad händer i den nordiska röst- och performancekonsten just nu? Under den sista helgen i april erbjöd det pigga dans- och teaterforumet Atalante i Göteborg en möjlighet att närma sig den frågan. I helaftonsföreställningen Peep performance presenterades nämligen ett litet axplock ur den gissningsvis oöverblickbara mängden konstnärliga uttryck – två svenska och en dansk. De sinsemellan rätt olika delarna förenades underhand i en medskapandets konst där publiken aldrig tilläts att slumra till eller bli passiva mottagare. Bara en sådan sak är värd att applådera.

Konsten att reklejma staden och finkulturen

Performance
Klubb Finkultur
Björns Trädgård, Stockholm.
Medverkande: Yacumbe, Going Magma, Victor Rubilar, Mimarnas Internationella Motståndsrörelse, Sirqus Alfon.

Initiativtagare till "den finaste skitkulturen och den skitigaste finkulturen" som går att beskåda i Stockholm under sommaren är Erik Rosales och Jens Peterson-Berger.

- Vi var bara tvungna att göra det. Vi ligger ute med pengar, men finanserna får ordna sig senare, säger Erik och Jens efter föreställningen där de står och samlar in pengar från publiken som oavkortat kommer att gå till artisterna.

Ljusslingor som bildar lögnen

Perfomance
Liar - en performance
Teater Giljotin i Stockholm
Idé och koreografi: Ivo Dimchev. Medverkande: Tana Maneva. Originalmusik: Rikard Borggård. Kostym: Youlian Tabakov. Ljus: Shorty Larsson.

På Teater Giljotin i Stockholm uruppförs den bulgariske koreografen Ivo Dimchevs verk Liar. Det är en performance som handlar om lögnen. Verket är uppdelat i en prolog och två sekvenser som jag har svårt att hitta sambandet mellan. Eller ljuger jag?

 

 

Intergalaktiskt rymdäventyr

Performance
Scotty the Blue Bunny m fl
Södra Teaterns Kägelbana,
Stockholm

Anybody wanna get the hell outa here? Scotty The Blue Bunny direktinflugen från ”f-ing New York f-ing City” entrar podiet på Södra Teaterns Kägelbana i Stockholm. Det är Hootchy Kootchy Club som pågått sedan februari och Scott Grabell alias Scotty the Blue Bunny är kvällens dragplåster. Med ljusblå glittrig kroppsstrumpa med tuss och playboyöron går han in på skyhöga stilettklackar och äger – äger publiken och äger sina medperformers. De höga förväntningarna vibrerar, men de förväntningar som växer med den lovande ingången infrias aldrig riktigt och när man har väntat på att showen ska komma loss på riktigt är man redan lite i antiklimax, slentriangarvar åt killen i blå spandex men roas mest av omgivningen. Skyltdocksben och lösa underliv hänger i taket och snurrar runt i bisarra omloppsbanor, röda plyschgardiner fladdrar och gigantiska gummibollar i grälla färger studsar runt i lokalen. Väldigt ambitiöst.

Elektronik med mjölk, blod och aska 

Martin Bladh nästintill naken på scenen och Andreas Sjögren häller nötblod in i hans mun och på Bladhs nakna kropp. foto Örjan Bellind

Noise · Biografen Panora i Malmö

Dagen efter att jag sett Våroffer och Stream på Malmö statsteater är det dags: Noise på biografen Panora. Väl på plats blir sambandet tydligt. Den uppståndelse Igor Stravinskij åstadkom fortlöper i Martin Bladhs performance medan John Adams musik till Stream, stråkorkesterverket Shaker loops, genom sin loopteknik visar släktskap med noisespelningens olåt.

Kvällen inleds med Moljebka Pvlses drömska drones. Efter denna behagfulla ouvertyr slog Ochu med metall och elektronik sönder lugnet Moljebka Pvlse genererat. Tyvärr täckte biografstolarna Love Rosenström, manglaren bakom Ochu, när han kastade sig mot de på golvet utspridda ”instrumenten”, vilket gjorde det svårt att följa hans improviserade produktion av smattrande kakafoni.

Performance som lämnar en likgiltig och otillfredsställd

Tidningen Kulturens Marja Beckman har besökt Perfect Performance-festivalen 2006 i Stockholm. Hon har sett ett par pjäser och deltagit i ett seminarium om dålig teater.

Vad är dålig teater? Vilken är den sämsta teaterföreställning du har sett? De frågorna ställde tidskriften Viskningar & Rop till en rad personer förra året. Det var ett ämne som engagerade - tidskriften har aldrig förr sålt så bra.

Under scenkonstfestivalen Perfect Performance upprepar man frågan till folk på gatan, den här gången med en videokamera på axeln. Seminariet "Dålig teater" öppnar med några filmade enkäter från Sergels torg.