Litteratur: Jeanette Sky, Genus och religion - Tidningen Kulturen

Litteraturkritik
Verktyg
Typografi

ImageGud i sängen

Jeanette Sky
Genus och religion
Översättning: Malin Ericson
Faktagranskning och förord Madeleine Sultán Sjökvist
Natur & Kultur

I sin Genus och religion, tänkt att bland annat fungera som en introduktion för grundkurser på högskola och universitet, vill religionshistorikern Jeanette Sky inifrån studera hur genus behandlas och befästs inom våra största världsreligioner. Hon ger först en allmänteoretisk utgångspunkt, går sedan över till att diskutera kristendomen och därefter diskuterar hon den nyandlighet som fått stor växtkraft de senaste åren världen över. Vidare diskuterar hon islam och till sist buddhismen.
Jeanette Sky tycker sig se en gemensam och allmän tendens inom alla dessa världsreligioner, nämligen det faktum att könsskillnad och maktförhållande kommit att stå som utgångspunkt i formandet av religionerna. Mannen har kommit att kontinuerligt stå som den förste och kvinnan den andre, mannen som hierarkiskt överlägsne, kvinnan som den underlägsna.

I såväl kristendomen som islam, men också inom buddhismen har kvinnan dessutom givits en dubbeltydig roll. Hon har både setts som den mindre vetande och den svaga parten.    

Samtidigt har hon dock presenterats som den farliga, utmanande och sexuellt manipulativa. Mot henne skulle mannen skyddas och därav instiftandet av ett flertal lagar/förbud. Så kom till exempel äktenskapet att inom islam stå för ett sätt att kontrollera den utmanande kvinnan mot den svage mannen, menar Sky. Denna tendens fanns också i den kristna kyrkans styre över klosterlivet, vilket övergick från att "mindre handla om främjandet av människans likhet med Gud och mer om att besegra synden." (65)

Kvinnan är ett offer i strukturen, men man får inte heller, säger Sky, glömma bort att också mannen är ett offer i en struktur där han förväntas uppträda på ett visst sätt - även om det är i rollen av högre stående eller i rollen av den förste. Tendenserna och likheterna framträder tydligt i Skys studie och hon gör rätt i att göra en kritik inifrån. Problemet är dock att hon trots detta blir kvar i en västcentrerad syn på världsreligionerna. Det faktum att hon utgår från kristendomen som det första pekar i denna riktning. Visst måste man utgå från det man känner till, men i Genus och religion får kristendomen rollen av att vara "den första", utgångspunkten. Det är utifrån denna som problemen belyses och som vi sedan ser de andra religionerna.

Vidare uppstår det problemet att Sky, även om det innebär en strukturell smidighet, direkt för över problemställningar från en religion till en annan. Därmed får hon det att se ut som att alla religioner har mycket starkt strukturellt liknande kopplingar till varandra. Här måste man nog förhålla sig kritisk till Skys metod. Oavsett om likheter och tendenser går igen i de olika religionerna, vilket hon starkt visar på, får hon läsaren att se detta "tydligare" genom sitt sätt att styra läsaren.

Slutligen är det också synd att det endast är sin egen religionstradition som hon kan på djupet. Det är endast inom kristendomen som hon kan ge direkta exempel. Tillägnandet av de andra religionerna har inte gjorts genom egen direkt läsning av källtexter (så som koranen), utan har i de allra flesta fall gjorts genom exempel och synpunkter från andra teoretiker. Detta skärper känslan av kristendomen som "den första".

Faktagranskaren Madeleine Sultán Sjökvist har gjort ett viktigt arbete genom sina i många fall fördjupade kunskaper om andra religioner, vilket hon visar genom att regelbundet införa kommentarer till Skys resonemang och som modifierar perspektivet en aning. Om denna bok skall användas för högskole- och universitetsstudier vore det dock bra om också en diskussion kring Skys perspektiv samtidigt fördes.

Slutligen är det dock upprörande att se att, vilket Sultán Sjökvist pekar på i sitt förord, religionsvetenskapen och teologin inte har nått större insikt i fråga om religioners köns- och maktstrukturer, vilket trots allt gör att boken är välkommen, om än alltför föga djuplodande.

Anna Nyman

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen