Larm som inte lyfter

A Warrior's Roar Holler Across The Sky
Av och med Mychoreography
Weld, Stockholm

"A Warrior's Roar Holler Across The Sky" är vad dess titel indikerar: A Warrior's Roar Holler Across The Sky. Det är ett larmande skri genom luften som är tillräckligt starkt för att skära genom kroppen och spräcka trumhinnor.

Mychoreography (masterprogrammet i koreografi vid Dans och Cirkushögskolan) förvandlar det sceniska rummet till en plats där krig, kamp och osämja råder och de gör det i hög grad med ljud: inspelade ljud, blåsanden med visselpipor och skrik skapar ett direkt obehag omöjligt att ta sig bort från, vilket gör situationen akut. Till och med i en egentligen tyst mörkersekvens träder ett larmande obehag fram, skapat av endast den tunga andningen från överansträngda kroppar. I "A Warrior's Roar Holler Across The Sky" är ingenting trevligt.

Bankspel

After Hours
Av: Mats Hjelm
Koreografi: Dorte Olesen
Medverkande: Tove Brunberg, Ulriqa Fernqvist, Kenneth Flak, John Moström
MAP i samarbete med Moderna Dansteatern
SEB Sergelstorg/Hamngatan i Stockholm
TOM  den 31 januari

I en kombination av utställning och filmad dansinstallation har Mats Hjelm och Dorte Olesen tillsammans med improviserande dansare samt samarbetspartners nu uppfört ett konstverk möjligt att beskåda från publik plats då mörker fallit eller mer exakt: efter kontorstid då SEB-byggnaden släckts ned.

Två verk med perspektiv på tillvaron

Koch + Fahlin - två nya koreografiska verk
8.66
Koreografi och dans: Anna Koch och Gunilla Hammar
Satin Stitch
Koreografi: Marie Fahlin
Musik: Lise-Lotte Norelius
Medverkande: Rececca Chentinell, Fanny Kivimäki, Siri Lepp, Greta von Rosen Stövind och Anna Suatan
Weld, Stockholm

8.66 av och med Anna Koch och Gunilla Hammar är ett undersökande verk som springer ur de två skaparnas och dansarnas olika sätt att se på dansen. Verkets undersökande karaktär och dess syfte att vara ett resultat av ett "försök" präntas in i betraktaren redan från första stund i och med de två dansarnas redan inledningsvis uttryckta försök att ta sig in på dansmattan, vilken i sig blivit en svart svept "matta" i tyg över golvet.

Naturens element

Echange
Koreografi : Susanne Jaresand
Ljusdesign och scenografi : Ellen Ruge
Dansare: Malin Astner, Patrick Bragdell, Tove Brunberg, Ludvig Daae, Rami Jawhari, Minnoka Nockrach, Sarah Schmücker, Rebecca Stillman, Henrietta Wallberg
Dirigent: Staffan Larson
Orkester: NorrlandsOperans Symfoniorkester samt Bo Pettersson, Kristine Scholz, Jonny Axelsson och Anna Lindal
Musik: Iannis Xenakis: Èchange / Christian Wolff: Rosas, 5 satser / Arnold Schönberg: Sechs kleine Klavierstücke, op 19  / Unsuk Chin: Violinkonsert i 4 satser / Charles Ives: The Unanswered Question
NorrlandsOperan, Umeå

I den första akten slår symfoniorkestern an en omfattande klangfärg. Ljudrummets kraft rullar som ett otyglat hav, både dissonant och harmoniskt, där Bo Petterssons basklarinett driver musiken som vore det varslande vågornas tygellösa krafter. När så Kristine Scholz och Jonny Axelsson behärskar de förnimmelser som piano, marimba och resonanslådor ger så skapas en känsla av en mer kultiverad natur. Kristine Scholz använder hela Steinwayflygeln, inte bara ett stränginstrument utan även slagverk, trummande med händerna mot träet. Efter den första aktens musik, framförda i Operans konsertsal, tar publiken plats i teatersalongen. När dansarna rör sig är det utan en ackompanjerande orkester - men ännu lever den första aktens intryck kvar som eskorterande - och nakna fötter mot scengolvet skapar för publiken en fråga om musikens deltagande. På scenen projiceras först en antydan av en skrift, böljande och fingerad, lika svårtydd för betraktaren som vore det ett glömt språk. Dansarna rör sig individuellt och tillsammans, som flockdjur och som fristående individer. De rör sig som människor, och som djur, i ett slags samspel med naturen.

Fantasifull årstidsresa

 Fara och flyga
Dans, koreografi och idé: Lotta Bohlin
Dans, medskapare: Hansine Andersson*
Musikredigering, foto: Jörgen Sundström
Ljusdesign, regi: Carin Nordberg
Mimregi, koreografi: Patrik Idström
Leap Out, Göteborg
Gästspel på Teater Påfågel, Stockholm

 När pjäsen "Fara och flyga" gästspelade på Teater Påfågeln under den drygt fyrtio minuter långa dans- och mimföreställningen fick publiken följa med på en fantasifull åktur i teaterrummet.

Vid styckets början ligger de två dansarna sovande på scengolvet. När de sedan vaknar upp ser de varandra som spegelbilder och från det ögonblick när den ena kliver in i den andres spegelvärld börjar den makalösa resan genom både årstider och världar.

Med en lättfull lekfullhet rör de sig mellan vår, sommar, höst och vinter - där varje årstid har sin särskilda musik och erbjuder sina lekar och äventyr. Ibland är skådespelarna besökare i världen - två busiga barn som kastar snöflingekonfetti över scenen eller som skojbråkar om en blombukett. Ibland gestaltar de själva årstiderna och miljöerna och lånar ut sina kroppar för att måla upp frön som gror, snö som faller eller löv som yr. Genom danspartierna uppgår de i den värld som de tidigare rört sig i och bjuder med publiken att delta i färden.

 Balett när den är som bäst

Coppelia
Musik: Léo Delibes
Libretto: Charles Nuitter och Arthur Saint-Léon
Koreografi: Marc Ribaud
Scenografi och kostym: Dirk Hofacker
Dirigent: Philippe Beran
Medverkande: Coppelius: Christian Rambe / Hugo Therkelson  Kameramannen: David Hedrick  Svanhilda: Nicole Rhodes / Marie Lindqvist Franz: Jan-Erik Wikström / Nikolaus Fotiadis  4 väninnor: Alexandra Kastrinos / Mayumi Yamaguchi / Elisa Fossati / Sophie Benoit / Minji Nam / Luisa Rocco / Nathalie Fernandez / Andrea Kramesova
4 vänner: Andy Rietschel / AdiLiJiang Abudureheman / Avetik Karapetyan / Filip Veverka / Aleksander Nikolaev / Olaf Kollmannsperger / Serguei Endinian / Jens Rosén
Kungliga Operan

Fredagen den sjätte november hade Kungliga Operans uppsättning av baletten "Coppelia" premiär. När den nu sätts upp på Kungliga Operan är det för 115:e gången. Den första gången baletten, som bygger på E.T.A. Hoffmanns novell "Sandmannen", sattes upp på Kungliga Operan var 1896 och baletten hade urpremiär 1890 i Paris.

Uppsättningen på Kungliga Operan har dock förflyttas till Georges Méliès ateljé och utspelar sig sålunda i en miljö som liknar en existerande för lite mer än hundra sedan. Méliès var en av filmens pionjärer som skapade rudimentära specialeffekter och gjorde filmer till fantastiska vaudevillespel i vilka övernaturliga miljöer med djävlar och troll blandades med tidens människor.

Att våga vara i händelsen

Compact Conversations
Koreografi: Björn Säfsten
Scenografi och video: Jesús Franch, Joanna Zawieja
Musik: Victor Saiz
Kostym: Spastor
Dans: Anja Arnquist, Sophie Augot, Madeleine Lindh
Moderna Dansteatern c/o Gästspel på Fylkingen, Münchenbryggeriet Stockholm

Det var svårt att ta blicken från de tre danserskorna (Anja Arnquist, Sophie Augot, Madeleine Lindh) på den vita mattan när de på Fylkningen dansade "Compact Conversations", ett resultat av de "domestic gestures" som de under en tid arbetat med och utforskat. "Vi har velat arbeta med och använda oss av vardagsrörelser, rörelser som alla kan göra i hemmet." säger koreografen Björn Säfsten. "Dansen, så som vi vanligen känner den, är en användning av kroppen som ett objekt med rörelseregler."

Här förs de två samman och ställs mot varandra. Intrycket är att det skapas en hybrid av uttryck som förskjuter uppfattningen av kroppen som objekt och av dansen som uttryck. "Compact Conversations" är ett projekt som utforskar dansens språk. Det är ett försök att se och att förstå ur en annan vinkel.

Det vackra med lådor

Sutra
Koreografi och regi: Sidi Larbi Cherkaoui
Produktion: Sadler's Wells, London
Scenografi och design: Anthony Gormley
Musik: Szymon Brzóska
Medverkande: Ali Ben Lofti Thabet, Shi Yanchuang, Shi Yanci, Shi Yandong, Shi Yanhai, Shi Janjian, Shi Yanjiao, Shi Yanjie, Shi Yanli, Shi Yanmo, Shi Yannan, Shi Yanpeng, Shi Yanqun, Shi Yantao, Shi Yanting, Shi Yanwen, Shi Yanxing, Shi Yanyong, Shi Yanyuan, Shi Yanzhu
Norrlandsoperan, Umeå

En man och en pojke sitter på scenen. Undervisande flyttar mannen - läraren, mästaren - små trälådor, vilka har sina större motsvarigheter på samma scen. När mästaren rör en låda rör sig dess omfångsrikare analogi. Men medan den vuxne mannen eftersträvar kontroll ser pojken en chans att faktiskt delta. Ut ur lådorna stiger Shaolinmunkar som rör sig i förhållande till den låda de höjt sig ur och så också de andra lådorna och scenen. Den brittiske konstnären Anthony Gormley står för scenografin och lådorna är ett briljant drag för att appropriera scenens rum. Pojken fortsätter sin lek med lådorna, samtidigt som mästaren själv börjar delta i munkarnas och lådornas dans. Mannen är med all tydlighet ängslig när han deltar i dansen, en medverkan som innebär att han förlorar kontrollen i rummet som fanns genom hans påverkan av de små lådorna, så som herravälde över rörelsen. Mästaren ger upp sin självkontroll och medan barnet anpassar sig till den för stunden pågående rörelsen så tappar den vuxne sin självkontroll. Deltagandet ställer krav på glädje och fantasi som kringskärs i en människas liv i och med åldrandet.

Här är det inte fult att härmas

Oogly Boogly
Produktion i Sverige: Dansstationen
Scenografi/Tältdesign: Architects of Air
Medverkande: Åsa Hörling, Anna Välilä Leis, Sara Ekman, Jonathan Sikell, Alexandra Göransson, Emelie Garmén
Moderna Dansteatern i ett tält vid Telefonplan

Regnet tvingar oss in i Moderna Dansteaterns provisoriska lokaler vid Telefonplan. En mamma upprörs över att inte hennes två månader får följa med in i tältet. Även fast det står att inga småsyskon får följa med. Mörkgrått blir färgglatt och markvått blir snustorrt och fullsatt i det färgstarka cirkustältet. En flicka gnuggar nyvaket handflator i ögongropar, en annan stoltserar med stapplande steg och rak rygg in i tältet tillsammans med sin mamma. Spelledaren välkomnar de åtta barnen i åldrarna 12 till 18 månader med sina föräldrar.

Förväntansfullt inväntar vi musiken. Och man hinner fundera: Vad betyder egentligen Oogly Boogly? Kan så här små barn verkligen förnimma en interaktiv rörelseupplevelse? Tankarna läggs åt sidan när rogivande musik fyller tältet och barnen försiktigt börjar utforska rummet. För andra tar det längre tid, de trivs bäst hos mamma eller pappa. Sen börjar de fyra danskonstnärerna ägna barnen sin fulla uppmärksamhet genom att följa varje steg barnen tar. Som förälder blir det underhållande när en vuxenstorlek formar barnrörelse mitt framför näsan på en. Det blir som att se sitt barn i storbildsformat. Och man imponeras av koreografernas atletiska förmåga. Att följa ett barns impulsiva rörelseschema ser inte helt enkelt ut.

Lovis och pappa förtrollas

Ah hallo bebis
av Minna Krook
Koreografi, idé, kostym och scenografi: Minna Krook
Musik: Per Sjögren. Låtar: Tomas Hirdman
Dans: Andrea Svensson och Minna Krook
ZebraDans, Stockholm

Vi samlas i trappan. Förskolesällskapet i sina gula reflexvästar och en och annan mamma som är där med sitt barn. Men inga pappor. Några barn kryper runt i förväntan och min dotter Lovis klättrar i de rödklädda trappstegen mot skogränsen och barnvagnsparkeringen som ligger precis innanför dörren.

Föreställningen börjar i trappen med minikeyboard och sång som lockar sällskapet vidare längre in i lokalen. Där står scenen inbäddad i tyger och man blir glad av bara anblicken. Rött, grönt, rosa, vitt, skimrande, nyanser, glitter, grönt. Barnen sätter sig på det mjuka täcket framför scenen, eller i soffan, eller på en av de vita saccosäckarna. 

Föreställningen är långsam och rörelserna ömtåliga. Det är repeterande, mjukt och meditativt. Varsamt framförs ljud i barfota. Magtrummor, bubbelvatten, kindklapp. Och barnen verkar tycka om det, koncentrerar sig och följer ljud med blicken.

Laguna överglänser Baryshnikov

Three Solos and a Duet
Koreografi av Mats Ek, Alexei Ratmansky och Benjamin Millepied
Med Mikhail Baryshnikov och Ana Laguna
Dramaten, Stockholm

Utsålt! skriker skyltarna på Dramaten. När Stockholm får finbesök av Mikhail Baryshnikov tar biljetterna till de tre föreställningarna av Three Solos and a Duet slut på 15 minuter. Men så är det också en levande legend som står på scenen, Mikhail Baryshnikov har jämförts med Nijinsky och Nureyev, och är förmodligen världens mest berömde dansare just nu. I Three Solos and a Duet får han sällskap av en annan gammal favorit, Ana Laguna, bland annat känd från Cullbergbalettens glansdagar.

Baryshnikov, giganternas gigant, är inte mer än två äpplen hög där han ledigt släntrar in på Dramatens stora scen. Ändå lyckas han fylla scenen, ja - hela salongen, med råge. Han är ju BARYSHNIKOV, i versaler, och jag inbillar mig nästan höra ett sus genom publiken. Trots, eller kanske tack vare, grånade tinningar fullkomligt dryper han av självsäker karisma när han inleder det första solot, Valse Fantasie av Alexei Ratmansky. Det är ett ganska lättsamt och luftigt stycke, gestikulerande och teatralt. Baryshnikov spelar (över) mot en inbillad spegel, och försöker locka till skratt. Min uppmärksamhet dras däremot till fötterna i de vita balettskorna i tyg, bjärt kontrasterande mot den svarta kostymen. Det ger hans magnifika fotarbete välförtjänt uppmärksamhet, och är väl i stort sett behållningen i ett annars rätt tamt stycke.

Foto: Anna van Kooij

En stilla dans

If I Sing To You
Koreografi och regi: Deborah Hay
Dansare: Jeanine Durning, Juliette Mapp, Vera Nevanlinna, Chrysa Parkinson, Amelia Reeber

Deborah Hay vet vad som provocerar mest på scenen. Sex? Avföring? Våld och blod? Knappast. På en scen som vanligtvis spritter av rörelse och energi placerar koreografen sina fem dansare, och låter dem göra precis tvärtom. Utan musik, utan rekvisita och i samma nakna ljus som fortfarande brinner över publiken står de där och ja; står. I If I Sing To You utgår Deborah Hay från tanken att stillhet också är rörelse - inte dess motpol.

Amerikanska Deborah Hay är en dansikon av modern tid, med stora beundrare i giganter som William Forsythe och Mikhail Baryshnikov - vilka också har beställt och samproducerat If I Sing To You. Med kvällens föreställning på Dansens Hus besöker Hay Sverige för första gången, extra tråkigt är det då att salongen gapar halvtom.

På 60-talet dansade Hay med Merce Cunningham, som tillsammans med John Cage kom att bli en stor inspirationskälla för hennes fortsatta arbete. Snart blev hon medlem i Judson Dance Theatre, en grupp experimentella konstnärer som radikalt kom att förändra synen på dans under 1900-talet. De blandade konstformer huller om buller, använde sig av otränade dansare i storskaliga produktioner, och fullkomligt dissekerade traditionella rörelsemönster.

Foto: Alexander Kenney

Tragik utan ord

Ringaren i Notre-Dame
efter Victor Hugos roman
Koreografi och iscensättning: Pär Isberg
Musik: Stefan Nilsson
Scenografi: Bo-Ruben Hedwall
Kostym: Jérôme Kaplan
Medverkande: Jens Rosén, Marie Lindqvist, Brendan Collins, Pascal Jansson, Olof Westring, mfl.
Scen: Operan, Stockholm

Det är medeltid och karnevalstid. På torget framför katedralen Notre-Dame har det blivit dags för folkets årliga utnämnande av narrpåven, en karnevalstradition där samhällshierarkierna tillfälligt vänds upp och ner. Folket vill se ringaren Quasimodo (Jens Rosén) - den kroppsligen missbildade och utstötte, uppfödd under ärkedjäknen Claude Frollos (Brendan Collins) beskydd - i denna roll. Frollo nekar honom rollen och Quasimodo tvingas tillbaka in i kyrkans tysta ensamma rum.

Dit söker sig snart zigenarflickan Esmeralda (Marie Lindqvist) efter att ha jagats av stadens soldater. Frollo, vars intresse för den vackra väcks, beordrar Quasimodo att vakta henne och att följa efter henne då hon flyr. Pierre Gringoire (Olof Westring) tror att Quasimodo förföljer Esmeralda i ont uppsåt. Han fängslar honom därför och hånar honom, vilket väcker Esmeraldas medlidande.

Olikhetens energi

Foto: Chris van der Burgh

Ashes
Les ballets C de la B
Koreografi: Koen Augustijnen
Skapad och framförd av: Athanasia Kanellopoulou, Beniamin Boar, Chantal Loïal, Gaël Santisteva, Grégory Edelein m.fl
Scenografi: Jean Bernard Koeman
Sångare: Irene Carpentier, Steve Dugardin
Musiker: Barbara Erdner, Otine Van Erp, Pieter Theuns, Mattijs Vanderleen, Saartje Van Camp
Dansens Hus, Stockholm

Det konstanta dilemmat att hålla fast vid något och konsten att släppa taget. Les ballets C de la B:s nya verk har fått titeln Ashes, en kraftfull metafor för något som rinner oss ur händerna. Enligt koreografen Koen Augustijnen behöver detta inte nödvändigtvis vara negativt eller positivt, det skapar bara nya möjligheter och ger oss en chans att återuppstå ur askan likt fågeln Fenix. Och under den nästan 100 minuter långa föreställningen på Dansens hus påminns vi om det sorgliga, humoristiska och vackra i alltings förgänglighet.

Les ballets C de la B är inte ett kompani i traditionell mening, utan snarare en konstnärsplattform och ett produktionshus. Koreografer och artister från olika discipliner arbetar fram något som närmast kan kallas allkonstverk, långt från traditionella dansföreställningar. Så är också fallet med Ashes, den avslutande delen i Koen Augustijnens trilogi. De tidigare verken bâche och IMPORT EXPORT har båda visats på Dansens hus.

Scenen är full av folk, här trängs åtta dansare med fem musiker och två sångare, men ingen verkar lida nämnvärt av trångboddheten. Istället skapar det många möjligheter till gränsöverskridande scenkonst, där ingenting är heligt. Ett av mina favoritpartier uppstår när en dansare börjar klättra mellan scenografins olika våningsplan, jammar lite på trummorna, ger sopranen en kyss och sedan hoppar studsmatta över barockmusikernas huvuden för att glida ner genom en skorsten till scengolvet. Fullständigt självlysande!

Foto: Håkan Larsson

En tyst dansupplevelse

Vibragera
Riksteaterns "tyst teater" i samarbete med
Cullbergbaletten,
Koreograf: Martin Forsberg
Medverkande: Marcus Baldemar, Åsa Lundvik Gustafsson, Chisato Minamura, Dilano Maritz
Reaktorhallen KTH och Dansens hus

Föreställningen Vibragera äger rum i KTH:s gamla reaktorhall, en kall lokal i cement, där en gång Tekniska Högskolans kärnreaktor var belägen. Vi befinner oss 30 meter under jord och åskådarna blickar upp mot de gamla, nu tomma kontrollrummen med sina ihåliga fönster som svarta ögon. Det är en plats där två världar möts, en teknisk och en mänsklig.

Det enda ljud som hörs är de dova vibrationerna från högtalaranläggningen, som ackompanjerar dansarna på golvet framför publiken. Bastoner med speciella vibrationer har tagits fram av både hörselskadade och hörande för den här unika dansuppvisningen. Till dessa monotona toner framför fyra dansare, två hörselskadade och två hörande, den musiklösa föreställningen Vibragera.

Avsaknaden av vanligt ljud gör den här uppvisningen så speciell. Vibragera är en exposé av kroppsrörelser som rör sig likt atomer som en gång explosionsartat klövs i den gamla kärnreaktorn som fanns här. Dansarna rör sig över scenen med akrobatisk smidighet. Uttrycksmedlet är enbart rörelser i form av språng, fall och kast, varken ord eller musik behövs för denna starka performance.

Foto: Urban Jörén

Kenneth Kvarnström är tillbaka

Destruction Song
Dansens Hus, Stockholm

Efter fyra år som chef för Dansens Hus har koreografen Kenneth Kvarnström äntligen återgått till sitt hantverk och skapat Destruction Song - nattsvart dansdans med makalös träffsäkerhet.

I samarbete med Norrlandsoperan har Kvarnström och en supergrupp av framstående konstnärer arbetat fram Destruction Song. Ljus och scenografi av Jenz Sethzman, en av Nordens främsta ljusdesigner/scenografer, kostym av uppstickaren Helena Hörstedt, musik av gamle Silverbullit-musikern Jukka Rintamäki. Och vilka dansare sen! Den höggravida Kvarnström-veteranen Cilla Olsen ersätts av Johanna Klint, som tillsammans med Sofia Karlsson och Janne Marja-aho gör Kvarnströms dynamiska stycke absolut rättvisa.

I ett scenrum lika svart och ödsligt som ett månlandskap tågar två maskerade dansare in till öronbedövande musik. Öronpropparna som delades ut i foajén kommer verkligen till nytta under kvällen, Jukka Rintamäkis noisemusik ber inte direkt om ursäkt för sig. Ett tjockt lager av svart snö täcker halvparten av scengolvet, och stora prismor av stål ramar effektfullt in dansarna.

De rör sig till en början krampaktigt, insektslika, och förstärker obehagskänslan som förmedlas från scenen. Domedag och död. Miljökatastrofer och ekonomisk kollaps. Vår värld är i uppror, och Kenneth Kvarnström tecknar ett dystert porträtt av vår samtid, men vågar också peka på skönheten i obehaget. Hans så efterlängtade rörelsespråk lyser som en eldfluga genom hela Destruction Song. Mjukt men starkt, precist och pricksäkert.

En vagt ornamenterad arm som övergår i en krampaktigt öppen hand, med fingrar spretande som grenar. Överhuvudtaget är det mycket armar och händer över Destruction Song; mjuka eller skarpa, snabbt klättrande eller långsamt markerande. Trots den makalösa inramningen är det också koreografin som bär stycket till prispallen.

Small Boats Foto: Johan Persson

En seger för skönheten

Flux, Small boats, Push
Russell Maliphant Company
Dansens Hus (Stockholm)

När den brittiske koreografen Russell Maliphant för första gången besöker Sverige är förväntningarna höga. Den för de flesta svenskar okände Maliphant har av Dansens hus marknadsförts som en koreograf i absoluta världsklass, och den tredelade kvällen som Vårens Stora Danshändelse. Det vilar något slags "upp till bevis" över kvällen, vi är flera som inte riktigt vet vad vi har att vänta.

Vad vi vet är dock att Russell Maliphant startade sin karriär som dansare, bland annat i anrika Saddlers Well's Royal Ballet och hyllade DV8 Company, som så sent som i november gästade Stockholm. Förutom att koreografera för egna kompaniet har han också fullt upp som gästkoreograf i moderna och klassiska grupper världen över. Hans speciella stil, med en grund i balettens estetik men uppmjukad med influenser från kampsporter som tai chi och capoeira, verkar attrahera dansare från de mest skilda stilar.

Först ut är det 10 minuter långa solot Flux, ett litet verk skapat direkt för dansaren Alexander Varona. Under ett ensamt strålkastarljus framför Varona en studie i upprepade rörelser, en meditativ cirkulär rutin som närmast påminner om en uppvärmning. Det är precist och kontrollerat, men inte mer än halvintressant.

Då tar kvällens andra verk, Small Boats, mer plats. Det är ett nyskapat stycke, där Russel Maliphant i nära samarbete med konstnären Isaac Julien hittat ett formspråk som tar vara på scenens alla möjligheter.

På en enorm skärm projiceras film; kameran glider tyst förbi en båtkyrkogård och dokumenterar vrak efter vrak. Plötsligt delas filmen mitt itu när en svart springa låter dansarnas kroppar skina igenom skärmen. Det är oerhört effektfullt när det svarta så växer och breddas, ger mer plats åt dansen, för att sedan krympa och till slut förpassa dansarna till osynlighet. Ljus och koreografi bidrar på ett ytterst effektfullt sätt till känslan av att befinna sig under vatten. Dansarna rör sig likt vajande tång eller sjögräs, griper tag i varandra och hänger hela tiden ihop som en enhet.

Här ses tydligt Maliphants skulpturala stil, men påverkad av kontaktimprovisationens viktbegrepp mjukas det upp något, löses nästan upp som i vatten.

Les SlovaKs Foto:Pablo Sanchez del Valle

Folklore så det förslår

Les SlovaKs Dance Collective - Opening Night
Koreografi: Milan Herich, Anton Lachky, Milan Tomasik, Peter Jasko, Martin Kilvady
Kompositör: Simon Thierrée
Scenografi: Les SlovaKs Dance Collective
Ljusdesign: Hans Valcke, Joris De Bolle
Kostymdesign: Mat Voorter, Pepa Martinez
Dansens Hus (Stockholm)

Sex män iklädda groteskt fula kostymer, kategori folklore upphettat med lite rave, står på Dansens hus stora scen och tittar på sin publik. Det är Les Slovaks Dance Collective, och jag får fånigt nog impulsen att vända i dörren.

Det är blommiga herrblusar och byxor med självlysande revärer om vartannat, skjortor med fransar och Y-frontkalsonger av gaffatejp utanpå byxorna. Tillräckligt mycket för att framkalla kväljningar hos en svensk stilmedveten danspublik, van vid avskalad och ren kostymdesign. Innan ljuset dämpas i salongen har jag redan hunnit tänka ut minst 20 roligare saker man kan ha för sig en lördagskväll. Men självklart sitter jag lydigt kvar, och till och med skäms litegrann över mina låga förväntningar.

Les SlovaKs Dance Company består av fem slovakiska dansare som redan som femåringar stod på scenen. Då var det renodlad folkdans som gällde, men modern dans tog vid och snart fortsatte danskarriärerna utomlands. Efter att ha utbildats på bland annat ansedda P.A.R.T.S i Belgien dansade de med några av Europas bästa kompanier och koreografer som Rosas, Ultima Vez, Akram Khan och Sidi Larbi Cherkaoui.

Nu har de fem barndomskompisarna återförenats och bildat danskollektivet Les SlovaKs, som just nu turnerar landet runt som en del av Dansnät Sverige. Kärleken till hemlandets traditionella kultur och traditioner är basen i föreställningen där fem dansare och en violinist blandar slovakiska traditioner med samtidsdans.

Foto: Filip Cederholm

Kul, cool och svettigt!

Caution!
Koreografi och idé: Bounce
Konstnärlig coach: Stina Oscarson
Scenografi: Torbjörn Isaksson
Ljusdesign: Linus Fellbom
Ljuddesign: Jerker Aderwall
Medverkande: Bounce
Orionteatern

Bounce gör sin nya föreställning Caution! i vad som måste vara Sveriges bästa teaterlokal. Och de använder verkligen rummet. Ett klokt val - för det är lika rufft, hårdkokt och streetsmart som Bounce och stora delar av föreställningen.

Flyern för Caution! är utformad som ett varningsband som används vid avspärrningar. Vi varnas för hundar, stroboskop, blod, vatten och svett - och att vi kommer få stå under hela föreställningen. Smart drag, både för att vi vet vad som kommer och för att det faktiskt höjer förväntningarna.

Redan när man kommer in rullar en film, någon slags roadmovie genom Stockholm. Perfekt för de nödvändiga produktplaceringarna, för det här verkar inte vara ett kompani som skäms för sina sponsorer. Mycket följdriktigt ombeds också publiken behålla mobilerna på, och till och med använda dem. Efterhand övergår filmen till att visa välkända bilder på hjältemodiga handlingar som bilden från Himmelska fridens torg där en kille helt ensam stoppar en stridsvagn.

Foto: Urban Jörén

Magiskt ljus över Cullbergbaletten

Position of Elsewhere
Koreografi: Johan Inger
Ljus: Jens Sethzman
Medverkande: Cullbergbaletten
Dansens Hus

Ett ufo? Ett gigantiskt kugghjul? Någonting stort, runt och metalliskt hänger mitt på Dansens hus stora scen när Cullbergbaletten har världspremiär med sitt nya verk.

Position of Elsewhere är en tredelad upplevelse, skapad av tidigare konstnärliga ledaren Johan Inger, och kan ses som en bearbetning av hans fem år som konstnärlig ledare för Cullbergbaletten. Men också som en fortsättning på hans senaste helaftonsföreställning Point of Eclipse.

Båda föreställningarna har vuxit fram genom samarbeten mellan Inger och ljussättaren Jens Sethzman, som också är upphovsman till den stora svävande aluminiumklumpen på scenen. Snart visar det sig vara en gigantisk, tekniskt komplicerad ljuslösning som vänds och vrids ut och in flera gånger under kvällens lopp.

Sethzmans ljuskrona fungerar också som enda scenografi i det annars naket upplysta scenrummet där Cullbergbalettens dansare gör entré. I Johan Ingers koreografi vänder de ryggen åt det traditionellt Cullbergskt teatrala och mänskliga, istället visas ett renare, mer abstrakt formspråk upp. Ett lite kyligare språk, kan man tycka, jag saknar den självklara humor som så ofta förknippas med Cullbergbalettens produktioner.