Konst: Marina Abramovic ”The Cleaner” - Tidningen Kulturen




Marina Abramović i Eric Ericsonhallen 2017 Foto Åsa Lundén

Konstkritik
Verktyg
Typografi
Årets utställning i Stockholm blir med all säkerhet ”The Cleaner”, en retrospektiv utställning av den kontroversiella konstnärinnan Marina Abramovic. Utställningen är fördelad i olika rum, där publiken introduceras till hennes verk, med bland annat målningar, skisser och anteckningar, från 1963 fram till hennes senaste verk, inom fältet ”sociala händelser”, möjligen en utveckling av begreppet ”social skulptur” som myntades av Joseph Beuys, vars inflytande i flera av Abramovic verk är påtagligt.

Jag älskar mycket en del av vad Marina Abromovic har gjort

Marina Abramovic
The Cleaner

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln. Varje köp via denna länk stödjer TK.

Marina Abramović Balkan Baroque, 1997 Performance 4 dagar  6 timma , XLVII Biennale Venice juni 1997  Marina Abramović

Marina Abramović Balkan Baroque, 1997 Performance 4 dagar 6 timma , XLVII Biennale Venice juni 1997 Marina Abramović

Marina Abramović i Eric Ericsonhallen 2017 Foto Åsa Lundén

Marina Abramović i Eric Ericsonhallen 2017 Foto Åsa Lundén

Marina Abramović Balkan Baroque, 1997 Performance 4 dagar  6 timma , XLVII Biennale Venice juni 1997  Marina Abramović

Marina Abramović Balkan Baroque, 1997 Performance 4 dagar 6 timma , XLVII Biennale Venice juni 1997 Marina Abramović

Städande ljus och skugga

Moderna Museet har här planerat, undersökt och producerat en utställning av stort värde både för konstnären i fråga och för konstpubliken. Man har f ö sedan 2012 med elegans visat en hel serie betydande nutida konstnärinnor, sådana vars verk kan sägas vara kreativa regelbrott; Yoko Ono, Louise Bourgeois och nu Marina Abramovic.

I en nästan kliniskt ren ambition när det gäller utställningsform görs här dokumentationer om till uppgraderade installationer som avslöjar och vittnar om ett långt konstnärskap, präglat av experimentlusta och abnormitet. Moderna Museet gör inte scenografier till de tidiga performancerna ”Rhythm 0 ”, ”Tomas läppar” och ”Rhythm 5”, utan dessa verk framställs som installationer. Ett kvickt drag i utställningsformen. I det rummet utförs en re-performance - en uppgradering också av det originella framträdandet då Marina Abramovic – naken - kammar sig tills blodet börjar rinna. Nu läggs fokus på det repetitiva påståendet som också är verkets titel; ”Art must be Beautiful, artist must be Beautiful”. En klar och tydlig revolt mot en estetisk och konstnärlig praxis som strävar efter ett skönhetsideal. I det rummet stannade jag länge och lät utställningsformen bjuda på information som i sin tur skulle kunna tolkas, trots konstnärinnan avsikt. Av alla tre aktionerna är onekligen ”Tomas läppar” den som gjort Marina Abramovic till en sensation och ett nyhetsämne; kontentan av aktionen var enligt henne själv att hon åt en burk honung, drack en flaska rödvin, korsade glaset med en hand, piskade sig själv, skar in en femuddig stjärna i sin mage med ett rakblad och lade sig på ett korsformat isblock tills någon/några galleribesökare avbröt performancen.

I boken "Det performativas estetik” från 2004 undersöker Erika Fischer-Lichte bland annat verket ”Lips of Thomas”, eftersom verket faller utanför estetikens vägar . Den tyska kritikern poängterar att denna händelse varken är ett verk eller en artefakt, det är något som inte kan isoleras från konstnärinnan och handlingarna föreställde inget mer än vad de var. ”Abramovic skapade i och med sin performance en situation som placerade åskådarna mellan konstens och vardagslivets normer och regler, mellan estetiska och etiska påståenden” säger Erika Fischer Lichte.

När några galleribesökare avbryter den plågsamma aktionen appellerar händelsen till civilkurage och denna mänskliga förmåga att agera inför andras lidande framtvingas på en av konstvärldens arenor; ett galleri i staden Innsbruck. För mig är det intressanta inte att till punkt och pricka följa konstnärinnan avsikt som verkar vara skriven i sten, utan att se alla möjliga samband och konstellationer som det visuella språket kommunicerar - det är ytterst intressant att Marina Abramovic träffade den österrikiske aktivisten Herman Nisch * redan 1973 och samarbetade med honom. Verket ”Rhythm 10” framställdes då på ett museum för nutida konst i Rom. Tydligen ville Marina Abramovic gå längre än Nitschs aktioner och gjorde självplågeriet till konstnärligt material när hon kom på idén om ”Tomas läppar” som framfördes i Österrike. Det är intressant, som ett kuriöst sammanträffande, att denna händelse ägde rum i Österrike, i Nitschs hemland. En del logiska och känslomässiga tolkningar från själva titeln (var inte Tomas den apostel som betvivlade Jesus uppståndelse?), till rödvinet, honungen och piskan är inte godtagbara så länge Marina Abramovic inte betraktar denna performance som ett öppet verk som sträcker sig ut ur hennes egen kroppfixering.

I ”Rhythm 0” på Moderna har det långa bord med 72 artefakter som galleripubliken 1974 utmanades att använda på hennes kropp minutiöst rekonstruerats. Att låta andra usurpera ens kropp som i fallet ”Rhythm 0” är helt i motsats till att hela sig själv och andra, ett experimenterande som appellerade till sensationen och chockeffekten snarare än en utvidgning av den estetiska upplevelsen. Om publiken då närmade sig henne, först blygsamt, för att så småningom bli våldsammare och våldsammare, visar detta förmodligen på ett flockbeteende av ganska primitiv karaktär. Något intressant att reflektera över för antropologer eller beteendeforskare. Som ung performanceartist går hon då och då in i rollen som konstens martyr, för att på ålderns höst förbli konstens predikant.

Marina Abramovic har blivit känd för de otänkbara handlingar hon har iscensatt i självplågeriets tecken, men ingen har tagit efter henne och imiterar eller vidareutvecklar den masochistiska handlingen i konstens namn. Med andra ord har hon inte lyckats etablera det masochistiska draget som en konstnärlig stil. Man får verkligen hoppas att ingen konstnär eller konstnärinna ’gör en Van Gogh’ på en vernissage och begår självmord inför galleribesökarna.

Den nu 70-åriga new york-baserade performanceartisten borde känna sig berörd av denna europeiska första retrospektiva utställning, med en känsla av att kunna se sitt liv, sitt verk och det hon tror på, samlat och uppgraderat under samma tak. Med en väl genomtänkt placering i utställningsrummet visas verket ”the Confession” - en videoinstallation från 2010, där Marina Abramovic sitter på huk mitt emot en levande åsna och de båda stirrar på varandra i en interiör som skulle kunna vara ett gallerirum. Under tiden rullas en textremsa på nedre kanten och berättar några minnen från hennes barndom och familjeliv. Båda skådespelarna rör sig knappt och håller länge ställningarna. Den genialiska idén att berätta en del av ens historia i en helt absurd form får mig att tänka på ”I Like America and America Likes Me” från 1974 av den tyske fluxus konceptuelle Joseph Beuys - en veckas performance med en levande coyote i Rene Block Gallery i New York. Vilket verkar ha påverkat Marina Abramovic redan när de träffades 1973. Vi vet inte om det är en slump eller brist på dokumentation, men demokraterna i USA har en åsna som symbol...

Jag fastnade i min vandring vid flera tillfällen framför tre triptyker och deras rörliga bildspråk. Den ena; ”Balkan baroque” där Marina Abramovic i den mellersta delen (corpus) bland annat utför en dans, inspirerad av folkmusik, medan sidodelarna visar hennes föräldrars porträtt på vardera sida. På golvet kontrasteras bildprojektionerna med ett berg av luktande, frystorkade oxben. (Triptyken som utställningsform uppstod ursprungligen på 1300- talet i kyrkliga sammanhang och motsvarade ibland ett altarskåp). De andra två triptykerna är exponerade mitt emot varandra i ett annat utställningsrum, dels ”Jugoslaviens forna nationalsång” där i den mellersta delen en barnkör i uniformer ses sjungande under ledning av ”Döden” - en svartklädd dirigent med ett mänskligt skelett målat i vitt på ryggen - och två sidodelar som visar närbild eller porträttbild av en pojke och en flicka som förmodligen också sjunger i kören. Verket bjuder på en del associationer och tillägg som skulle kunna var ett perfekt embryo till en hel uppsats i konstvetenskap.

Den tredje triptyken kallas för ”Balkanskt erotiskt epos”, den tilldrog sig min uppmärksamhet tack vare den sarkastiska logiken i hur berättelsen är presenterad; människor i folkdräkter i ett öppet landskap på landet, mitt i naturen. På en sidodel kan man någon gång se en ensam naken man som står ute i naturen och onanerar, det gör han länge men han verkar inte känna något, han spanar och frågan är vad han är så ”tänd” på; är det kvinnorna som blottar sig stående i rad och tar på sina bröst, eller kvinnorna som dansar euforiskt i cirklar under regnet och visar sina håriga könsorgan? Eller är det de nakna unga män som är filmade uppifrån när dem juckar ? I en annan filmsekvens visas en rad stolta män klädda i någon slags nationaldräkt. De står med armarna i kors och visar sina penisar. Har Marina Abramovic valt män med små eller stora organ? Eller spelar det ingen roll - för att inte betänka huruvida det spelar någon roll i fall de har förhud eller inte…  Filmens  extrema fokus på könsorgan i kombination med folkdräkter gör hela upplevelsen till smaklös kitsch. För kritikern Birgitta Rubin är denna videoinstallation ”direkt avtändande” och med det påståendet förflyttar konstkritikern ”Balkanskt erotiskt epos” till pornografin.

Marina Abramovic är en av de nutida performance artister som experimenterar med konstens breda och generösa parametrar. Konstnärens avsikt är aldrig densamma som verkets mening. Att dechiffrera och tolka ett konstverk är inte detsamma som att förstå sig på någons konstnärskap, därför har de museala retrospektiva utställningarna oftast en mer informativ karaktär. Performancekonsten är fortfarande ett ingenmansland när det gäller gestaltning, framförande, formspråk, avsikt och mening. Flera nutida konstnärer är så kallade ”mediala” i den meningen att de klarar sig galant i umgänge med journalister och kritiker och förklarar med allvarlig ton vad de har eller hade för avsikt, men de kan aldrig kontrollera vad publiken upplever och associerar. Så ter det sig eftersom den nutida konsten är kommunikation och eftersom processen från idé, produktion, medium och livsmiljö till??? mottagaren gör att verkets mening definieras om och om igen i mottagandet, det som teckenteoretikern Roland Barthes kallar för studium och punktum. En aktivering av betraktarens kunskap och kulturella bakgrund och de speciella egenskaper som verket kan exponera och som drabbar mottagaren kan i sin tur expandera genom egna associationer. Som vi alla vet är studiums viktigaste funktioner att avslöja koder, skapa mening, informera och ta fram dolda budskap. Men vad händer när ett verk är sin egen mening? När vi berövas förmågan, rätten och fascinationen över att tolka vad vi erfar? Då kan vad som helst förbli en dogm eller fanatism där individen/åskådaren förlorar sig själv och till och med objektifieras i konstens namn. “Konst som konst som konst” i en fullkomlig autonomi och “allt annat är allt annat”.

1996 deltog Marina i en stor samlingsutställning på Kulturhuset som bar namnet (”UT) härda” - performance och kroppskonst -. Sedan dess har jag någon gång grubblat över frågeställningen om behovet av och ansvaret för att markera gränsen mellan konsten och vardagslivet. På den vägen har jag ställt mig frågan om vilken sorts publik jag egentligen är; en sån som gärna lånar ut sig tillfälligt för experiment, i brist på egen identitet, eller är jag en sån som brinner för den estetiska erfarenheten som bjuder på oändliga tolkningsmöjligheter och berör mitt känsloliv och subjektivitet? Eller är jag i ständig sökande efter underhållning och tidsfördrivande aktiviteter?

Jag älskar mycket en del av vad Marina Abromovic har gjort, men vill inte vara en försökskanin i hennes performancer, jag tror inte heller på att Marina Abramovics blodsutgjutelse och lidande som konstmartyr eller predikant helar oss från våra synder, ger oss ett evigt liv och dämpar de globala problem. I vår tidsepok är det nästan ett måste att då och då kliva ur sina egna nycker och intressen och bry sig om politiken. Om de enorma och groteska orättvisor som finns världen runt och den ständiga skövlingen av vår natur. I Marina Abramovics konst saknas denna empatiska förmåga, men jag hoppas verkligen att hon bryr sig om läget i Tibet, skövlingen av regnskogen i Brasilien, den extremt höga barnadödligheten i Afrika, eller de som drunknar i Medelhavet, krig och elände i flera världsdelar, kvinnovåldet och förtryck, polisbrutalitet i USA, de transsexuellas rättigheter  eller könsstympning, för att ta några exemplar.

 

 

*Hermann Nitsch's Orgies Mysterien Theater performance , även kallade ”actioner” anses vara både rituella och existentiella. Scenen är ofta involverad med slakter, religiösa uppoffringar, korsfästelsen, samt djurisk blod och kött.

 

Estoardo Barrios Carrillo

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Film. Med det intensiva thrillerdramat 'The Salesman' är Asghar Farhadi den fjärde regissören i filmhistorien som vinner en Oscar för Bästa icke-engelskspråkiga film två gånger. Han tar därmed plats på en mycket prominent vinnarlista som hittills bestått av tre legendariska mästerregissörer: Federico Fellini, Vittorio De Sica och Ingmar Bergman.
Läs mer...

Kultur. 1612 – Svenska trupper, ledda av hertig Johan av Östergötland och Jesper Mattson Cruus af Edeby, besegrar en dansk här under kung Kristian IV, som är på återtåg från ett plundringståg i Västergötland, i slaget vid Kölleryd i Halland under det pågående Kalmarkriget. Efter att omkring 300 man har fallit (båda sidor inräknade) flyr danskarna till Varberg.
1808 – Utan föregående krigsförklaring går ryska trupper under ledning av general Fredrik Vilhelm von Buxhoevden över den svensk-ryska gränsen vid Abborrfors i östra Finland. Detta blir inledningen till finska kriget, som pågår till året därpå och i vilket Sverige förlorar den östra rikshalvan till Ryssland.
1848 – De båda tyska politiska aktivisterna Karl Marx och Friedrich Engels utger den lilla pamflettskriften Kommunistiska manifestet i London. Den är skriven på tyska och utges på uppdrag av den internationella organisationen Kommunisternas Förbund. Visserligen innehåller den inte mycket, som Marx inte redan har skrivit, men det kort- och lättfattliga samt slagkraftiga språket gör den till en stor succé och den mest spridda av deras skrifter. Redan samma år översätts den till svenska, sannolikt av Pehr Götrek, som också är medlem av förbundet. Manifestets mest berömda mening blir den sista, vilken är en uppmaning, som lyder ”Proletärer i alla länder, förenen eder!”
1940 – Norrbottniska Pajala bombas av sju sovjetiska flygplan som navigerat fel under ett bombuppdrag över Finland. Flera byggnader i samhället brinner ner och kostnaderna för de materiella skadorna uppgår till 45 000 kronor. Lyckligtvis omkommer ingen människa och endast två skadas lindrigt. Redan samma dag inlämnar den svenska regeringen en protestnot till Sovjetunionen, som den 6 mars erkänner att bombningen är ett misstag av sovjetiska plan och sedermera betalar skadestånd på 40 000 kronor. Detta blir den enda kränkningen av svenskt territorium under andra världskriget, som Sovjetunionen erkänner.
1968 – Sveriges utbildningsminister Olof Palme deltar i en demonstration i Stockholm tillsammans med Nordvietnams Moskvaambassadör och håller ett tal där han kritiserar USA för dess krigföring i Indokina och hävdar att kriget är ett hot mot demokratin. Detta leder till en diplomatisk kris mellan Sverige och USA, där den amerikanske ambassadören i Sverige William Heath kallas hem till USA. Det dröjer till 1970, innan en ny amerikansk Sverigeambassadör utses, och de diplomatiska relationerna mellan länderna förblir kylig ännu längre, bland annat då Palme 1972 håller ett tal om de amerikanska bombningarna av Hanoi.
1972 – Den amerikanske presidenten Richard Nixon inleder ett oväntat men historiskt besök i Kina, vilket pågår till den 28 februari, och tas emot av landets ledare Mao Zedong. Syftet med besöket är att förbättra relationerna mellan länderna, som vid denna tid ser varandra som något av ärkefiender och det är första gången en amerikansk president besöker ett kommunistiskt land. Besöket leder till och med till att engelska språket berikas med metaforen Nixon in China, som uttryck för när en politiker gör något oväntat och okarakteristiskt.
1976 – De första paralympiska vinterspelen invigs i svenska Örnsköldsvik. Spelen har tillkommit för att personer med olika former av funktionsnedsättningar ska kunna delta i olympiska vinterspelsidrotter, men med anpassningar till deras nedsättningar. Paralympiska sommarspel har hållits sedan 1960.
1987 – Olof Johansson väljs till det svenska Centerpartiets ordförande, sedan den tidigare ledaren Karin Söder har avgått den 2 februari, på grund av dålig hälsa. Johansson förblir partiledare till 1998, då han lämnar posten några veckor före årets svenska riksdagsval.


Källa: Wikipedia
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen