Konstens porträtt - Tidningen Kulturen




×

Varning

JUser: :_load: Det går inte att ladda användare med ID: 168

Konstens porträtt

Hannah Wilke. February 19, 1992: no. 6 (Intra-Venus). Copyright 2006 Donald GoddardHannah Wilke dör i cancer 1993. Ett liv tillika livslångt konstprojekt når sin ände. Det identitetspolitiska i hennes konst dröjer kvar än idag. Detta politiska stoff som omgärdar subjektet kan behandlas på många sätt, här läggs fokus på en av sextio- och sjuttiotalets paradgrenar, kroppkonsten. Som bekant var det för omväxlingens skull kvinnor som tillhörde den överrepresenterade utövargruppen, och Wilke ingick utan tvekan i en glänsande generation kvinnliga konstnärer som kullkastade sociala och estetiska normer.

Inte konstigt att denna konst nu som då förkroppsligas av en offensiv typ av feministisk kritik. Ur en ny kanon: Laura Mulvey, Julia Kristeva, Amelia Jones, Susan Sontag, m.fl. Stora, komplicerade, vitala och stundtals inflammerade frågor som berör genus, psykoanalysen, konstruktioner, representation, samt den enstaka identiteten, subjektet. Ledmotiv som blir relevanta när en kropp, någons kropp, skärskådas.

Vems kropp? Hannah Wilkes. Man kan omöjligen ta ett enda verk som exempel; snarare är tanken att undersöka Wilkes sista serie Intra-Venus från 1992, bestående till övervägande del av fotografier föreställande konstnären på sjukhuset, och sammanföra denna med hennes övriga konstnärliga kroppställningar. Vackra, självsäkra poser som gjort Wilke till ett konstnärskap ensamt i sitt slag. I Self/Image: Technology, Representation, and the Contemporary Subject från 2006 skriver konstvetaren Amelia Jones om Intra-Venus.

Läs mer...

Egon Schiele, okänt årtalPoserande, avklädda kroppar markerade av darriga konturlinjer. Hukandes eller med benen särade. En uppdragen kjol eller en förvriden manskropp. Det är sina nakenstudier och målningar utav avklädda modeller, vara modellen han själv eller en aktris eller vän, som Egon Schiele har kommit att bli mest igenkänd för. Målningar, som ansågs vara så provocerande att han anhölls 1912 och spenderade en knapp månad i fängelse. Nakenstudierna utgör dock inte hela hans repertoar, även om motivet är återkommande och dominerande. Schiele var även en hängiven landskapsmålare, och det är denna sida av konstnären, en ofta bortglömd sida, som här kommer att presenteras

Egon Schiele föds 1890 i en liten stad vid namn Tulln i Österrike (vid tiden Österrike-Ungern). Ur en barnaskara på sex, var det bara han och två av hans systrar som överlevde de unga åren och växte upp. Det har berättats att Schiele redan i tidig ålder visade prov på sin konstnärliga talang, då han ritade av järnvägen och stationshuset vid vilka hans far arbetade. 1906 blir han antagen till den prestigefyllda konstakademin i Wien. 

Året därpå, 1907, får han sin första egna ateljé, och han gör bekantskap med Gustav Klimt, en vid tiden redan renommerad konstnär som kom att få stort inflytande på Schieles tidiga måleri, och som var en viktig kontakt för Schiele under hans tidiga karriär. 1908 deltar han i sin första offentliga utställning, som ska komma att följas av flera de närmsta åren.

1909 lämnar han Wiens konstakademi i protest mot dess enligt Schiele alltför traditionella och konservativa metoder. Det är nu Schiele börjar bryta med sin tidiga stil, och sexualitet och porträtt i en mer expressionistisk stil framträder allt mer i måleriet. Samma år syns han även representerad vid Wiens internationella konstbiennal.

Läs mer...

Thea Ekström (1920-1988). Ur utställningskatalog, Waldemarsudde, feb 1990Sedan urminnes tider har människan kommunicerat och uttryckt sig med bilder, tecken och symboler. Dessa bilder eller tecken hade ofta en magisk och religiös innebörd. Exempel är grottmålningar, hällristningar och hieroglyfer. Bildspråket avslöjar tankar, önskningar, eller självupplevda saker. Det är ett sätt att bearbeta och lära känna världen. Bilden är en del av vårt språk och vår begreppsvärld. Den ger oss möjlighet att uttrycka oss, påverka och förmedla känslor. Bilden har funnits med länge men gjorts i olika tekniker, från inristade grottväggar och stenhäll till vår tid med alltmer förfinad teknik.

Konstnären och surrealisten Ragnar von Holten skriver (1979) i sin monografi över Thea Ekström (1920-1988) att hon är ett av konstens ”intressantaste och mest ursprungliga medier” och att hennes originalitet är lika omisskännlig när det gäller teknik, bildvärld eller stil. Pannåerna är ristade med tecken, symboler och berättelser – ungefär som våra hällristningar. Thea Ekströms värld är en teckenvärld; hennes bilder blir bilddikter, där varje tecken har en bestämd innebörd för henne själv. Tecknen kantar bildytan eller genomkorsar den och någon gång kan de lämna plats för ett plötsligt meddelande i automatisk skrift. Von Holten menar att bilderna berättar om ett skeende som bär ekon av konstnärinnans eget liv och det var nog så dramatiskt.

Von Holten förmedlar att Thea Ekström uppträdde på scen med både dans och sång, spelade teater i folkparkerna, arbetade som krogpianist, på cirkus och medverkade i ett par omgångar på Oscarsteatern. Under kriget gömde hon flyktingar, hon gör dekor och klädsel för nummerrevyer och arbetar tillsammans med zigenare på nöjesfält. Hon insjuknar i tbc och som ensamstående mor måste hon ta tillfällighetsjobb för att försörja dottern. Hon gifter sig och börjar teckna, skiljer sig och går in i ett udda och personligt konstnärskap.

I monografin framkommer uppgifter om hennes tidiga liv. Thea Ekström föddes den 2 februari 1920 i Söndrums socken i Halland; som flicka hette hon Dorothea Svensson. Eftersom skolgången blev alltför fragmentarisk till följd av hennes sjukfrånvaro, lärde hon sig i gengäld noter och förkovrade sig i teckning. 1937 reste hon till Stockholm för att ta organist-och kantorsexamen. Studietiden innebar en extremt besvärlig period för Thea Ekström. Under dessa år tvingade omständigheterna henne också till fabriksarbete. Det var bekymmersamma år. Von Holten berättar att hon hade svårt för att få utgifter och inkomster att gå ihop och därför gick upp till Arbetsförmedlingen för att höra om det fanns någon möjlighet till extra-arbete. Men den sakliga unga flickan bakom disken ansåg att en konstnär som inte kunde försörja sig på sitt yrke absolut måste omskolas. Alltså tittade hon på Thea ett tag, tänkte efter en stund och gav råd, ”Bli traversförare – du sitter i en korg under taket och trycker på knappar. Det klarar du säkert, det är ingen konst!”

Läs mer...

Helmer Osslund, fotografi 1920-talet.En o annan gång har jag väl haft god kredit. Annars vete tusan hur det gått. Och att jag hittills verkligen lyckats hanka mig fram – öfver det fenomenet står jag sjelf ibland undrande och spörjande – men det går otroligt, när nöden börjar grina emot en. Tills jag kom hit till Paris, detta qvalfulla, men så ytterst intressanta och lärorika, moderna Babylon, hade jag då aldrig vetat hvad det ville säga, att vara totalt utblottad på medel o ej veta hvar man ska’ få ett mål ifrån. Men äfven deri har Paris gifvit mig en nyttig och kanske välbehöflig lexa, ja, jag har sannerligen under dessa 10 ½ månader lärt mig mer om lifvets allvar och konstens svårigheter än allt det öfriga eländet förut.”

