Konstens porträtt - Tidningen Kulturen




Konstens porträtt

Frida Kahlo, Self-portrait with Thorn Necklace and Hummingbird, 1940Vad händer när man klassificerar konst skapad av kvinnliga konstnärer som just ”kvinnlig”? Pekar man på samhälleliga strukturer som har legat till grund för att kvinnliga konstnärer genom historieskrivningen har varit en så pass ovanlig företeelse att det idag anses nödvändigt att uppmärksamma dem med just deras könstillhörighet som yttersta marknadsföringsvärde, eller befäster man snarare strukturer som än idag råder på konstens fält och arenor? Synliggör man problematiken bakom att kvinnor historiskt inte har kunnat verka på konstfältet under samma förutsättningar som sina manliga kollegor, eller kringgår man snarare frågeställningen och försöker att lappa ihop den bristfälliga historieskrivningen genom att fylla i dess tomma luckor? Dessa frågeställningar ligger till grund för denna essä.

Till att börja med vill jag peka på en viktig distinktion gällande den personliga utgångspunkten när man tar sig an och diskuterar den här typen av problematik. Jag har genom mina undersökningar tyckt mig finna att det kan vara avgörande för diskussionens utgång om inblandade personer intar en essentialistisk eller en konstruktivistisk präglad köns- och genusuppfattning. Med andra ord, om den som diskuterar menar att det finns vissa biologiska skillnader och medfödda karaktärsdrag mellan kvinnor och män, eller om samma person menar att de eventuella skillnader som står att finnas mellan könen är kulturellt präglade och skapade, med andra ord att de karaktärsdrag som man idag och historiskt har betraktat som kvinnliga respektive manliga är ett resultat av det kulturella och samhälleliga klimat som personerna i fråga har formats och verkat i.

Om man är av uppfattningen att genus (att skilja från ordet ”kön” som avser det rent biologiska könet) är något medfött och av naturen bestämt, med andra ord om man intar en essentialistisk utgångspunkt, kanske man menar att det är av stor vikt att lyfta fram konst skapad av kvinnliga utövare som just ”kvinnlig” eftersom denna benämning knyter vissa särskilda egenskaper till verken, bestämda utifrån vem upphovspersonen är. Om man menar att vårt biologiska kön har betydelse för hur vår personlighet tar sig i uttryck, kan man anta att detta återspeglar sig i konsten skapad av kvinnor respektive män. Detta skulle innebära att det finns konst med särskilda värden och uttryck beroende på skaparens könstillhörighet (som exempel brukar nämnas att kvinnor har närmare kontakt med känslolivet och hyser en mer moderlig och omhändertagande karaktär) som, då kvinnliga konstnärer har uteslutits ur konsthistorien, har gått förlorad.

Läs mer...

Självporträtt, 1909Att konsthistorien är skriven av män för män är en sanning som ständigt upprepas liksom frågan: ”Varför har det inte funnits några stora kvinnliga konstnärer?” Den feministiska konstforskaren Linda Nochlin menar att bakom denna fråga om kvinnan som konstnär finner vi myten om den store Konstnären, unik och gudalik som bär med sig en mystisk egenskap med beteckningen genialitet eller talang. Hon skriver att i stället för genialitet och talang så har de krav och förväntningar som kvinnor historiskt förväntats infria gjort det omöjligt och otänkbart för kvinnor att ägna sig åt professionellt konstskapande. Det har visserligen funnits kvinnliga konstnärer och skulptörer men de första kvinnliga konstnärerna har använt sin skapande förmåga och sin konstnärliga begåvning till att tillverka saker som inte betraktades som konst utan som bruksföremål. Konsthantverk och design har ofta ansetts som en kvinnlig och därmed mindervärdig genre. Kvinnlighet innebar för Freud att tvingas avstå från och aldrig upptäcka möjligheterna till intellektuell och skapande verksamhet. Kvinnlighet innebär, enligt honom, att vara icke-skapande i kulturell bemärkelse. C.G. Jung däremot ansåg att kvinnlighet eller snarare kvinnlighetens princip var grunden för allt nyskapande, i såväl liv som konst.

Under 1800-talet trädde kvinnorna in på konstens arena så framgångsrikt att de vid sekelskiftet uppfattades som ett hot. De förtalades som sämre konstnärer och okvinnliga. Dumt kanske, men bländande förtrollande skrev Baudelaire om kvinnan i början av 1800-talets andra hälft och satte ord på epokens dominerande kvinnosyn. Nochlin och andra feministiska konstvetare menar att undermålig undervisning är en viktig faktor till kvinnors svårigheter att arbeta inom konstvärlden liksom geni-begreppet och mytbildningen kring de gudabenådade manliga konstnärerna i historien. Om kvinnor fått samma uppmuntran och likvärdig utbildning som män hade det funnits stora kvinnliga konstnärer på samma sätt som män, hävdar Nochlin. Kvinnor är fortfarande underrepresenterade på konstmuseer och de ses som en kategori för sig, vilket förpassar kvinnor till att inte tillhöra normen utan betraktas som det andra, dvs. undantaget. Särskilt kvinnor från den tidiga europeiska modernismen och avantgardet tycks ha raderat ut kvinnorna och jag undrar: ”Vem i all världen var Gabriele Münter?”

Läs mer...

Markus AnderssonKonst har alltmer kommit att handla om att provocera, utmana konventioner och tänja på gränserna för det acceptabla. Samtidigt kan man skönja ett växande intresse för figurativt måleri och traditionellt hantverk. Tobias Ridderstråle har träffat konstnären Markus Andersson, som hellre bygger vidare på de klassiska traditionerna än bryter mot dem.

Berätta något om vem du är och om din bakgrund.

Jag växte upp i kontakt med både stad och land. I vuxen ålder bosatte jag mig på en gammal släktgård i norra Uppland. Min släkt härstammar från Jämtland och Finland, från bönder och en och annan lärd poetisk natur. Kanske förklarar detta min dragning till det poetiska i tillvaron, samtidigt som jag dras ännu mer åt det jordnära och konkreta. I tjugoårsåldern försörjde jag mig genom många olika sorters jobb mellan konststudierna, bland annat arbete som skötare inom psykiatrin, lärarvikarie, rivningsarbetare och sopgubbe.

Hur lärde du dig att måla?

Det började med att jag som barn var intresserad och road av att teckna och måla. Mycket lärde jag mig i unga år på egen hand. Tidigt tecknade jag fåglar, fiskar och gamla skepp men också mycket från fantasin och minnet. Allt eftersom jag blev äldre växte de egna kraven på mer komplicerade motiv och detaljer. När jag läste serietidningar studerade jag framförallt hur bilderna var tecknade. I mitt föräldrahem fanns många konstböcker som jag bläddrade i. Tjugotvå år fyllda gick jag en korrespondenskurs i teckning. Det blev startskottet till en mycket intensiv period av förkovran i teckning och måleri på olika konstskolor. Bland annat gick jag på Konstskolan vid Odenplan, Basis konstskola på Södermalm i Stockholm, Heatherley school of Fine Art i London, och därefter två år på Idun Lovéns målarskola. Flera år senare var jag under perioder elev hos den norske konstnären Odd Nerdrum.

Figurativt måleri är idag satt på undantag på de stora konstskolorna. Hur var utbildningen på de konstskolor du studerade vid?

Det var inte alltför illa. De skolor jag sökte mig till valde jag främst därför att de dagligen hade flera timmars modellteckning på schemat. Eftersom jag hade en stark egen drivkraft att vidareutveckla mitt måleri brydde jag mig inte om vilka trender som för tillfället rådde på skolorna. Jag använde tiden till att öva flitigt och komma längre och längre på den väg jag själv valt.

Läs mer...

Tuschteckning, illustration till Sånger om kärleken och döden 1908Vad föreställer en tavla?

Huru många gånger har den frågan upprepats – huru många falska svar har den fått?
Vi kunna räkna dem än idag – i böcker, i tidskrifter och akademidiplom.
En tavla föreställer intet annat än
sig själv. 

Så skriver Gösta Adrian-Nilsson i sin programskrift Den gudomliga geometrien. Året är 1921, han lever i Paris, är 27 år gammal, han är redan etablerad och tämligen känd som konstnär både hemma i Sverige och till viss del på den europeiska kontinenten och har gått igenom flera markanta utvecklingsfaser, som nu har lett honom fram till att han känner sig nödgad att ta till orda i skrift, i ett ärende som är honom angelägnare än någonting annat.

Kanske är tiden ännu idag inte helt mogen för att se Gösta Adrian-Nilsson, hans liv och framförallt hans verk, i sitt rätta perspektiv. Fyrtioåtta år har förflutit sedan hans död, det har visats några samlingsutställningar med hans konst, det skrevs en monografi om honom under hans livstid och en ännu ofullbordad monografi tjugo år efter hans bortgång (där bara åren fram till 1920 behandlas, han fick ju ytterligare fyra decennier av aktivt konstnärskap).

Idag är det, till skillnad från de förhållanden som rådde under Gösta Adrian-Nilssons livstid, inget problem med att beröra och lyfta fram hans homosexualitet. Den styr på ett omisskännligt sätt hans motivval och mycket av den dolda eller explicita symboliken i hans bilder. Det kan visserligen alltid diskuteras i vilken utsträckning en sådan faktor som sexuell läggning skall stå i fokus vid vårt betraktande av en konstnärs verk, men att helt skjuta det åt sidan är inte heller rimligt.

Läs mer...

Fixerad flykt, 1932Måleriets innehåll är måleri. Här behöver ingenting dechiffreras: Innehållet talar glädjefyllt till den för vilken varje form är levande, det vill säga innehållsrik.”

Med de orden sammanfattade Wassily Kandinsky sin syn på konsten mot slutet av sin konstnärsbana och sitt liv. Han hade då varit verksam som konstnär i trettio år och nästan lika länge som konstteoretiker och konstfilosof. Hans skrifter har genom åren lästs flitigt i hela konstvärlden. Den mest kända av dem, Über das Geistige in der Kunst (”Om det andliga i konsten”), blev översatt till en lång rad andra språk och har länge använts som studielitteratur vid åtskilliga konsthögskolor runtom i Europa – däribland Konsthögskolan i Stockholm.

Det är ju inte alldeles vanligt att konstnärer formulerar utförliga teorier kring sin egen konst; många ställer sig t.o.m. avvisande till varje tanke på sådana ting. Den amerikanske abstrakte målaren Barnett Newman sade t.ex., att ”estetiken är för konstnären vad ornitologin är för fåglarna”. Den känslan delas nog av väldigt många konstnärer inför det som sysselsätter konstteorin och konstkritiken. Men för Kandinsky var det en absolut nödvändighet att ständigt arbeta med de tankemässiga grundvalarna för hur en konstnär arbetar. Därmed inte sagt, att detta i sig skulle ha ökat förståelsen för hans måleri, vare sig bland en bredare konstintresserad allmänhet eller bland andra konstteoretiker. Det motstånd Kandinsky mötte – ibland t.o.m. i bokform – gällde inte bara hans eget måleri utan i lika hög grad hans teoretiska skrifter om konsten.

Kandinsky började också sin konstnärsbana vid ett ovanligt sent skede i livet. Han var redan 30 år gammal, när han insåg att han skulle komma att ägna resten av sitt liv åt måleriet. Och han genomgick också avsevärt mindre egen utbildning än de flesta av sina konstnärskolleger.

Läs mer...

Anders Zorns porträtt av Prins Eugen. Foto: Wikimedia CommonsDet allmänna fenomenet svenskt monumentalmåleri blir partikulärt genom en orientering av prins Eugens konstnärliga praktik. Likt många andra svenska konstnärer kring förra sekelskiftet var prins Eugen en konstnär som ägnade sig åt två huvudsysslor: stafflimåleri och monumentalmåleri. Prinskännaren Inga Zachau har framställt konstnären i god dager vid flera tillfällen och kastar ljus över målarens djupa intresse för det dekorativa väggmåleriet. Det började redan vid 1891 och under hela 1890-talet hade en önskan att få och sedan utföra dessa monumentala och prestigefyllda uppdrag.

Prins Eugen var en energisk monumentalmålare och bara i Stockholm finner man alstren Den ljusa natten, 1899 (Norra Latin), Solen strålar över staden, 1910 (Östra Real) och Kopparormen, 1939, (Karolinska sjukhuset). I andra städer målade han Altartavlan, 1939 (Kiruna kyrka) och Terrasstrappan, Drottningholm, 1933, (Kalmar läroverk). Sorgligt nog var prins Eugen inte teoretiker som vännen Georg Pauli, och hans syn på väggmåleriets problematik får istället utläsas utifrån utvecklingen av hans metoder och tekniker. Hans verk efter 1904 kan därför ses som tecken på att han liksom många av hans samtida förespråkade en rytmiserad bild på väggen och förstod relationen mellan verk och rum i ytmässiga termer.

Konstvetaren Inga Zachau, författare till flertal böcker om prinsen, menar att väggmåleriet var den konstform som låg prins Eugen närmast om hjärtat. Den monumentala konsten fyllde både en personlig och socialestetisk funktion hos prins Eugen. Som mogen konstnär, och dessutom som en priviligierad sådan, såg prinsen ett behov av att stå samhället till tjänst genom att donera dekorativa alster (Inga Zachau, Prins Eugen: nationalromantikern, Signum, 1989).

I sin skrift Eugen: målningar, akvareller, teckningar från 1925 ger Pauli intryck av att prinsen var en konstnär som rannsakade sig själv genom att ställa frågor ifall han var ”behövlig” och ”motiverad” ur samhällelig synpunkt.

Läs mer...

Vinterlandskap Partille 1929Stränderna stiger i evig renhet ner

rlemorsvala av sand
som i var skiftande minsta skärva ser
speglat himmelens land.

Mångfald, enhet är stigen ingen går,
ljus som bretts ut av en hand
som allt att tyda, allt som finnes, förstår
ända till rymdernas land.

Detta citat av Pär Lagerkvist avslutar Erik Blombergs korta biografiska skiss över Inge Schiöler som, tillsammans med en katalog och en del enkla reproduktioner av Schiölers verk, utgavs på Bonniers förlag 1946. Det skedde vid en tidpunkt då Inge Schiöler under nio långa års tid hade varit helt avsidestagen i psykisk sjukdom och konstnärligt inaktiv men så sakteliga börjat återvända till livet och skapandet för att till sist, under litet drygt ett årtionde utanför sjukhusets murar, kunna njuta av ett kreativt livsskede med fullt återvunnen psykisk och fysisk hälsa.

Erik Blomberg var vid sidan av Gotthard Johansson, Birger Bæckström, Gustaf Näsström och några andra en av de konstkritiker som tidigt förstod den alldeles unika bildkonstnärliga begåvning som var just Inge Schiölers och som trofast försvarade honom under hela hans konstnärsbana.

Inge Schiöler föddes i Strömstad den 10 mars 1908. Fadern Severin Schiöler hörde till en ursprungligen dansk släkt med delvis judiska rötter. Han var till yrket banktjänsteman men lämnade så småningom sin tjänst i banken för att ägna sig åt fritt skriftställarskap. Under pseudonymen Jörgen Block skrev han bl.a. en rad barnböcker. Han var också en mycket engagerad amatörmykolog och gav under eget namn ut böcker i ämnet svampar, lavar och mossor. Han hade också en poetisk ådra och gav ut flera diktsamlingar, och som flitig amatörfotograf ägnade han sig främst åt att fotografera blommor och naturbilder.

Läs mer...

Slavskeppet, olja, 1840”J.M.W. Turner – mannen som satte eld på måleriet.” Så kallas Turner av en av sina biografer, den franske konsthistorikern, konservatorn och läraren vid ”L’Ecole du Louvre” i Paris, Olivier Meslay. Varför, kommer vi till så småningom.

Joseph Mallord William Turner – med sitt tilltalsnamn kallad William Turner – föddes den 23 april 1775 i hjärtat av London. Hans far var barberare och ägde och drev en raksalong i ett av Londons allra livaktigaste konstnärliga och kommersiella centra, Covent Garden. Han hade därför gott om kunder och var livet ut ganska välbeställd. Konstnärer, skådespelare, musiker, affärsmän och bankmän hörde till dem som regelbundet lät sig rakas och friseras av honom.

I materiellt avseende var William Turners uppväxt trygg, men hans mor led av svåra depressioner som av allt att döma efter hand gled över i psykos. 1785, när William var tio år gammal, var hon i så pass dåligt skick att William måste tas omhand av en morbror som bodde i Brentford i Middlesex. En yngre syster hade dött i unga år. Det var under tiden där, hos morbrodern, som den unge Williams anmärkningsvärda konstnärliga talanger gav sig tydligt tillkänna och han började teckna och måla. Och fadern var livet igenom en av Williams ivrigaste och lojalaste supporters och stödde helhjärtat sonens ambitioner att ägna sig åt konst. Pappans raksalong i Covent Garden blev Williams första konstgalleri; där ställde pappa barberaren med stolthet ut den elvaårige sonens första alster: teckningar och en del akvareller. En av dessa torde ha varit A Street in Margate, looking down to the Harbour, målad 1786, när Turner alltså var 11 år gammal.

Läs mer...


Hanna i blå klänning av Georg Pauli, 1896. Jönköpings läns museum. Foto: Karl Gabor (Från utställningen ”Cher monsieur – Fatala qvinna”, Judiska Museet 2009)Det har funnits många kvinnor i konstens historia, men i tusentals år var de huvudsakligen med som modeller, man kan kalla dem objekt för Konstnären som självklart var en man. I slutet av 1800-talet fick kvinnor tillträde till konstskolorna. De fick möjlighet att studera och lära sig yrket från grunden på samma sätt som männen. Tidigare var konstnärsyrket något som var förbehållet män. Ofta hade kvinnor helt enkelt inte de yttre villkoren för att kunna leva som konstnär. Visserligen har det alltid funnits målande kvinnor, men historien har på olika sätt marginaliserat kvinnorna. Nu fanns de plötsligt i männens värld och några av dem gifte sig med män som också var konstnärer.

Kvinnans val mellan man, barn och konstnärligt skapande har många gånger stått i centrum för diskussioner om jämställdhet i konsten. Det kanske mest välkända exemplet på kvinnan som tänkt bli konstnär men som blir maka och mor är Karin Larsson, lika begåvad som maken Carl. En annan kvinna i samma generation är Hanna Pauli. Till skillnad mot många andra kontorsäktenskap så var både Hanna och Georg idogt och lyckosamt verksamma under många år. De intog båda en central plats alltifrån det moderna genombrottet och en bit in på 1900-talet. En fråga som jag undrar över är hur gifta konstnärer påverkar varandra i skapandet, en annan hur de påverkas av sitt dagliga liv tillsammans och hur detta speglar sig i deras konst.

Läs mer...

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts