|
|||
| Litteratur: Barbara Ehrenreich, Karnevalsyra |
| Kritik | |||
Den kollektiva glädjens historia
Kollektiv glädje beskrivs nästan som en drog i denna berättelse som slingrar sig fram genom historien. En drog som är något evolutionärt, något medfött och som enligt författaren till stor del gått förlorad då den på klassiskt drogmaner alltid finner sina motståndare - präster, makthavare, kolonisatörer och kapitalister för att nämna några. Ironiskt nog är denna ofarliga drog idag nästan bortglömd och ersatt med antidepressiva och alkohol. Boken hämtar stoff från arkeologer och historieskrivare men även från Shakespeare och Bibeln, och gör det på ett trovärdigt sätt. Och Barbara Ehrenreich vågar dessutom komma med egna slutsatser och reflektioner. Oftast är det dessa som är intressantast. "Karnevalsyra" är en spännande historieskrivning som tar sitt avstamp i urgamla seder där stammar samlades för att dansa. I vissa fall för att visa upp sig för det andra könet, i andra fall för att uppnå någon slags religiös trans. Genom antikens gudsdyrkan förs vi sedan vidare till skapandet av Jesusmyten, en myt som enligt Ehrenreich i mångt och mycket bygger på den grekiske guden Dionysos. Vi bjuds även på födelsen av religioner som vodou och olika revolutioner världen runt. För att till sist få läsa om melankolins historia, rockmusikens ankomst och hur den smittade av sig till idrottspubliken. Måhända låter detta som en spretig berättelse. Och kanske är den också det. Men Barbara Ehrenreichs glödande penna fogar samman det hela på ett bra sätt. Dock är det något som fattas. Ty författaren av detta verk är också journalist. Och det märks under en kort sekvens i boken, där vi på ett reportageliknande sätt får följa med till en liten spontanfestival i Brasilien. Där glimmar boken till lite mer en den annars får tillåtelse att göra. Det är den här närvaron som eftersökes, ett reporterjag som får möjlighet att själv uppleva karnevalsyra. Visst, stora delar av boken utspelar sig långt innan författaren ens sett dagens ljus. Och visst, hon säger själv att den kollektiva glädjen knappt existerar i dagens samhälle. Men de sportevenemang, rockkonserter och karnevaler hon skriver om som utspelar sig idag, hade hon inte kunnat ge oss små reportageglimtar från dessa? Och göra denna bok om glädje lite varmare. Rasmus Thedin
|