Det är den 26-årige svenske konstnären Helmer Osslund som skriver dessa rader i ett brev från Paris till den hemmavarande brodern Elis Åslund, även han konstnär. Helmer skulle bli känd som Norrlands kanske främste skildrare inom 1900-talets måleri. Litet tillspetsat kunde man kanske säga, att Helmer Osslund blev för de svenska norrlandslandskapen vad Emil Nolde blev för Schleswig och det nordtyska marsklandskapet och först Carl Wilhelmsson och senare Inge Schiöler blev för det bohuslänska kustlandskapet. Men ändå var Helmer Osslund livet igenom en orolig ande som aldrig riktigt förmådde slå sig till ro på någon bestämd plats. Emil Nolde sökte sina motiv på promenadavstånd från huset där han bodde. Helmer Osslund reste vida omkring i de norrländska landskapen, från Nordingrå i söder och till Torne träsk i norr – förutom vid de tillfällen då han fann sina motiv utomlands. Ständigt på jakt, ständigt sökande efter ny inspiration, nya lärdomar, nya impulser.

Läs mer...

Självporträtt, oljaNär man försöker placera in Emil Nolde på den konsthistoriska kartan, är det svårt att gå förbi det faktum, att han levde i ett gränsland – gränsen mellan Danmark och Tyskland, gränsen mellan skandinavisk och tysk kultur. Det gav hans liv en spänning, ibland gränsande till konflikt, men framförallt var det berikande. Han kunde, medvetet och omedvetet, ösa ur rika källor på båda sidor om gränsen.

Men sedan nationalismens och nationalstatstänkandets genombrott i början av 1800-talet har det blivit alltmer sällsynt, att människor i ett gränsland identifierar sig enbart som just gränsbor. Lever man i ett utpräglat gränsområde, kan man göra ett val mellan nationstillhörigheter, och det brukar allt som oftast ske. Det gäller t.ex. Elsass/Alsace i Frankrike och dess spänning mellan det franska och det tyska, och det gällde även det gamla tysk-danska Schleswig/Slesvig, som var Noldes hembygd. För Emil Noldes del och hans familj stod valet från början klart. Hans egentliga modersmål och hemspråk var danska; tyskan hade han lärt sig som andra språk, och enligt bl.a. Paul Klee behärskade han aldrig muntligt tyskan helt flytande. Och hans memoarer, ”Mein Leben”, är skrivna på en oerhört säregen dialektal slesvigtysk rotvälska. Men han identifierade sig ändå själv alltsedan ungdomen och livet ut som tysk. Han var av tysk nationalitet och han såg sig själv som en tysk konstnär.

Han föddes 1867 som Emil Hansen i byn Nolde, strax norr om det som idag är gränsen mellan Danmark och Tyskland. Men då låg byn på tyskt territorium. Gränsen mellan Danmark och Tyskland gick vid denna tid ända uppe i jämnhöjd med staden Ribe på Jylland. Det preussisk-danska kriget på 1860-talet hade gjort hela detta område till en del av Tyskland, fastän kultur och språk fortsatte att vara ett tysk-danskt blandfenomen. Så småningom, när han för gott lämnat sin hemby, skulle bynamnet Nolde bli hans efternamn.

Läs mer...

Frida Kahlo, Self-portrait with Thorn Necklace and Hummingbird, 1940Vad händer när man klassificerar konst skapad av kvinnliga konstnärer som just ”kvinnlig”? Pekar man på samhälleliga strukturer som har legat till grund för att kvinnliga konstnärer genom historieskrivningen har varit en så pass ovanlig företeelse att det idag anses nödvändigt att uppmärksamma dem med just deras könstillhörighet som yttersta marknadsföringsvärde, eller befäster man snarare strukturer som än idag råder på konstens fält och arenor? Synliggör man problematiken bakom att kvinnor historiskt inte har kunnat verka på konstfältet under samma förutsättningar som sina manliga kollegor, eller kringgår man snarare frågeställningen och försöker att lappa ihop den bristfälliga historieskrivningen genom att fylla i dess tomma luckor? Dessa frågeställningar ligger till grund för denna essä.

Till att börja med vill jag peka på en viktig distinktion gällande den personliga utgångspunkten när man tar sig an och diskuterar den här typen av problematik. Jag har genom mina undersökningar tyckt mig finna att det kan vara avgörande för diskussionens utgång om inblandade personer intar en essentialistisk eller en konstruktivistisk präglad köns- och genusuppfattning. Med andra ord, om den som diskuterar menar att det finns vissa biologiska skillnader och medfödda karaktärsdrag mellan kvinnor och män, eller om samma person menar att de eventuella skillnader som står att finnas mellan könen är kulturellt präglade och skapade, med andra ord att de karaktärsdrag som man idag och historiskt har betraktat som kvinnliga respektive manliga är ett resultat av det kulturella och samhälleliga klimat som personerna i fråga har formats och verkat i.

Om man är av uppfattningen att genus (att skilja från ordet ”kön” som avser det rent biologiska könet) är något medfött och av naturen bestämt, med andra ord om man intar en essentialistisk utgångspunkt, kanske man menar att det är av stor vikt att lyfta fram konst skapad av kvinnliga utövare som just ”kvinnlig” eftersom denna benämning knyter vissa särskilda egenskaper till verken, bestämda utifrån vem upphovspersonen är. Om man menar att vårt biologiska kön har betydelse för hur vår personlighet tar sig i uttryck, kan man anta att detta återspeglar sig i konsten skapad av kvinnor respektive män. Detta skulle innebära att det finns konst med särskilda värden och uttryck beroende på skaparens könstillhörighet (som exempel brukar nämnas att kvinnor har närmare kontakt med känslolivet och hyser en mer moderlig och omhändertagande karaktär) som, då kvinnliga konstnärer har uteslutits ur konsthistorien, har gått förlorad.

Läs mer...

Självporträtt, 1909Att konsthistorien är skriven av män för män är en sanning som ständigt upprepas liksom frågan: ”Varför har det inte funnits några stora kvinnliga konstnärer?” Den feministiska konstforskaren Linda Nochlin menar att bakom denna fråga om kvinnan som konstnär finner vi myten om den store Konstnären, unik och gudalik som bär med sig en mystisk egenskap med beteckningen genialitet eller talang. Hon skriver att i stället för genialitet och talang så har de krav och förväntningar som kvinnor historiskt förväntats infria gjort det omöjligt och otänkbart för kvinnor att ägna sig åt professionellt konstskapande. Det har visserligen funnits kvinnliga konstnärer och skulptörer men de första kvinnliga konstnärerna har använt sin skapande förmåga och sin konstnärliga begåvning till att tillverka saker som inte betraktades som konst utan som bruksföremål. Konsthantverk och design har ofta ansetts som en kvinnlig och därmed mindervärdig genre. Kvinnlighet innebar för Freud att tvingas avstå från och aldrig upptäcka möjligheterna till intellektuell och skapande verksamhet. Kvinnlighet innebär, enligt honom, att vara icke-skapande i kulturell bemärkelse. C.G. Jung däremot ansåg att kvinnlighet eller snarare kvinnlighetens princip var grunden för allt nyskapande, i såväl liv som konst.

Under 1800-talet trädde kvinnorna in på konstens arena så framgångsrikt att de vid sekelskiftet uppfattades som ett hot. De förtalades som sämre konstnärer och okvinnliga. Dumt kanske, men bländande förtrollande skrev Baudelaire om kvinnan i början av 1800-talets andra hälft och satte ord på epokens dominerande kvinnosyn. Nochlin och andra feministiska konstvetare menar att undermålig undervisning är en viktig faktor till kvinnors svårigheter att arbeta inom konstvärlden liksom geni-begreppet och mytbildningen kring de gudabenådade manliga konstnärerna i historien. Om kvinnor fått samma uppmuntran och likvärdig utbildning som män hade det funnits stora kvinnliga konstnärer på samma sätt som män, hävdar Nochlin. Kvinnor är fortfarande underrepresenterade på konstmuseer och de ses som en kategori för sig, vilket förpassar kvinnor till att inte tillhöra normen utan betraktas som det andra, dvs. undantaget. Särskilt kvinnor från den tidiga europeiska modernismen och avantgardet tycks ha raderat ut kvinnorna och jag undrar: ”Vem i all världen var Gabriele Münter?”

Läs mer...

Markus AnderssonKonst har alltmer kommit att handla om att provocera, utmana konventioner och tänja på gränserna för det acceptabla. Samtidigt kan man skönja ett växande intresse för figurativt måleri och traditionellt hantverk. Tobias Ridderstråle har träffat konstnären Markus Andersson, som hellre bygger vidare på de klassiska traditionerna än bryter mot dem.

Berätta något om vem du är och om din bakgrund.

Jag växte upp i kontakt med både stad och land. I vuxen ålder bosatte jag mig på en gammal släktgård i norra Uppland. Min släkt härstammar från Jämtland och Finland, från bönder och en och annan lärd poetisk natur. Kanske förklarar detta min dragning till det poetiska i tillvaron, samtidigt som jag dras ännu mer åt det jordnära och konkreta. I tjugoårsåldern försörjde jag mig genom många olika sorters jobb mellan konststudierna, bland annat arbete som skötare inom psykiatrin, lärarvikarie, rivningsarbetare och sopgubbe.

Hur lärde du dig att måla?

Det började med att jag som barn var intresserad och road av att teckna och måla. Mycket lärde jag mig i unga år på egen hand. Tidigt tecknade jag fåglar, fiskar och gamla skepp men också mycket från fantasin och minnet. Allt eftersom jag blev äldre växte de egna kraven på mer komplicerade motiv och detaljer. När jag läste serietidningar studerade jag framförallt hur bilderna var tecknade. I mitt föräldrahem fanns många konstböcker som jag bläddrade i. Tjugotvå år fyllda gick jag en korrespondenskurs i teckning. Det blev startskottet till en mycket intensiv period av förkovran i teckning och måleri på olika konstskolor. Bland annat gick jag på Konstskolan vid Odenplan, Basis konstskola på Södermalm i Stockholm, Heatherley school of Fine Art i London, och därefter två år på Idun Lovéns målarskola. Flera år senare var jag under perioder elev hos den norske konstnären Odd Nerdrum.

Figurativt måleri är idag satt på undantag på de stora konstskolorna. Hur var utbildningen på de konstskolor du studerade vid?

Det var inte alltför illa. De skolor jag sökte mig till valde jag främst därför att de dagligen hade flera timmars modellteckning på schemat. Eftersom jag hade en stark egen drivkraft att vidareutveckla mitt måleri brydde jag mig inte om vilka trender som för tillfället rådde på skolorna. Jag använde tiden till att öva flitigt och komma längre och längre på den väg jag själv valt.

Läs mer...

Tuschteckning, illustration till Sånger om kärleken och döden 1908Vad föreställer en tavla?

Huru många gånger har den frågan upprepats – huru många falska svar har den fått?
Vi kunna räkna dem än idag – i böcker, i tidskrifter och akademidiplom.
En tavla föreställer intet annat än
sig själv. 

Så skriver Gösta Adrian-Nilsson i sin programskrift Den gudomliga geometrien. Året är 1921, han lever i Paris, är 27 år gammal, han är redan etablerad och tämligen känd som konstnär både hemma i Sverige och till viss del på den europeiska kontinenten och har gått igenom flera markanta utvecklingsfaser, som nu har lett honom fram till att han känner sig nödgad att ta till orda i skrift, i ett ärende som är honom angelägnare än någonting annat.

Kanske är tiden ännu idag inte helt mogen för att se Gösta Adrian-Nilsson, hans liv och framförallt hans verk, i sitt rätta perspektiv. Fyrtioåtta år har förflutit sedan hans död, det har visats några samlingsutställningar med hans konst, det skrevs en monografi om honom under hans livstid och en ännu ofullbordad monografi tjugo år efter hans bortgång (där bara åren fram till 1920 behandlas, han fick ju ytterligare fyra decennier av aktivt konstnärskap).

Idag är det, till skillnad från de förhållanden som rådde under Gösta Adrian-Nilssons livstid, inget problem med att beröra och lyfta fram hans homosexualitet. Den styr på ett omisskännligt sätt hans motivval och mycket av den dolda eller explicita symboliken i hans bilder. Det kan visserligen alltid diskuteras i vilken utsträckning en sådan faktor som sexuell läggning skall stå i fokus vid vårt betraktande av en konstnärs verk, men att helt skjuta det åt sidan är inte heller rimligt.

Läs mer...

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts