En trea konst från Skåne - Tidningen Kulturen




Detalj ur målning av Tora Vega Holmström. Katrinetorps konsthall

Konstkritik
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Tre utställningar på tre platser i Skåne - Katrinetorps konsthall i Malmös utkant, Ystads konstmuseum och Ebbehallen i Trelleborg - aktualiserar konstnärer från främst tidigt 1900-tal, då flera av dem motarbetades å det grövsta av konstkritiker. Modernismen förutsatte hos utövarna därför djärvhet och mod, och de konstnärer som i vår tid uppmärksammats hade mycket att kämpa emot.

 

”Vi skåningar får inte finnas till”


Men då verklig och stor konst är suverän i sig och svår att skada, har dessa på sin tid ifrågasatta konstnärer äntligen fått den upprättelse som de är värda.
Michael Economou har besökt alla tre utställningarna och återger sina intryck för Tidningen Kulturens läsare.
Johan Johansson självporträtt. Ystads konstmuseum

Johan Johansson självporträtt. Ystads konstmuseum

Annons:



Men då verklig och stor konst är suverän i sig och svår att skada, har dessa på sin tid ifrågasatta konstnärer äntligen fått den upprättelse som de är värda.
Michael Economou har besökt alla tre utställningarna och återger sina intryck för Tidningen Kulturens läsare.

1.
Katrinetorps konsthall, Malmö: 17 juni-7 augusti: "Mod och modernitet – 1900-talets djärva konstnärinnor"

Att säga att kvinnliga konstnärer genom tiderna behandlats illa och nedvärderande av män (läs: kritiker, konsthistoriker, konstnärer) är idag inte bara ett understatement, utan också en alltmer svällande historia som blir obehagligare ju fler exempel som kommer fram i ljuset och ju mer medvetna vi blir om de ojämlika villkor som präglat könen i konstvärlden. Här ska inte fyllas på med mer än ett exempel, hämtat från utställningskatalogen till Katrinetorp konsthalls ambitiösa utställning "Mod och modernitet – 1900-talets djärva konstnärinnor", vilken visas under sommaren och vilken ställer ut tavlor som en gång utgjort avantgardistiska försök att förändra, fördjupa och berika konsthistorien.

Detta exempel hedrar inte på något sätt landets konstikon Carl Larsson, även om han – som det så snällt heter – var ett barn av sin tid.

Så här skriver nationalmålaren i ett brev apropå ett nybörjarverk av en konstnär som skulle bli en av vårt lands främsta: "Ett, och det allra viktigaste har hon emot sig och det är hennes kön. Ty aldrig blir en qvinna någon konstnär att hurra för. Och Gud bevare oss för alla dem vi ha, trots de mjekiga konstkritikussarnas beröm öfver dem. Till konsthistorien går de ej."

Sådant frestar på att bli påmind om, och man kan misstänka att utställare, kritiker, skribenter och opinionsbildare går i fällan om de till varje pris retroaktivt måste hedra konsthistoriens bortglömda, nedvärderade och illa behandlade kvinnor för att de var kvinnor - inte för att de var skickliga konstnärer. Det är därför befriande att märka att tanken med "Mod och modernitet" på Katrinetorp Landeri, beläget i Malmös sydöstra utkant, i första hand inte går ut på att vara politiskt korrekt genom att uppmärksamma kvinnor för att de är kvinnor utan för att de en gång var skickliga konstnärer.

Här visas nämligen konstnärer med fantasi, vision, kunskap och elegans som står sig. Ansvariga för hängningen av tavlorna har lyckats med uppsåtet att välkomna och bejaka rikedomen i konsten, utställd i en lagom stor hall som byggts av varma och färgrika väggar.

Att det så när som på ett undantag är kvinnors målningar som ställs ut kan inte vara huvudpoängen med utställningen. De här levandegjorda konstnärerna skulle knappast heller uppskatta en kontext styrd av ideologiska försök att ge ett kön uppmärksamhet på bekostnad av ett annat. Sådan ojämlikhet har vi som antytts ovan redan varit med om, och det vill vi knappast genomlida fler gånger.

Verklig konst underordnar sig inget, för stor konst är suverän och inte knuten varken till kön eller till den tid under vilken den skapats, vilket visas bland annat av den begynnande upprättelse som i vår tid med rätta tillerkänts mången bortglömd konstnär.

En av de på Katrinetorp utställda konstnärerna, lysstarka Tora Vega Holmström (1880-1967) – ja, det var hon som på grund av sitt kön blev så illa åtgången av Carl Larsson i citatet ovan, skulle hur paradoxalt det än låter ha tillstyrkt mitt resonemang om konst och kön. Hon som inte var "någon rabiat kvinnosakskvinna" (Birgit Rausings ord) skulle inte ha uppskattat att bli uppmärksammad för att hon var kvinna. Annat oroade henne mer, så som brist på förståelse från konstkritiker, bekymmer inför förestående utställningar och med obefintliga arbetsrum, samt inte minst sättet varpå kritiker uppifrån landet bemötte Skånekonsten.

Mer än en konstnär från landets södra landskap har känt att den konstnärliga kvalitén ofta underordnats hemhörigheten i provinsen, och Tora Vega var heller inget undantag: "Vi skåningar får inte finnas till." (ur ett brev till Svea Larsson, 1/1 1929), och med det yttrandet pekade hon inte ut specifikt kvinnor.

Att Tora Vega medvetet och konsekvent kämpade för rättvisa mellan könen är en annan sak, och självfallet ville hon att kvinnliga konstnärer skulle få utrymme "på jämlika villkor och inte på bekostnad av männen" (återigen Rausings ord). 1913 befinner Tora Vega sig i Stockholm där hon deltar i kvinnokampen genom att dela ut flygblad för kvinnlig rösträtt. Elin Wägners böcker tillhör favoritlektyren som ger kraft att stå emot nedvärderande och illasinnade försök att inskränka kvinnors uttrycksmöjligheter. Konstnärer som Ester Almqvist, Agda Holst och Ellen Trotzig, alla för övrigt också representerade på Katrinetorp, blir vänner och ska stå henne nära livet ut i vad som förefaller ha varit ett nätverk för kreativt och kollegialt idéutbyte.

Så här skriver Tora Vega i ett brev till väninnan Svea Larsson, daterat 8/12 1919: "Du vet att jag vill inte blanda ihop kvinnosak och konst. Agnes (- Wieslander, vän och konstnär; min anm.) känner på samma sätt. Vi är utleda intill döden att alltid i vårt arbete bedömas i första hand som kvinnor. Ja, ända till Törneman (- Axel, vän från studieåren och konstnär; min anm.) så har han aldrig jämfört mig annat än med kvinnor, när han velat säga något lugnande. Varför skall vi inbjuda dem att betrakta oss ur den synpunkten? – Konsten står över stridsvimlet."

Det kan knappast heller hävdas att motiven på Katrinetorps utställning är specifikt kvinnors, vilket åtminstone intygas av mitt kvinnliga sällskap som håller med om att de inte hade kunnat peka ut konstnärernas kön om inte namnen presenterats i anslutning till tavlorna. Här spåras inflytande från stora konstvärlden, här uppvisar målningarna influenser som varit aktuella för många ismer och konstriktningar. 41 konstnärer är representerade, och även om några av de mest namnkunniga, så som Tora Vega Holmström, Ester Almqvist, Siri Derkert, Gabriele Münter, Sigrid Hjertén och Nell Walden är precis så skickliga som dagens konsthistorieböcker upplyser oss om, är det främst två andra, inte lika uppmärksammade konstnärer som fångar intresset.

Anna Riwkin-Brick (1908-1970) är förvisso i Sverige känd som fotograf, men hennes måleriska porträttkonst är imponerande och också väl värd att utforska; det senare riktas härmed till konstvärlden som ett allvarligt menat memento, eftersom hennes konst i princip är lika bortglömd som outforskad. Bland annat Riwkin-Bricks gestaltning av nobelpristagarna Nelly Sachs och Wislawa Szymborska visar att konstnären hör till våra mest betydande porträttörer under 1900-talet, fullt i klass med mer sentida konstnärer som exempelvis Mats Rydstern.

verk

Konstnären Axel Ebbe med några av sina verk.

Agda Holst (1886-1976), som genom sin utbildning och sitt ursprung mer kom att tillhöra Europa (Paris, München) och Skåne (Kristianstad) än Sverige, är också hon en gedigen och skicklig porträttör, vars avbildningar tillhör det förnämsta som framställts i landet. Sök till exempel oljan "Självporträtt" (1925), i Malmö Konstmuseums ägo och dessvärre inte utställd på Katrinetorp, men som inte desto mindre utgör en konst som förbluffar och stärker intrycket av att många kvinnor som ägnade sig åt måleriet var väl så skickliga som sina manliga kollegor och vänner. Holsts porträtt av sig själv tyder på ett starkt och trotsigt medvetande i och med att blicken talar mer än munnen: Se, vi finns, vi kan, vi underordnar oss icke! Katrinetorputställningens porträtt av vännen Tora Vega Holmström (1932) har en likartad stolt innebörd, och tavlan pekar med sin kolorit och balans ut vägen till andra motiv, exempelvis den utsökta "Symfoni i grönt" (1937), i Regionmuseet Kristianstads ägo och inte heller den utställd.

Men alla konstälskare som vill se prov på Agda Holst obestridliga storhet, söker naturligtvis också den oljan, förslagsvis på Google eller Artnet.
Eller varför inte i Holsts hemstad Kristianstad?

Lustigt nog är annars den tavla vars motiv kan ses som ytterst kvinnligt, - och ja, det kan visst vara ett fördomsfullt manligt betraktelsesätt - skapad av den ende mannen. Adja Yunkers (1900-1983) har målat en blomvas och ett tilltalande kvinnoansikte i en kolorit som väcker förtjusning och glädje. Hur denna tavla smugit sig in i utställningen förtäljer inte texten i utställningskatalogen, som dessvärre verkar vara tillkommen i hast och som inte gör den ambitiösa utställningen riktig rättvisa.

Inte heller avslöjas hur ett för Hilma af Klint påfallande otypiskt motiv, en utsökt marin, hamnat här, och dessvärre tas konstnären, hon som i vår tid hyllats så starkt för sina teosofiska och monumentala kompositioner, märkligt nog inte upp bland de övriga presenterade i katalogen.
Kanske hänger hursomhelst Adja Yunkers tavla på utställningen för att spegla och visa hur övergiven en ensam kvinna bland i övrigt idel män under sent 1800-tal och första hälften av 1900-tal, skulle ha tett sig?

I så fall är det en skickligt iscensatt kupp av Clas Moser, som möjliggjort utställningen i och med att det är hans samling som tillsammans med ett fåtal inlån utgör sevärda "Mod och modernitet" på Katrintorps konsthall i Malmös sydöstra utkant.

2.
Ystads konstmuseum: 14 maj-14 augusti: Johan Johansson (1879-1951)

Vid entrén till Ystads konstmuseums angelägna Johan Johansson-utställning välkomnas man på andra våningen av tavlan "Självporträtt/Johan i arbete", (olja på duk, 1930-tal). Här står konstnären själv framför det skånska landskap som han så många gånger ville förstå och göra synligt; koloriten erövrades efter hårt arbete, molnen och himlen är med sin rytmiserade, turkosa rymd typisk för konstnären. Det intressanta med posen är att Johansson framträder som en reporter med pennan i högsta hugg och med typisk reporterklädsel, modell äldre tiders. Var det Johanssons avsikt?

Det låter sig inte sägas, men vad som står klart är att konstnären signalerar en tung lätthet och ett monumenalt ljus, också i det allvarstyngda ansiktet, med vilken det problematiska kunde tacklas, göras mer hanterbart. Detta går påfallande ofta igen i andra tavlor; i till exempel "Sorg" (1943) är det så tydligt att skönheten nästan gör ont just för att målningen är så lätt och estetiserad mitt i allt det allvarstyngda.

Utställningen minner om att åttio år passerat sedan Ystad konstmuseum invigdes 1936. Vilken var vid denna tidpunkt den förste konstnären representerad med en egen utställning?
Johan Johansson förstås – han som idag ses som förgrundsgestalten för den skånska modernismen, han som för konstnärsgruppen De tolv, bildad 1924, fungerade som den självklare ledaren.

Och det finns alla skäl i hela stora konstvärlden att åter ge utrymme åt denne skånske europé, vars bildningsgång tog sats i fransk impressionism och tysk expressionism för att landa i ett mer fast, kompositionsartat måleri med kubistiska förtecken. Enkelt sammanfattat: med impressionismen luras ögonen att i färg, rörelse, ljus och mörker se konst på ett nytt sätt; i expressionismen är det känslor, dramatik och nervig kulör som påverkar vårt sätt att se; i kubismen lurar former, kuber, cylindrar och fyrkanter oss att uppfatta verkligheten på ett annorlunda vis, präglat av dynamisk rörelse.

Johan Johansson lärde sig allt detta under en lång vistelse ute i Europa, möjliggjord av stipendier.
Mot slutet av sitt liv tvingades Johansson på grund av sjukdom till pastellkritorna, vilka kunde användas i sjuksängen. På utställningen hänger det som kan kallas sjukdomspastellerna i ett särskilt rum, präglat av dämpad belysning. Himlarna är säregna; ibland tecknade med vertikala streck, antydande både lätthet och tyngd, men framförallt signalerande sökande efter naturlig enkelhet och självklar närhet.

Måste ett viktigt, förebildligt namn nämnas får det bli Paul Cézanne, som förenklade sina kompositioner till att bli ett slags geometriska mallar för ett sådant betraktande av landskap att kolorit, ljusvärden, centrallinjer och centralperspektiv gör alla betraktelsesätt lika rimliga och lika mycket värda. På Ystad-utställningen är Cézanne mycket märkbar i Johanssons "Tåget till Mölle" (1918), vilken i princip varit omöjlig att måla utan sådana landskap som fransmannen fångat på många dukar, företrädesvis från Provence.

Utställningen är förvisso fyllig och rättvisande för ett konstnärskap som knappast ännu fått sin rättmätiga status i konstvärlden, men skamligt nog har människorna som möjliggjort den inte lyckats presentera en utställningskatalog.
Illa, illa!

Det borde ha gjorts, för stencilerna (fyra A-4 sidor) som presenterar några av utställningens femtiotal målningar, pasteller och skisser är inte på något sätt tillfredställande.
Det är Johan Johanssons livsoeuvre som presenteras, inte verk av en lokal kändis eller en hembygdsnostalgiker, vilken på sin höjd var berömd i sin hemtrakt och vilken aldrig gjorde någon Grand tour i stora konstvärlden. Vi tittar på verk av Johan Johansson, vars status i svensk konstvärld blir allt starkare. Han har, om än död och begraven, framtiden för sig och kommer att låta tala om sig än mer.

Landskapsimpressioner från trakterna kring Kåseberga och Löderup är målade med en stark känsla för såväl människorna som miljöerna. Vardagen ges en närmast religiös framtoning som helgar motiven, och även om Johansson knappast haft Gud på sin sida eller ens i sina tankar, är det just en gudomlig nimbus som ger avbildade flanörer, fiskare och auktionsbesökare en sådan status att de tycks på väg mot evigheten.

Som porträttör – både av sig själv och av andra människor, har Johansson få i landet som står över honom. Porträtten av diktaren och akademiledamoten Anders Österling och av Ragnar Josephson, professor i konsthistoria och grundare av bland annat Skissernas museum i Lund är förvisso lysande, men frågan är om inte själv- och kvinnoporträtten övertrumfar dessa. Hustrun Gerda, Nell Waldens syster Ruth Roslund och Ingeborg Ingvar talar med oss besökare på ett värdigare och mer levande sätt från sina positioner. De känsligt utförda självporträtten visar oss en konstnär som kan få dukarna att glöda också om koloriten är dov och behärskad.

Man får känslan av att Johan Johansson såg sig själv som ett monument eller en stenstod, som han på någon duk också kunde skoja med utan att självrespekten hotades eller ifrågasattes. Integriteten fanns ju naturligt, och konstnärsrollen spelades livet genom med den äran.
Det är således en utställning väl värd ett eller flera besök, och konstnären är också väl värd en gedigen presentation i en konstbok.
Eller hur, Ystads konstmuseum?

3.
Ebbehallen, Trelleborg: permanentutställning i behov av K-märkning, och aktualiserad tack vare ny bok och ny film om Axel Ebbe (1868-1941)

Ibland är det självklara så givet att vi inte ens orkar bry oss. Ända sedan 1935 har Ebbehallen i Trelleborg varit ett givet kulturcentrum på Skånes sydvästra slätt. Man har så att säga vetat att var man haft sin Ebbe, även om man inte besökt utställningen varje år. Här står många av Axel Ebbes förnämsta verk; som skiss, i gipsform, i färdig form och som obearbetat utkast. Skulptören/konstnären har en sådan status och så många viktiga skulpturer utplacerade på olika håll i Skåne att man aldrig fruktat att Trelleborgspolitikers klåfingrighet skulle kunna ställa till det på allvar.

Inte förrän 2015. Då började det osa katt. Man talade om få besök, höga kostnader, det mumlades offentligt om att konsthallar för en ensam konstnär aldrig fungerat, om denne inte haft "Picasso-status".

Sådant är inget annat än skitsnack, om man nu får uttrycka sig så vulgärt. Vi talar om Axel Ebbe, kosmopoliten från Hököpinge som gjorde en klassisk europeisk bildningsresa. Vi talar om en skulptör som tillhör de främsta i landet, möjlig att nämna i samma andetag som Carl Milles, Carl Eldh och Per Hasselberg. Vi talar om en konstnär som förblev sitt landskap trogen och som på sin tid fick beröm av en så pass inflytelserik kritiker som Georg Brandes i Danmark.

Vi talar om Axel Ebbe som hade stor succé i Paris och Köpenhamn och som framställde ett förslag (skiss och skulptur) till ett gigantiskt Columbusmonument utanför San Francisco i USA. Vi talar om Axel Ebbe som vågade agera på den internationella arenan, men som trots sina framgångar och sitt goda rykte utomlands kände sig förbisedd och nonchalerad av kultureliten uppe i Stockholm.

Frågan infinner sig naturligt: Om vi här nere i Skåne inte värnar vårt arv, vem tror vi då ska ta hand om det? Hoppas vi att någon uppe i Stockholm kanske vill förbarma sig och äntligen ge det erkännande och den nationella status som Axel Ebbe aldrig fick under sin levnad?
Knappast. Hellre då vänta på att vi ska bli så duktiga och framgångsrika att vi kan plocka ner månen för att framställa smör av den.

När kulturnämnden i Trelleborg ifrågasätter Ebbehallens fortsatta existens gör man det lätt för sig, även om det nu i rättvisans namn måste framhållas att man inte hotat med att otillgängliggöra verken utan istället flytta dem till närbelägna museet, som i så fall skulle byggas ut.

I det stilrena funkishuset finns idag alla skulpturer och utkast, all den grafik som Ebbe tillsammans med sin tredje hustru, Lillemor, mor till hans två döttrar, donerade till Trelleborg stad 1933. Interiören, uppbyggd efter Ebbes egna önskemål, liknar innandömet i Villa Klythia i Hököpinge kyrkby, där skulptören hade sin ateljé på marker tillhöriga fädernegården Grenja. Ljusinsläpp genom i det närmaste monumentala fönster, många gröna slingerväxter som klättrar på väggarna, högt till tak och därigenom stor rymd möter besökaren i Ebbehallen.

Så Trelleborgspolitiker, handen på hjärtat, det var inte staden som finansierade verksamheten, utan det var faktiskt Trelleborgs sparbank. En möjlighet vore att K-märka Ebbehallen, vilket skulle kunna säkerställa en framtida verksamhet och vilket skulle hedra de politiker som kunnat genomdriva det.
Och i ärlighetens namn har väl Trelleborg inte så mycket i övrigt att skryta om?

I år har också Trelleborgs kommun fått angelägen draghjälp i och med en ny film och en ny bok. I maj premiärvisades filmen "Vem var du Axel Ebbe?" av Jan Troell och Jan Hemmel, och den sistnämnde gav också ut en gedigen och intressant bok med samma titel. Dessvärre tycks Sveriges television inte ha visat något större intresse för filmen, eftersom man enligt illavarslande rykten tyckt att filmen är för "smal".

Jan Troell har aldrig varit med om att producera en film, vars ämne varit för smalt; det borde man uppe i Stockholm känna till vid det här laget.

Sveriges televisions inställning är inget annat än bullshit, om jag än en gång får uttrycka mig så vulgärt. Landet missar ju möjligheten att få se en utmärkt film, vilken ger en rättvisande bild av en av våra främsta skulptörer, som tycks ha haft det emot sig att han kom från fel landskap.

Michael Economou

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen