Försiktig debut om uppseendeväckande ämne

 Jonas Wessel
Kadaverlandet
Eskapix, 2009

I "Kadaverlandet" ger sig den skönlitteräre debutanten Jonas Wessel i kast med en minst sagt utstickande man vars liv tidigare legat till grund för biografier, låttexter och filmatiseringar: Ed Gein. Denne knöts till mord på två kvinnor, men antas ha kopplingar till ytterligare ett antal försvinnanden. Vid husrannsakan konstaterade man att Ed Gein hade låtit använda kroppsdelarna av de mördade - samt av nyss avlidna som han grävt upp ur deras gravar - till olika hantverksmässiga kreationer. I hans hem återfanns ting som lampskärmar och kroppsdräkter sydda av människohud samt soppskålar gjorda av kranier. I Wessels fiktiva berättelse om Ed Gein framträder porträttet en man som är såväl fungerande i en samhällelig kontext som disfunktionell: anpassad och fungerande i sina manliga vardagssysslor som målare och hantverkare, disfunktionell så snart hans liv tangerar relationen det kvinnliga och feminina. Just den problematiska relationen till kvinnan bör ses som en röd tråd i "Kadaverlandet".

I egenskap av människans sköte och "moder" är kvinnan samtidigt skökan och grunden till den syndiga åtrån och förfallet, något som Ed Gein inte förmår förhålla sig till på något rationellt sätt i den religiösa uppfostran som han får av sin mor där han samtidigt och i lönndom, dolt för modern och under dåligt samvete, åtrår kvinnan och den kvinnliga kroppen.

Ed Geins enda sätt att hantera mötet med den syndiga kvinnan och den syndiga kroppen, liksom relationen till modern, blir genom att möta kvinnan och hennes kropp peu à peu: död och i portioner. Han är det vuxna barnet med det begränsade perspektivet på världen, i behov av att kontrollera mötet, själv skapa kvinnan och hennes kropp samt ha kontroll över den på ett kliniskt plan för att världen inte skall rämna.

Trots den minst sagt frågeväckande och avvikande historia som ligger till grund för Wessels debutroman, avstår romanen från psykologiseringar. Den allvetande berättaren håller sig trogen sin huvudkaraktär och låter fokusera berättelsen genom Gein och dennes uppfattning om det liv han lever. Därmed uppstår utan tvekan en förskjutning i innebörden av begreppet

"normalitet". Avsaknaden av "förklarande" ambitioner och den minimalistiska berättarformen är befriande då den vägrar skriva läsaren på näsan. Den framställer brottslingens makabra liv just så okonstlat som denne själv uppfattar det. Romanens raka stil, där fokus koncentreras på huvudberättelsen och håller sig trogen huvudkaraktärens världsuppfattning, är stringent. Detta - varken mer eller mindre - är vad romanens Ed Gein ser och bryr sig om av sin omgivning.

Samtidigt är det dock som om avsaknaden av möten mellan olika perspektiv och med parallella handlingar yppar en försiktighet i den skönlitterära kompositionen, vilket leder till att viktiga kontextuella frågor aldrig tydligt uttrycks eller ställs på sin spets, för hur ser ett samhälle och dess värderingar ut där denna typ av människor i lugn och ro, utan att det märks, kan utveckla ett beteende och en livsföring som den i Ed Geins exempel? "Kadaverlandet" riskerar att bli en berättelse som är sig själv nog.

I och med detta hänger också frågan om syftet med varför denna berättelse valts att berättas en aning löst: Vill den ge läsaren en möjlighet att träda in i en karaktär vars uppfattningsvärld inte överensstämmer med vad som vanligtvis brukar stämplas som "normalt"? Är dess syfte att låta karaktärer och människor som av samhället stämplas som avvikande komma till tals? Är dess syfte att belysa konsekvenserna av en alltför sträng religiös uppfostran? Wessel har förmågan att nosa upp intressanta storys på det tabubelagda fältet. Förhoppningsvis vågar författaren i framtiden måla med de stora penslarna och driva frågeställningarna till sin spets.

Anna Nyman