Den andra sidan av mörkret

Björn Gustavsson
Mörker, paradis
Ord & visor förlag

Låt mig med en gång säga att det här är en diktsamling som ska ses som en helhet, med en början och ett slut. Därmed kan också frågan vad poesi egentligen är ställas. Kan en lägesrapport vara poesi? En dagbok, ett replikskifte? Ja, kanske. Åtminstone om det görs på det sätt Björn Gustavsson gör det, när den yttre, prosaliknande historien bryts av med poetiskt gnistrande vackra strofer, det innersta språket.

Som recensent bör man i någon mening försöka vara objektiv utifrån ett subjektivt perspektiv. Mörker, paradis tillåter inte detta, min upplevelse av huset, naturen, kvinnan ligger alldeles för nära hans. Jag blir subjektiv rakt igenom, ögonen tåras, jag måste ta av mig glasögonen.

Beskrivningen av en av livets största förluster, skilsmässan från den djupt älskade, din andra hälft, ditt jag, griper som glödgat järn doppat i kallvatten. Det är rakt in i smärtan. Den djupa sorgen och vemodet den föder är minnets verktyg för att överleva förlusten. För den som förlorat det viktigaste är det tillbakablickar i ett evigt nu som är själva livstillståndet.

                       Min älskade, var är ljuset, vart försvinner det, och var
                        inom dig döljer sig kärleken som lät mig sväva i dina
                       ögons ljus.

Går det alltså att leva vidare? Björn Gustavssons poesi blir en del av svaret. Hans underbara bilder av dotterns lekar i kontrast till världen, landsbygdens växter, djur och människor likt en hälsning från alla tider, Thomas Manns och Marcel Prousts kompletterande insikter ställda mot varandra, allt detta precis som kärleken, kan få våra själar att växa i mörkret och påminnas om det paradis vi trots allt delar, även om fulländningen för alltid kommer att fattas oss.

Lars-Göran Söderberg