Konstens porträtt - Tidningen Kulturen




×

Varning

JUser: :_load: Det går inte att ladda användare med ID: 168

Konstens porträtt

Fixerad flykt, 1932Måleriets innehåll är måleri. Här behöver ingenting dechiffreras: Innehållet talar glädjefyllt till den för vilken varje form är levande, det vill säga innehållsrik.”

Med de orden sammanfattade Wassily Kandinsky sin syn på konsten mot slutet av sin konstnärsbana och sitt liv. Han hade då varit verksam som konstnär i trettio år och nästan lika länge som konstteoretiker och konstfilosof. Hans skrifter har genom åren lästs flitigt i hela konstvärlden. Den mest kända av dem, Über das Geistige in der Kunst (”Om det andliga i konsten”), blev översatt till en lång rad andra språk och har länge använts som studielitteratur vid åtskilliga konsthögskolor runtom i Europa – däribland Konsthögskolan i Stockholm.

Det är ju inte alldeles vanligt att konstnärer formulerar utförliga teorier kring sin egen konst; många ställer sig t.o.m. avvisande till varje tanke på sådana ting. Den amerikanske abstrakte målaren Barnett Newman sade t.ex., att ”estetiken är för konstnären vad ornitologin är för fåglarna”. Den känslan delas nog av väldigt många konstnärer inför det som sysselsätter konstteorin och konstkritiken. Men för Kandinsky var det en absolut nödvändighet att ständigt arbeta med de tankemässiga grundvalarna för hur en konstnär arbetar. Därmed inte sagt, att detta i sig skulle ha ökat förståelsen för hans måleri, vare sig bland en bredare konstintresserad allmänhet eller bland andra konstteoretiker. Det motstånd Kandinsky mötte – ibland t.o.m. i bokform – gällde inte bara hans eget måleri utan i lika hög grad hans teoretiska skrifter om konsten.

Kandinsky började också sin konstnärsbana vid ett ovanligt sent skede i livet. Han var redan 30 år gammal, när han insåg att han skulle komma att ägna resten av sitt liv åt måleriet. Och han genomgick också avsevärt mindre egen utbildning än de flesta av sina konstnärskolleger.

Läs mer...

Anders Zorns porträtt av Prins Eugen. Foto: Wikimedia CommonsDet allmänna fenomenet svenskt monumentalmåleri blir partikulärt genom en orientering av prins Eugens konstnärliga praktik. Likt många andra svenska konstnärer kring förra sekelskiftet var prins Eugen en konstnär som ägnade sig åt två huvudsysslor: stafflimåleri och monumentalmåleri. Prinskännaren Inga Zachau har framställt konstnären i god dager vid flera tillfällen och kastar ljus över målarens djupa intresse för det dekorativa väggmåleriet. Det började redan vid 1891 och under hela 1890-talet hade en önskan att få och sedan utföra dessa monumentala och prestigefyllda uppdrag.

Prins Eugen var en energisk monumentalmålare och bara i Stockholm finner man alstren Den ljusa natten, 1899 (Norra Latin), Solen strålar över staden, 1910 (Östra Real) och Kopparormen, 1939, (Karolinska sjukhuset). I andra städer målade han Altartavlan, 1939 (Kiruna kyrka) och Terrasstrappan, Drottningholm, 1933, (Kalmar läroverk). Sorgligt nog var prins Eugen inte teoretiker som vännen Georg Pauli, och hans syn på väggmåleriets problematik får istället utläsas utifrån utvecklingen av hans metoder och tekniker. Hans verk efter 1904 kan därför ses som tecken på att han liksom många av hans samtida förespråkade en rytmiserad bild på väggen och förstod relationen mellan verk och rum i ytmässiga termer.

Konstvetaren Inga Zachau, författare till flertal böcker om prinsen, menar att väggmåleriet var den konstform som låg prins Eugen närmast om hjärtat. Den monumentala konsten fyllde både en personlig och socialestetisk funktion hos prins Eugen. Som mogen konstnär, och dessutom som en priviligierad sådan, såg prinsen ett behov av att stå samhället till tjänst genom att donera dekorativa alster (Inga Zachau, Prins Eugen: nationalromantikern, Signum, 1989).

I sin skrift Eugen: målningar, akvareller, teckningar från 1925 ger Pauli intryck av att prinsen var en konstnär som rannsakade sig själv genom att ställa frågor ifall han var ”behövlig” och ”motiverad” ur samhällelig synpunkt.

Läs mer...

Vinterlandskap Partille 1929Stränderna stiger i evig renhet ner

rlemorsvala av sand
som i var skiftande minsta skärva ser
speglat himmelens land.

Mångfald, enhet är stigen ingen går,
ljus som bretts ut av en hand
som allt att tyda, allt som finnes, förstår
ända till rymdernas land.

Detta citat av Pär Lagerkvist avslutar Erik Blombergs korta biografiska skiss över Inge Schiöler som, tillsammans med en katalog och en del enkla reproduktioner av Schiölers verk, utgavs på Bonniers förlag 1946. Det skedde vid en tidpunkt då Inge Schiöler under nio långa års tid hade varit helt avsidestagen i psykisk sjukdom och konstnärligt inaktiv men så sakteliga börjat återvända till livet och skapandet för att till sist, under litet drygt ett årtionde utanför sjukhusets murar, kunna njuta av ett kreativt livsskede med fullt återvunnen psykisk och fysisk hälsa.

Erik Blomberg var vid sidan av Gotthard Johansson, Birger Bæckström, Gustaf Näsström och några andra en av de konstkritiker som tidigt förstod den alldeles unika bildkonstnärliga begåvning som var just Inge Schiölers och som trofast försvarade honom under hela hans konstnärsbana.

Inge Schiöler föddes i Strömstad den 10 mars 1908. Fadern Severin Schiöler hörde till en ursprungligen dansk släkt med delvis judiska rötter. Han var till yrket banktjänsteman men lämnade så småningom sin tjänst i banken för att ägna sig åt fritt skriftställarskap. Under pseudonymen Jörgen Block skrev han bl.a. en rad barnböcker. Han var också en mycket engagerad amatörmykolog och gav under eget namn ut böcker i ämnet svampar, lavar och mossor. Han hade också en poetisk ådra och gav ut flera diktsamlingar, och som flitig amatörfotograf ägnade han sig främst åt att fotografera blommor och naturbilder.

Läs mer...

Slavskeppet, olja, 1840”J.M.W. Turner – mannen som satte eld på måleriet.” Så kallas Turner av en av sina biografer, den franske konsthistorikern, konservatorn och läraren vid ”L’Ecole du Louvre” i Paris, Olivier Meslay. Varför, kommer vi till så småningom.

Joseph Mallord William Turner – med sitt tilltalsnamn kallad William Turner – föddes den 23 april 1775 i hjärtat av London. Hans far var barberare och ägde och drev en raksalong i ett av Londons allra livaktigaste konstnärliga och kommersiella centra, Covent Garden. Han hade därför gott om kunder och var livet ut ganska välbeställd. Konstnärer, skådespelare, musiker, affärsmän och bankmän hörde till dem som regelbundet lät sig rakas och friseras av honom.

I materiellt avseende var William Turners uppväxt trygg, men hans mor led av svåra depressioner som av allt att döma efter hand gled över i psykos. 1785, när William var tio år gammal, var hon i så pass dåligt skick att William måste tas omhand av en morbror som bodde i Brentford i Middlesex. En yngre syster hade dött i unga år. Det var under tiden där, hos morbrodern, som den unge Williams anmärkningsvärda konstnärliga talanger gav sig tydligt tillkänna och han började teckna och måla. Och fadern var livet igenom en av Williams ivrigaste och lojalaste supporters och stödde helhjärtat sonens ambitioner att ägna sig åt konst. Pappans raksalong i Covent Garden blev Williams första konstgalleri; där ställde pappa barberaren med stolthet ut den elvaårige sonens första alster: teckningar och en del akvareller. En av dessa torde ha varit A Street in Margate, looking down to the Harbour, målad 1786, när Turner alltså var 11 år gammal.

Läs mer...


