Öknens hemligheter

Wael Abed
Det andra Egypten
Översättning Astrid Ericson Bahari
Alhambra

Öknen har alltid framträtt som något främmande och hotfullt, men samtidigt fascinerande, för människorna. I Bibeln spelar öknen en symboliskt viktig roll, i modern tid har äventyrare och ensamvargar som T.E. Lawrence och Edward Abbey fallit för "ropet från öknen". En författare som förmedlar detta rop och känslan för öknen är egyptiske Wael Abed. Abed har i tjugo år utforskat den egyptiska öknen, som täcker mer än 90% av landet men bara hyser 2% av hennes invånare. Han delar med sig av sina erfarenheter och kunskaper i den rikt illustrerade Det andra Egypten, som översatts till svenska av Alhambra.

Abed har ett tvärvetenskapligt helhetsperspektiv på den öken han beskriver. Han beskriver geologin, geografin, ekologin, historien, människorna, myterna, och detta ihop med sina personliga erfarenheter och minnen. Detta sammantaget borgar för en mycket fängslande läsning, som också väcker intresset att någon gång själv se den egyptiska öknen med egna ögon.

Stora delar av öknen var outforskade in i modern tid, och för de kringboende var öknen en fientlig plats, där djinner och andra icke-mänskliga makter härskade. Från öknen kom också plundrare av oklar härkomst, i öknen hade hela arméer och oaser försvunnit under de förrädiska sandstormarna och det skiftande sandhavet. Abed återger myter som hur den persiske härskaren Kambyses sände en armé för att utplåna Siwaoasens Amon-orakel, en armé som försvann spårlöst, och myterna om den försvunna oasen Zarzoura.

Han beskriver också de utforskare och äventyrare som kartlade öknen, som den ungerske Almasy och Gerhard Rohlfs. Arkeologiska fynd som antyder uråldriga kulturer i en tid då klimatet var mindre brutalt och tillät både jordbruk och giraffer tas också upp, liksom öknens urbefolkning, de mörkhyade tebu-nomaderna. Andra spår av denna mindre livsfientliga epok är de djur som ännu finns kvar i vissa områden, som berberfåren. Abed beskriver både floran och faunan, med inslag som ökenrävar och storkar.

Annars är delar av öknen extremt livsfientliga. Abed citerar NASA-forskare, som jämför delar av öknen med planeten Mars, och menar att samma processer ligger bakom hur landskapet uppstått på båda platserna. Denna aspekt av öknen förmedlar han också väl, och ihop med myterna ger det boken en fängslande dimension.

Sammantaget är det alltså en mycket fascinerande skildring av den egyptiska öknen. Den är mycket rikt illustrerad, och fotografierna fångar både de mars-liknande klippformationerna, sanddynerna, klippmålningarna, och de djur och växter som gjort öknen till sitt hem. Flera av dem härrör från Alhambras Egypten-resa, och de tillhör behållningen med boken.

Abeds skildringar av de människor som lever i öknen, både i den isolerade Siwaoasen, senussinomaderna och tebu, är också fängslande. Det är en bok som rekommenderas varmt.

 Joakim Holm