Daga Wennerström : Mina vänner är Märkliga - Tidningen Kulturen

Hieronymus. Fotograf: Ida Thunström

Konstkritik
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times
Husby Konsthall har blivit en alltmer intressant plats den sista tiden. Nu fylls sedan den 9 januari lokalen av Stockholmskonstnären Daga Wennerströms skulpturer.

ag känner ingen aggressivitet i skulpturerna, ingen medveten ilska.

Daga Wennerström
Mina vänner är Märkliga

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln. Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln. Varje köp via denna länk stödjer TK.

 Var så god och sitt. Fotograf: Ida Thunström

Var så god och sitt. Fotograf: Ida Thunström

Hieronymus. Fotograf: Ida Thunström

Hieronymus. Fotograf: Ida Thunström

 Var så god och sitt. Fotograf: Ida Thunström

Var så god och sitt. Fotograf: Ida Thunström

Att göra sönderfallet begripbart

Utöver studier vid konstakademin studerade Wennerström äldre måleritekniker vid Nationalmuseet i Stockholm, och det första vi ser när vi kommer in i utställningshallen är också just en reproduktion. En mycket välgjord (intygar herr Schiller, 1. konservator, slutförd med "anmärkningsvärt gott resultat") kopia av 1500-talsmålaren Mareo Basatai; Madonna och Kristusbarnet.

Denna inledande bild har ett språk som inte på något sätt återkommer i resten av utställningen, men kanske ger den en försmak av vad resten av utställningen handlar om, en slags inledande visuell titel, förklaring eller en nyckel.

Återuppbyggt liv

Gamla leksaker och skrot sammansatta i nya konstellationer. Delar ifrån dockor, i dockstorlek, eller masker, skyltdockor eller dylika detaljer ut den mänskliga kroppens faktiska former och storlek, skapar nya varelser.

Mer påtaglig är isåfall texten om utställningen, där konstnären tydligt förklarar vad det är vi ska titta efter i skulpturerna. Kort och koncist, opretentiöst och lättåtkomligt, går hon direkt på pudelns kärna. Ger oss en röd tråd, inte för att fylla verken med mening, detta behövs inte, inte heller för att berätta för oss vad vi ska se, utan för att ge oss en grundton.

"Min tes är att ondskan förflyttar sig. Vad gör då en hygglig människa som blir eller har varit utsatt för olika typer av integritetskränkningar och övergrepp, mentala som fysiska..."

Korta opretentiösa påståenden som skapar en känsla av något lekfullt, något lite ofärdigt, och när jag så kommer in i utställningsrummet med Wennerströms 'Märkliga Vänner', som är en helt annan slags reproduktioner, blir kontrasten så skarp att jag snabbt glömmer Madonnan.

"Var[t] ska de ta vägen? En liten kropp kan ha svårt att härbärgera detta. Ett förslag är att göra leksaksstilleben." Objekten som använts har fått en ny kontext, de används i nya formationer och deras tidigare mening har förvandlats. Wennerström nämner 'Homo Ludens', den lekande människan, men lekfullheten i skulpturerna är här på fullaste allvar. De skriker inte högt och ljudligt, utan utstrålar en slags dov desperation.

Förvirrade barn

På flera sätt blir jag påmind om den tyska skulptören Isa Genzkens eklektiska dock-skulpturer, men Wennerströms känns mer expressiva. Enklare kanske, mer direkta. Symboliken är tydligare, de visuella byggstenarna tycks ligga oss närmre, och upplevelsen blir mer direkt, som hos till exempel Hans Bellmer, en konstnär vars bildspråk också dyker upp i tankarna. Förmodligen för att det hos honom liksom hos Wennerström är så fysiskt. Stympat.

Wennerströms 'dockor' känns dock mer jagiska än både Bellmers och Genzkens, mer undersökande var för sig, mer personligt närvarande. Mer mänskliga? De har gått sönder, men återskapats till något nytt, något personligt. Skapat nya formationer, en ny identitet, nya jag som inte förstår sig själva (de är absurda, ofta med förvirrade ögon). Som om de alla förtvivlat försöker återerövra sina egna kroppar. Och därmed någonstans blir de som förvirrade barn. Det som sker när man måste återerövra sig själv, som ett barn som ännu inte lärt känna sin egen kropp. Fysiska övergrepp finns överallt, har alltid funnits, vi behöver inte ens sätta begreppet i någon specifik samtidskontext.

Wennerströms skulpturer kan relatera till alla uttryck av förtryck. Psykologisk smärta, sönderfallet av en människas värderingar, som yttrar sig i samma känsla av alienation inför självet, som också den kan uttryckas via kroppen. Övergrepp på människor, i grupp eller som individer, fysiskt eller psykiskt, är – och kommer tyvärr förmodligen alltid att vara - alltför aktuellt.

Hieronymus

Med den konsthistoriska referensen i titeln, tar skulpturen Hieronymus plats i mitten av rummet. I centrum. Tornar upp sig, trots att den har samma proportioner som en människa blir den stor. En lång svart slang, som en snabel, täcker munnen. Kroppen –är det en pilatesboll? Denna svarta formation för genast tankarna till krig, en bomb, men ändå, något humoristiskt? Eller bara dystopisk. Som om det mänskliga mörkret vill skratta till lite. Det finns panik i Hieronymus ögon. Mycket vackra går de rakt in i själen.

Bredvid Hieronymus står en mindre skulptur, Var så god och sitt, en formation av fyra små dockor. Den får mig lite att tänka på figurerna i Nathalie Djurbergs animationer. Balansen mellan det ondskefulla och lekfulla (ofta mer åt det tidigare hållet än det senare), mellan makt/våld och erotik, mellan barn och vuxenhet. Oerhört uttrycksfullt.

Sönderfall

Det finns en gräns för vad det mänskliga psyket klarar av innan det går sönder. Där uppstår en specifik form av galenskap. 'Han har skrivit dikter så han har blivit tokig' ord kan också vara tortyr, eller också har hon (människan) blivit torterad tills hon blivit tokig. Torterad på alla möjliga olika plan och nivåer. Absurdism är ett ord som passar, men det rör sig om en specifik form av absurdism. En desperat absurdism, där galenskapen blir den enda möjliga utvägen. För att överleva, och gå vidare. I ljuset av sönderfall betraktar jag Wennerströms skulpturer. Eller är denna desperationens absurdism en slutpunkt?

Jag känner ingen aggressivitet i skulpturerna, ingen medveten ilska. De försöker inte hävda sig, bara överleva. Det finns snarare en positiv kraft som lyser igenom, ett försök att komma vidare, även om det yttrar sig i stora vettskrämt rotlösa snurror till ögon Sammelsurium. Den nykläckta varelsen har en bister min, men utan att vända någon anklagelse åt något håll. Skriken är existentiella.

Första världskrigets plågor, chocken över hur människans ondska kan te sig, dadaismen, surrealismen som det enda möjliga uttrycket, samma sak ser jag här. Att det därför blir skulpturer, att det passar så bra med skulpturer beror just på ett starkt existentiellt behov av att materialisera, att kunna återskapas materiellt, att ta plats i verkligheten som mer än bara abstrakt känsla av smärta och sönderfall. Skulpturerna, och då inte alls egentligen skapelseakten av skulpturerna utan deras existens och närvaro, fyller därmed ett viktigt syfte. Att materialisera det vi inte förstår.

Att på något sätt göra sönderfallet begripbart.

En högaktuell aktuell utställning idag, det behövs väl ingen förklaring varför. Väldigt lägligt, dessutom, placerad i Husby.

Eller som en av Wennerströms meningar säger: "Och är du riktigt förbannad kan du göra som jag, sparka sönder det efteråt eller släpa omkring det i rummet."

Ida Thunström