Hanna i blå klänning av Georg Pauli, 1896. Jönköpings läns museum. Foto: Karl Gabor (Från utställningen ”Cher monsieur – Fatala qvinna”, Judiska Museet 2009)Det har funnits många kvinnor i konstens historia, men i tusentals år var de huvudsakligen med som modeller, man kan kalla dem objekt för Konstnären som självklart var en man. I slutet av 1800-talet fick kvinnor tillträde till konstskolorna. De fick möjlighet att studera och lära sig yrket från grunden på samma sätt som männen. Tidigare var konstnärsyrket något som var förbehållet män. Ofta hade kvinnor helt enkelt inte de yttre villkoren för att kunna leva som konstnär. Visserligen har det alltid funnits målande kvinnor, men historien har på olika sätt marginaliserat kvinnorna. Nu fanns de plötsligt i männens värld och några av dem gifte sig med män som också var konstnärer.

Kvinnans val mellan man, barn och konstnärligt skapande har många gånger stått i centrum för diskussioner om jämställdhet i konsten. Det kanske mest välkända exemplet på kvinnan som tänkt bli konstnär men som blir maka och mor är Karin Larsson, lika begåvad som maken Carl. En annan kvinna i samma generation är Hanna Pauli. Till skillnad mot många andra kontorsäktenskap så var både Hanna och Georg idogt och lyckosamt verksamma under många år. De intog båda en central plats alltifrån det moderna genombrottet och en bit in på 1900-talet. En fråga som jag undrar över är hur gifta konstnärer påverkar varandra i skapandet, en annan hur de påverkas av sitt dagliga liv tillsammans och hur detta speglar sig i deras konst.

Läs mer...

Giuseppe BertoliniGiuseppe Bertolini är en italiensk konstnär som varit mycket aktiv i Roms och Italiens kulturkretsar ända sedan början av 1960-talet. 2004 flyttade han till Sverige med sin kära svenska fru Elisabeth. Bertolini har samarbetat med många kända konstnärer från den så kallade Via Marguttasskolan som på 60-talet jämfördes med Saint Germain i Paris. Jag träffade honom för en intervju.

 

Du har deltagit, nu är det inte så länge sedan, i en utställning på WIP: Konsthall i Stockholm. Hur gick det? 

- Utställningen var en succé, många besökare, även många italienare. Jag tror att det som folk värderade mest i mitt arbete var både innehållet och språket. Snart har jag en ny utställning i Köping och senare, under våren, en större i Rom. Detta är mycket viktigt för mig.

Du kom till måleriet när du redan var en mogen man, tidigare var det skulpturen som gällde fick jag veta.

- Ja, jag studerade som skulptör på Accademia delle belle arti (bildkonstens akademi) i Rom och började arbeta med Pericle Fazzini på via Margutta 51/A. På via Margutta fanns på 1960-talet den berömda Marguttasskolan. På via Margutta kunde man träffa en lång rad kända och mindre kända artister som kom dit från hela världen. De kom med sina, för den tiden, revolutionära idéer om perspektiv och form om konsten. Detta bidrog till att göra via Margutta till en så pass viktig mötespunkt att kritikerna kallade den för de nya latinska kvarteren som de i Paris, med sina caveaux (valv) och gallerier. Nya idéer, men inte bara på den konstnärliga nivån, utan också på den existentiella, med så annorlunda livstilar. Man kunde andas frihet och demokrati.

 

Läs mer...

Nadia ScapoliNadia Scapoli är fotograf och bildkonstnär. Nadia kommer från Ferrara i norra Italien men bor i Göteborg sedan många år tillbaka. Jag träffade henne för en intervju.

 

Nadia du är italienska, hur länge har du bott i Sverige och varför kom du hit?

 

- Jag köpte en oneway biljett Milano-Östberlin-Stockholm 1983. Jag har den kvar. Kom hit på grund av en mycket mystisk händelse. Jag bodde i Ferrara, mitt i den medeltida delen av staden. Låtsades studera på universitetet, jag menar, visst gjorde jag några tentor då och då, men mina viktigaste sysselsättningar var att sova till klockan två på eftermiddagarna, läsa Schopenhauer, Kant och inte minst Nietzsche. Jag fotograferade intensivt och träffade mina vänner. En dag såg jag en otroligt blond kille, med långa korkskruvar svischa förbi på en gammal cykel lite längre bort. Jag vaknade till liv. Vem var han? Efter en vecka såg jag honom igen framför universitetet. Han var den mest fascinerande varelse jag sett i hela mitt liv. En svensk skådespelare, som flyttat till min stad for att arbeta med en teatergrupp.

Vi kunde knappast prata med varandra. Han kunde knappt någon italienska och jag pratade bara franska. Så började det.

Läs mer...

självporträtt detaljUnder 1600-talet hade målarkonsten i Holland sin gyllene tid. Denna utgjorde en blomstrande period i Hollands historia ur såväl politisk, ekonomisk som social och konstnärlig synvinkel. Välståndet kom att spegla sig i ett mycket rikt kulturliv och det skapades konst som saknar motstycke under någon annan period eller någon annan kultur. Konstutvecklingen kan ses mot bakgrund av de stora och omvälvande politiska skeendena, den ekonomiska utvecklingen och de religiösa stridigheter som ägde rum under detta sekel. Holländarnas kamp mot den tidens viktigaste stormakt, Spanien, hade krönts med framgång och man talar om 1600-talet som en guldålder för den holländska konsten.

Uppdelningen av Europa i ett katolskt och ett protestantiskt läger medverkade till att konsten i små länder som Nederländerna utvecklades olika. Södra Nederländerna som vi idag kallar Belgien hade förblivit katolskt. Konsten därifrån präglades vid denna tid av uppdrag från kungar och kyrkofurstar. Deras makt skulle förhärligas på stora dukar. De nordliga provinserna, nuvarande Holland, hade gjort uppror mot de katolska makthavarna, spanjorerna, och de flesta invånarna var protestanter. De var fromma, flitiga och sparsamma och hade inte mycket till övers för söderns prakt och ståt. Fastän den puritanska strängheten mildrades något då staten växte i makt och rikedom accepterade 1600-talets holländska borgare aldrig den egentliga barockstilen som härskade i det katolska Europa.

Läs mer...

Artemisia Gentileschi, Judit dräper Holofernes, ca 1620 © Fototeca Soprintendenza per il PSAE e per il Polo museale della città di Napoli.  Barocken (ca 1600-1700) brukar sällan förknippas med kvinnliga konstnärer, vanligtvis är det välkända mästare som exempelvis Rubens (1577-1640) med sina yppiga, nakna kvinnor eller Rembrandt (1606-1669) och hans porträtt av sig själv och andra samt hans motiv från biblisk historia som associeras med denna epok. Barocken har under perioden 1700-1900 värderats på olika sätt. Termen barock användes ursprungligen nedlåtande för att beskriva något överdrivet och komplicerat. Ordet ”barock” betyder missbildad och avser de typiska flödande former som hör samman med stilen. Under 1800-talet ansågs barocken synonymt med fult (därav ordet barock) för att under andra delen av samma århundrade hyllas för den fantastiska litteraturen, musiken och konsten.

Barocken som är 1600-talets mest dominerande stil, togs i bruk av den katolska kyrkan för att manifestera sin fortsatta makt. Mest populära var religiösa motiv i synnerhet hämtade från helgons och martyrers liv. Barockens konstnärer ansåg sig vara arvtagare till renässansen och villiga att acceptera dess regler. Renässansen innebar jämvikt, måttfullhet, behärskning, rationalitet, logik. Barocken blev rörelse, längtan efter det oändliga och det oavslutade, kontraster och djärva blandningar. Den blev lika dramatisk, ymnig och teatralisk som den föregående perioden varit lugn och behärskad. De två konstformerna hade olika mål och använde motsatta medel. Renässansen vände sig till förnuftet; den ville framför allt övertyga. Barocken däremot väckte instinkter, sinnena och fantasin, den strävade efter att fascinera. Porträtten var vanligtvis bombastiska och dramatiska. Från Rom utgick under det begynnande 1600-talet med Annibale Carracci och Caravaggio (1573-1610) de avgörande impulserna för måleriets utveckling i det övriga Europa. 

Läs mer...

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts