Augustín Ortiz Herrera - Om jag var där - Tidningen Kulturen

Foto: Augustín Ortiz Herrera

Konstkritik
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times
"Om jag var där" är en audiovisuell totalinstallation och en platsspecifik utställning. Verket med samma namn består av två videoprojektioner och en intervju, tre lager som löper osynkroniserade och därför ständigt förändras. Installationens första lager handlar om olika miljöer i Uppsala och stadsrummets förvandling.

Augustín Ortiz Herreras idé att jobba med olika lager öppnar många möjligheter

Augustín Ortiz Herrera
Om jag var där

Foto: Augustín Ortiz Herrera

Foto: Augustín Ortiz Herrera

Foto: Augustín Ortiz Herrera

Foto: Augustín Ortiz Herrera

Foto: Augustín Ortiz Herrera

Foto: Augustín Ortiz Herrera

Kött är ord.

I det andra filmlagret har konstnären filmat en grupp skådespelare från Uppsala som i rummet ser den första filmen, och utan instruktioner förhåller sig till den i kroppsspråk och agerande. Det tredje lagret består av en intervju där skådespelarna får berätta om sina upplevelser av de två filmerna: miljöerna och det egna agerandet framför dessa.

Stadsrummets snabba förvandling med rivningar, förtätningar och förändringar är knappast unikt för Uppsala, fenomenet, eller processen, väcker frågor som är aktuella i många städer. Den spanske konstnären Augustín Ortiz Herrera har upplevt överexploateringen i sitt hemland och bestämde sig för att undersöka förvandlingarna i sin nya hemstad Uppsala lite närmare, säkert ser han på staden med andra ögon än unga infödda uppsalabor. De 60 porträtterade platserna är knappast något för turistbroschyrerna, de är exempelvis parkeringar, kontaineruppställningsplatser, industribyggnader, byggarbetsplatser, åkrar och cykelställ. Platser som plötsligt kan vara borta eller helt förändrade nästa gång du passerar.

Skådespelarna är unga, de är inte insatta i konstnärens tankegångar utan får göra vad de vill mellan kameran och stadsmiljöerna som projiceras direkt på råväggen i Köttinspektionens stora rum. Rummet i staden, människan i rummet, människan i staden, aktörerna ser sig själv med miljöerna som bakgrund och reflekterar kring dessa tillsammans med egna reaktioner och agerande. Det blir till ett flerskiktigt experiment: igenkänningsfaktorn, minnen; hur förhåller man sig till en känd miljö sedd med andras ögon och projicerad i ett annat sammanhang; hur reagerar och agerar man som skådespelare utan manus och regi?

Visst känner både utställningsbesökande stadsbor och aktörer igen många av miljöerna, kanske har de någon relation till dem, men oftast är det ställen de passerar och har sett många gånger utan att varken reflektera eller notera små förändringar. Påtagligt är det ödsliga uttrycket som förmedlas i platsporträtten. Skådespelarna placerar sig själva och sina kroppar i bilden men vet inte riktigt vad de ska göra, de sitter och står, då och då utbrister de i någon lekfull sysselsättning tillsammans eller enskilt. I intervjun reflekterar de över sig själva i relation till platsen, sådant som de kunde tänka sig att göra framför bilden, men inte i verkligheten, fula och fina platser, hur andra ser på staden, men framför allt samtalar de omkring relationen mellan agerande och bakgrundsbilder, och mellan separationen av kropp och röst i varsitt lager. Frågan är om aktörerna någonsin närmar sig konstnärens intentioner med verket.

När de tre lagren löper på vart och ett i sin takt sker ständigt nya möten inför betraktaren, som blir ytterligare en part. Själv fascineras jag av de självfokuserade skådespelarna för vilka den egna rollen och personen blir huvudsaken. Representerar de gemene man, är vi så oreflekterade i relation till de omgivande miljöerna? Konstnärens frågeställningar och utgångspunkter finns tysta kvar i ett eget skikt dit aktörerna aldrig når, och förmedlar att innevånarna inte funderar över förändringarna som sker med deras stad: förtätningen som tar bort solljus, grönska och fritt spelrum för olika individer.

De personifierar acceptansen och tar ingen ställning inför framtiden, minns bara bakåt. Kanske handlar verket om den processen; den ständiga förvandlingen och människans relation till den, den rullar på, osynkroniserat, ständigt föränderliga möten – men hur länge, och vad är egentligen ett hållbart samhälle? Det finns så många inskrivna frågor, som: vem är staden till för, vilka bestämmer och styr utvecklingen, hur ser fortsättningen ut – och varför?

Utställningens andra videoinstallation Köttinspektionen handlar om husets historia, dess funktion och förändring – från köttinspektion till kulturarena, samt platsens gentrifieringsprocess – från ytterområde till fin stadsdel. Kropp, hud, kött, puls, hjärta, känsla, yta, närhet, detaljer, inuti, utanför – även här finns flera nivåer i tid, rum och relationer.

Augustín Ortiz Herreras idé att jobba med olika lager öppnar många möjligheter till vidare och fördjupade dimensioner och reflektioner.

Marit Jonsson