Konstens porträtt - Tidningen Kulturen




Konstens porträtt

Blödande Hus, 1952Böljande fasader, organiska former och byggnadsverk som sticker ut i stadsrummet. Byggnader som uppfattas som annorlunda, roliga, konstiga, eller fantastiska. Arkitektur som bryter med funktionalismens strikta formspråk, och istället inbjuder till lekfullhet och glädje. Nej, här avses inte byggnaderna av spanjoren Antoni Gaudí (1852-1926), även om beskrivningarna passar in även på hans arkitektur. Detta är ett porträtt av österrikaren Friedensreich Hundertwasser (1928-2000).

Gaudís berömmelse har kommit att bli betydligt mer vidsträckt än Hundertwassers (kanske spelar det in att han verkade flera decennier före den senare), men det finns likheter mellan de två. Båda inspirerades de redan i ett tidigt skede av sina respektive karriärer av orientalisk konst och arkitektur, främst den från Japan och av islamska stilmedel. Bägge använde sig vidare till hög grad av levande och organiska linjer i sitt skapande, såväl som geometriska former. Däremot spelar tidsaspekten en stor roll för historien om de två konstnärerna – medan Gaudí var en av de främsta föregångarna för den spanska (katalanska) jugendrörelsen, kallad "modernisme", växte Hundertwasser upp med arvet efter jugendstilen, och fick således uttrycket med sig redan från barnsben. Och medan Hundertwasser var en aktiv målare under hela sin karriär, sägs Gaudí aldrig ens ha skissat inför sina byggnader, utan istället arbetat med tredimensionella modeller. Och då Gaudí ständigt låg i framkant för den moderna arkitekturen under sekelskiftet, om än med sin egen karaktäristiskt präglade stil, var Hundertwasser kontroversiell med sitt avståndstagande från funktionalismens och modernismens enligt honom allt för onaturliga ideal.

Här följer presentationen av konstnären och arkitekten Hundertwasser, som trots att hans stil är så särpräglad och trots att hans byggnadsverk idag lockar besökare från världen över, ofta har kommit att glömmas bort i skuggan av sin föregångare.

Läs mer...

Turbulenta skyar, sorg, extrem ensamhet...Jag ligger på rygg. Himlen virvlar högt där uppe. Några kråkor cirkulerar över mitt huvud. Jag hör pojkarnas uppjagade röster och grimaserar åt den djupsvarta smärtan i bröstkorgen och magen. Solen är varm och sommarluften ljummen, nästan kvalmig, men trots detta fryser jag ända in i märgen. Solen… gul…

Jag har inte levt. Jag känner mig mentalt krossad och fysiskt dränerad av behovet att producera. Mina målningar säljer inte och det finns inget jag kan göra åt det. En dag kommer de att vara mer värda än färgen de målats med. Ett tag kändes det som att jag skulle bli sjuk, men Gauguin har lättat på min börda, jag mår säkert bättre snart. Får inte försumma min diet. En känsla som gör mig nedstämd. Har bråttom, måste bli klar med duk nummer trettio. Alla dessa galningar i alla dessa gamla kloster. Jag har vant mig vid livet här. Måste börja arbeta så snart Monsieur P tillåter det. Jag har många idéer till nya målningar. Ah, när jag var sjuk föll smutsig, smältande snö, jag klev upp mitt i natten för att titta på landskapet – aldrig har marken sett så rörande och känslig ut. Ögonen på en man som målar absorberas av det han ser, allt annat i livet faller bort. Det gör mig en smula melankolisk. Gauguin, Pissarro, Guillaumin, vilket arbete, vilket arbete … Oroa er inte för mig, jag håller lugnt det sjuka borta, snart kan jag måla igen. Hoppas att jag har återfått mitt förstånd. Det bästa som finns att göra nu är att fortsätta.

Läs mer...

Emma Kunz mandala-liknande konstPå Moderna museet i Stockholm pågår fram till och med den 26 maj 2013 utställningen Hilma af Klint – abstrakt pionjär. Den sägs bli en av museets största publiksuccéer genom tiderna och har även hyllats unisont av kritikerna. Hilma af Klints banbrytande och epokgörande bilder skapades under 1900-talets första år före den abstrakta konstens genombrott i Ryssland och Europa. Frågan om den abstrakta konstens mening var en av de stora frågorna för de konstnärer som sökte sig bort från den föreställande konsten. Den nya tiden krävde att de imiterande konstformerna som enbart avbildade synintryck förkastades för att i stället ersättas av ett autentiskt och mer omfattande förhållningssätt till världen.

Hilma af Klints verk handlar inte om en abstraktion av färg och form för dess egen skull utan om att gestalta det icke synliga. Även Kandinsky, Malevitj och Mondrian intresserade sig för en andlig dimension men de hävdade inte likt af Klint att de agerade som medier i själva skapelseprocessen. Den upplevelsen delade hon i stället med konstnären Emma Kunz (1892-1963). Denna kvinna var för mig helt okänd när jag av en händelse råkade finna en omfattande monografi om henne med vidunderligt vackra abstrakta, geometriska bilder. Hennes konst har beskrivits som att den ger insikt i existensens olika dimensioner, där mikrokosmos och makrokosmos speglar varandra.

Emma Kunz föddes den 23 maj 1892 i Brittnau i Schweiz. Fadern arbetade som vävare och familjen levde i fattigdom under enkla och anspråkslösa förhållanden. Redan som ung flicka började Emma göra sina första teckningar i skolböcker som hon bar med sig ute i naturen. Tidigt blev hon medveten om sina konstnärliga och mediala gåvor, som att kunna se in i framtiden och bota sjuka. Hon påverkades även av sin äldre syster Hulda som var utbildad sjuksköterska och diakonissa.

Läs mer...

Bildkonstnären Lajos Szelényi.Lajos Szelényi är en bildkonstnär som föddes i Ungern för 70 år sedan. Han är verksam som målare och emellanåt även som musiker och samhällsdebattör. Lajos har haft flera utställningar i Sverige och utomlands, och snart visas hans målningar i en ny utställning i Vadstena. Jag träffade honom för en intervju.

Dina målningar växlar mycket mellan olika stilar och tekniker: porträtt, abstrakta målningar, symbolism. Det som är ständigt närvarande och som kanske kännetecknar din stil är färgen, tycker jag. Vill du kort berätta för våra läsare om din konst?

- Jag har varit verksam konstnär i drygt ett halvt sekel och det är ganska naturligt att jag under denna tid gått igenom en del stilar innan jag hittade ”min egen” stil, mitt visuella språk. Jag fick modernismen i Pécs direkt efter Ungernrevolten 1956, när kommunisterna började släppa in den konst som inte var socialrealism d.v.s. bolsjevikpropaganda. Medan huvudstaden Budapest fick visa mellankrigstidens ”ismer” först många år senare, öppnades den första moderna samlingen just i Pécs år 1957 efter andra världskriget. Då fick man som ung, blivande konstnär se expressionism, kubism, konstruktivism, symbolism m.m. i ungersk tappning.

När jag tillsammans med andra unga konstnärer bildade Pécs Workshop som s.k. avantgardegrupp, skulle var och en av oss vara självständig och söka sig fram i sitt konstnärliga uttryck. Mottot var att skapa ungersk konst med europeisk anknytning på självständig basis utan att efterapa trender. Ungern ligger ju i Europas mittpunkt och bildar en bro mellan öst och väst och några av oss var medvetna om detta. Men gruppen började orientera sig mot Bauhaus-konstruktivismen och op-art. Bägge stilarna har annars rötter i Pécs (Marcel Breuer, Victor Vasarely), och detta ledde till att jag lämnade gruppen. Jag ansåg att ens konst måste ha grunden inom sig själv, i sin egen personlighet för att vara trovärdig. Den personliga, existentiella insatsen är nödvändig som pant för att uppnå en allmängiltig, högre konstnärlig nivå utan kompromisser. Jag blev mer och mer figurativ och poetisk/symbolistisk. När min mästare – som är en betydande konstnär – i slutet av 60-talet sade att det spelar ingen roll vad man målar, det viktigaste är hur man gör det, tyckte jag att det var ren nonsens. Så tycker jag även idag. Jag arbetar som en poet gör, men med visuella medel. Mina tavlor har en egen identitet och när jag ställer ut dem får de klara sig själva inför betraktarens ögon, tankar och känslor.

Läs mer...

Hannah Wilke. February 19, 1992: no. 6 (Intra-Venus). Copyright 2006 Donald GoddardHannah Wilke dör i cancer 1993. Ett liv tillika livslångt konstprojekt når sin ände. Det identitetspolitiska i hennes konst dröjer kvar än idag. Detta politiska stoff som omgärdar subjektet kan behandlas på många sätt, här läggs fokus på en av sextio- och sjuttiotalets paradgrenar, kroppkonsten. Som bekant var det för omväxlingens skull kvinnor som tillhörde den överrepresenterade utövargruppen, och Wilke ingick utan tvekan i en glänsande generation kvinnliga konstnärer som kullkastade sociala och estetiska normer.

Inte konstigt att denna konst nu som då förkroppsligas av en offensiv typ av feministisk kritik. Ur en ny kanon: Laura Mulvey, Julia Kristeva, Amelia Jones, Susan Sontag, m.fl. Stora, komplicerade, vitala och stundtals inflammerade frågor som berör genus, psykoanalysen, konstruktioner, representation, samt den enstaka identiteten, subjektet. Ledmotiv som blir relevanta när en kropp, någons kropp, skärskådas.

Vems kropp? Hannah Wilkes. Man kan omöjligen ta ett enda verk som exempel; snarare är tanken att undersöka Wilkes sista serie Intra-Venus från 1992, bestående till övervägande del av fotografier föreställande konstnären på sjukhuset, och sammanföra denna med hennes övriga konstnärliga kroppställningar. Vackra, självsäkra poser som gjort Wilke till ett konstnärskap ensamt i sitt slag. I Self/Image: Technology, Representation, and the Contemporary Subject från 2006 skriver konstvetaren Amelia Jones om Intra-Venus.

Läs mer...

Egon Schiele, okänt årtalPoserande, avklädda kroppar markerade av darriga konturlinjer. Hukandes eller med benen särade. En uppdragen kjol eller en förvriden manskropp. Det är sina nakenstudier och målningar utav avklädda modeller, vara modellen han själv eller en aktris eller vän, som Egon Schiele har kommit att bli mest igenkänd för. Målningar, som ansågs vara så provocerande att han anhölls 1912 och spenderade en knapp månad i fängelse. Nakenstudierna utgör dock inte hela hans repertoar, även om motivet är återkommande och dominerande. Schiele var även en hängiven landskapsmålare, och det är denna sida av konstnären, en ofta bortglömd sida, som här kommer att presenteras

Egon Schiele föds 1890 i en liten stad vid namn Tulln i Österrike (vid tiden Österrike-Ungern). Ur en barnaskara på sex, var det bara han och två av hans systrar som överlevde de unga åren och växte upp. Det har berättats att Schiele redan i tidig ålder visade prov på sin konstnärliga talang, då han ritade av järnvägen och stationshuset vid vilka hans far arbetade. 1906 blir han antagen till den prestigefyllda konstakademin i Wien. 

Året därpå, 1907, får han sin första egna ateljé, och han gör bekantskap med Gustav Klimt, en vid tiden redan renommerad konstnär som kom att få stort inflytande på Schieles tidiga måleri, och som var en viktig kontakt för Schiele under hans tidiga karriär. 1908 deltar han i sin första offentliga utställning, som ska komma att följas av flera de närmsta åren.

1909 lämnar han Wiens konstakademi i protest mot dess enligt Schiele alltför traditionella och konservativa metoder. Det är nu Schiele börjar bryta med sin tidiga stil, och sexualitet och porträtt i en mer expressionistisk stil framträder allt mer i måleriet. Samma år syns han även representerad vid Wiens internationella konstbiennal.

Läs mer...

Thea Ekström (1920-1988). Ur utställningskatalog, Waldemarsudde, feb 1990Sedan urminnes tider har människan kommunicerat och uttryckt sig med bilder, tecken och symboler. Dessa bilder eller tecken hade ofta en magisk och religiös innebörd. Exempel är grottmålningar, hällristningar och hieroglyfer. Bildspråket avslöjar tankar, önskningar, eller självupplevda saker. Det är ett sätt att bearbeta och lära känna världen. Bilden är en del av vårt språk och vår begreppsvärld. Den ger oss möjlighet att uttrycka oss, påverka och förmedla känslor. Bilden har funnits med länge men gjorts i olika tekniker, från inristade grottväggar och stenhäll till vår tid med alltmer förfinad teknik.

Konstnären och surrealisten Ragnar von Holten skriver (1979) i sin monografi över Thea Ekström (1920-1988) att hon är ett av konstens ”intressantaste och mest ursprungliga medier” och att hennes originalitet är lika omisskännlig när det gäller teknik, bildvärld eller stil. Pannåerna är ristade med tecken, symboler och berättelser – ungefär som våra hällristningar. Thea Ekströms värld är en teckenvärld; hennes bilder blir bilddikter, där varje tecken har en bestämd innebörd för henne själv. Tecknen kantar bildytan eller genomkorsar den och någon gång kan de lämna plats för ett plötsligt meddelande i automatisk skrift. Von Holten menar att bilderna berättar om ett skeende som bär ekon av konstnärinnans eget liv och det var nog så dramatiskt.

Von Holten förmedlar att Thea Ekström uppträdde på scen med både dans och sång, spelade teater i folkparkerna, arbetade som krogpianist, på cirkus och medverkade i ett par omgångar på Oscarsteatern. Under kriget gömde hon flyktingar, hon gör dekor och klädsel för nummerrevyer och arbetar tillsammans med zigenare på nöjesfält. Hon insjuknar i tbc och som ensamstående mor måste hon ta tillfällighetsjobb för att försörja dottern. Hon gifter sig och börjar teckna, skiljer sig och går in i ett udda och personligt konstnärskap.

I monografin framkommer uppgifter om hennes tidiga liv. Thea Ekström föddes den 2 februari 1920 i Söndrums socken i Halland; som flicka hette hon Dorothea Svensson. Eftersom skolgången blev alltför fragmentarisk till följd av hennes sjukfrånvaro, lärde hon sig i gengäld noter och förkovrade sig i teckning. 1937 reste hon till Stockholm för att ta organist-och kantorsexamen. Studietiden innebar en extremt besvärlig period för Thea Ekström. Under dessa år tvingade omständigheterna henne också till fabriksarbete. Det var bekymmersamma år. Von Holten berättar att hon hade svårt för att få utgifter och inkomster att gå ihop och därför gick upp till Arbetsförmedlingen för att höra om det fanns någon möjlighet till extra-arbete. Men den sakliga unga flickan bakom disken ansåg att en konstnär som inte kunde försörja sig på sitt yrke absolut måste omskolas. Alltså tittade hon på Thea ett tag, tänkte efter en stund och gav råd, ”Bli traversförare – du sitter i en korg under taket och trycker på knappar. Det klarar du säkert, det är ingen konst!”

Läs mer...

Helmer Osslund, fotografi 1920-talet.En o annan gång har jag väl haft god kredit. Annars vete tusan hur det gått. Och att jag hittills verkligen lyckats hanka mig fram – öfver det fenomenet står jag sjelf ibland undrande och spörjande – men det går otroligt, när nöden börjar grina emot en. Tills jag kom hit till Paris, detta qvalfulla, men så ytterst intressanta och lärorika, moderna Babylon, hade jag då aldrig vetat hvad det ville säga, att vara totalt utblottad på medel o ej veta hvar man ska’ få ett mål ifrån. Men äfven deri har Paris gifvit mig en nyttig och kanske välbehöflig lexa, ja, jag har sannerligen under dessa 10 ½ månader lärt mig mer om lifvets allvar och konstens svårigheter än allt det öfriga eländet förut.”

Det är den 26-årige svenske konstnären Helmer Osslund som skriver dessa rader i ett brev från Paris till den hemmavarande brodern Elis Åslund, även han konstnär. Helmer skulle bli känd som Norrlands kanske främste skildrare inom 1900-talets måleri. Litet tillspetsat kunde man kanske säga, att Helmer Osslund blev för de svenska norrlandslandskapen vad Emil Nolde blev för Schleswig och det nordtyska marsklandskapet och först Carl Wilhelmsson och senare Inge Schiöler blev för det bohuslänska kustlandskapet. Men ändå var Helmer Osslund livet igenom en orolig ande som aldrig riktigt förmådde slå sig till ro på någon bestämd plats. Emil Nolde sökte sina motiv på promenadavstånd från huset där han bodde. Helmer Osslund reste vida omkring i de norrländska landskapen, från Nordingrå i söder och till Torne träsk i norr – förutom vid de tillfällen då han fann sina motiv utomlands. Ständigt på jakt, ständigt sökande efter ny inspiration, nya lärdomar, nya impulser.

Läs mer...

Självporträtt, oljaNär man försöker placera in Emil Nolde på den konsthistoriska kartan, är det svårt att gå förbi det faktum, att han levde i ett gränsland – gränsen mellan Danmark och Tyskland, gränsen mellan skandinavisk och tysk kultur. Det gav hans liv en spänning, ibland gränsande till konflikt, men framförallt var det berikande. Han kunde, medvetet och omedvetet, ösa ur rika källor på båda sidor om gränsen.

Men sedan nationalismens och nationalstatstänkandets genombrott i början av 1800-talet har det blivit alltmer sällsynt, att människor i ett gränsland identifierar sig enbart som just gränsbor. Lever man i ett utpräglat gränsområde, kan man göra ett val mellan nationstillhörigheter, och det brukar allt som oftast ske. Det gäller t.ex. Elsass/Alsace i Frankrike och dess spänning mellan det franska och det tyska, och det gällde även det gamla tysk-danska Schleswig/Slesvig, som var Noldes hembygd. För Emil Noldes del och hans familj stod valet från början klart. Hans egentliga modersmål och hemspråk var danska; tyskan hade han lärt sig som andra språk, och enligt bl.a. Paul Klee behärskade han aldrig muntligt tyskan helt flytande. Och hans memoarer, ”Mein Leben”, är skrivna på en oerhört säregen dialektal slesvigtysk rotvälska. Men han identifierade sig ändå själv alltsedan ungdomen och livet ut som tysk. Han var av tysk nationalitet och han såg sig själv som en tysk konstnär.

Han föddes 1867 som Emil Hansen i byn Nolde, strax norr om det som idag är gränsen mellan Danmark och Tyskland. Men då låg byn på tyskt territorium. Gränsen mellan Danmark och Tyskland gick vid denna tid ända uppe i jämnhöjd med staden Ribe på Jylland. Det preussisk-danska kriget på 1860-talet hade gjort hela detta område till en del av Tyskland, fastän kultur och språk fortsatte att vara ett tysk-danskt blandfenomen. Så småningom, när han för gott lämnat sin hemby, skulle bynamnet Nolde bli hans efternamn.

Läs mer...

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen