Trulson! Var är du? - Tidningen Kulturen




Konstens porträtt
Verktyg
Typografi

 Anders Trulson från Svenskt Porträttgalleri via WikipediaFör hundra år sedan, den 24 augusti 1911, avled den skånske konstnären Anders Trulson i en avlägsen bergsby i Abruzzo i Italien, endast 37 år gammal. Under årens lopp har två levnadsteckningar publicerats om Trulson – den ena skriven av Ewert Wrangel (1912), den andra av Nils Gösta Sandblad (1944) – men för en bredare allmänhet är han inte särskilt känd idag.

Trulson föddes den 14 juli 1874 i Tosterup på Österlen. På 1890-talet studerade han vid konstakademierna i Köpenhamn och Stockholm och därpå vid målaren Kristian Zahrtmanns skola i den danska huvudstaden. Han gjorde sig främst känd som porträtt- och landskapsmålare och var huvudsakligen verksam i Skåne, åtminstone fram till 1906 då han för första gången åkte utomlands på en studieresa till Sydtyskland och Norditalien. Under de följande åren besökte han Frankrike, Holland och Belgien. Tack vare kontakterna med Zahrtmann gick Trulsons sista resa till mellersta Italien.

1883 besökte Zahrtmann för första gången den stillsamma bergsbyn Civita d’Antino i Abruzzo, drygt tio mil öster om Rom. Där skulle han, fick han veta, finna Italiens vackraste människor – de skönaste modeller en konstnär kunde önska sig. Han anlände till Civita i juni. Den sista halvmilen gick han till fots eftersom det inte var möjligt att ta sig uppför den branta, slingrande vägen med häst och vagn. Han hyrde in sig hos familjen Cerroni och fick disponera tre vitkalkade rum med stengolv och välvda tak. Han bodde precis ovanför stadsporten. Åt det ena hållet hade han utsikt mot torget. I motsatt riktning syntes en bred stentrappa som ledde ner till den kommunala brunnen. Han brukade stå i fönstret och betrakta byns fagra kvinnor när de gick fram och tillbaka för att hämta vatten.

Zahrtmann finner sig omedelbart till rätta i byn. Den 11 juni skriver han i dagboken att han har blivit vän med ”hela befolkningen som är så skön och naiv”. Han målar av brinnande lust. Människor är älskvärda och tillmötesgående och har inget emot att bli porträtterade. Han stannar månad efter månad i Civita d’Antino.

Det blir oktober och vinskörd. Åsnorna är tungt lastade med vinsäckar gjorda av getskinn med pälsen vänd inåt. Zahrtmann njuter av att se byborna pressa musten ur druvorna. I dagboken skriver han: ”De står upp i de mäktiga murade karen och dansar med sina nakna ben musten ut.” I ett brev till en vän i Köpenhamn beskriver han traktens härliga vin: ”Man kan dricka sig ett rus utan att känna något obehag därav.”

Under de följande 20 åren kom Zahrtmann att besöka Civita otaliga gånger. Ibland var han där halvårsvis. 1900-1911 bodde han i byn varje sommar. Nästan alltid hade han sällskap av ett antal skandinaviska konstnärsvänner som också inkvarterades hos familjen Cerroni. Till de mer namnkunniga hör Peder Severin Krøyer, Marie Krøyer, Poul Christiansen, Peter Hansen, Ejnar Nielsen, Johan Rohde, Joakim Skovgaard, Edvard Weie samt svenskarna Karl Isakson och Anders Trulson.

Sommaren 1911 besökte Trulson Zahrtmann i Civita. Han anlände den 9 juni. Konstnärerna Poul Christiansen, Knud Sinding och Hjalmar Sørensen var också där. Ganska snart märktes det att Trulson inte var frisk. Han skyllde på dåliga njurar men de andra anade att det rörde sig om lungsot. Han var mager och blek, åt knappt något, blev lätt andfådd och drabbades ofta av våldsam hosta. De försökte förmå honom att söka läkare, men det ville han inte höra talas om.

Målning  av Trulson från CivitaTrulson blev för var dag allt svagare men arbetade ändå flitigt. Varje morgon gick han ut för att måla, stod där i vinden och kämpade för att inte staffliet skulle blåsa omkull. Den italienska familjen de bodde hos grät när de märkte att den svenske konstnären hade slutat att äta. På kvällen den 24 augusti överräckte Trulson en summa pengar åt Zahrtmann och bad honom se till att de modeller han hade anlitat skulle få betalt. Han hade då gått med på att bli undersökt av en läkare som hade konstaterat att Trulson led av långt framskriden lungtuberkulos. Han var sängliggande, men strax före klockan elva denna afton rusade han plötsligt upp ur bädden och skrek:

– Kom hit! Jag dör!

Han drabbades av våldsam blodstörtning. Kort därpå var han död. Ett par dagar därpå jordfästes han. Hela byn hade samlats på begravningsplatsen för att ta farväl av den svenske konstnären som hade vistats i Civita under tio veckors tid.

– Han kom hit som en främling men dog som vår vän, var det någon som sade vid graven.

En åsktung junieftermiddag kör jag uppför den branta, slingrande vägen som Zahrtmann första gången vandrade längs många år tidigare. Jag parkerar på torget vid kyrkan och beger mig ut i byn för att leta spår efter de skandinaviska konstnärerna. De är inte svåra att finna. Jag får genast syn på stadsporten som välver sig under huset där Zahrtmann och hans vänner bodde: Cerronis hus. På andra sidan skymtar den monumentala stentrappan.

Jag går genom gränden mot porten samtidigt som jag låter blicken vandra längs fasaderna. I Cerronis hus är fönsterluckorna stängda. Inte ett liv märks i byggnaden. Jag knackar på en dörr men ingen öppnar.

Målning  av Trulson från CivitaPå andra sidan stadsporten har en minnesplatta murats fast. Den är tillägnad Zahrtmann som mot slutet av sin levnad blev utnämnd till hedersmedborgare i Civita d’Antino. Byn tackar den danske målaren för hans generositet och all den skönhet han spred genom sin konst under många och långa vistelser i byn. Bybornas tacksamhet har också uttryckts på andra sätt. Den öppna platsen runt brunnen vid stentrappans fot kallas Piazzale Zahrtmann.

Även Peder Severin Krøyers minne vårdas. Han har fått en gata döpt efter sig. Men det där med danska namn är ju inte alldeles lätt, inte för italienare. Peder har blivit Peter och det egendomliga danska ø:et har helt sonika tagits bort. Således heter gatan Via Peter Severin Kryer.

Jag strosar fram och tillbaka längs Kryers gata, går ett varv runt Piazzale Zahrtmann, dricker några friska klunkar vatten ur brunnen och börjar sedan gå uppför den monumentala stentrappan i solgasset och hettan.

Tillbaka på byns centrala torg ser jag att kommunkontoret har öppnat efter middagsstängningen. En tjänsteman tar emot mig. Jag berättar att jag är intresserad av Kristian Zahrtmann och de andra skandinaviska konstnärerna som fordom brukade vistas i byn. Tjänstemannen upplyser mig om att många av artisternas tavlor fortfarande finns i Cerronis hus – för att inte tala om alla väggmålningar som lär pryda rummen. Tyvärr är de inte till allmän beskådan. Huset är privat och dess ägare är sällan i Civita d’Antino. Större delen av året bor de i Rom, eller om det nu möjligen är Milano.

– I första hand är jag inte intresserad av Zahrtmann utan av Anders Trulson, berättar jag. Den svenske konstnären dog ju och begravdes här i Civita. Jag skulle gärna vilja se hans grav.

– Han ligger på den gamla begravningsplatsen, säger tjänstemannen och förklarar hur jag ska hitta dit.

En bild av Zahrtmann som föreställer Trulson (och Poul Chrisitansen med ryggen till)Det är inte svårt. Det är bara att korsa torget och sedan följa lyktstolparna nerför backen. Det är omöjligt att missa.

Efter några hundra meter drabbas jag av känslan att jag har gått om inte vilse så i alla fall fullständigt fel. Jag följer visserligen de svarta lyktstolparna nerför branten, men ingen annan tycks ha gått här på åratal. Gräset växer högt. Man kan blott ana att det en gång i tiden fanns en upptrampad stig här.

Byn ligger redan långt bakom mig men jag kan fortfarande inte skymta något som liknar en begravningsplats. Jag tvekar, borde kanske vända om men fortsätter ytterligare en bit i hettan, i solen. Det är nästan outhärdligt varmt, ett oväder är på väg; stora svarta åskmoln vältrar sig över närmsta bergskam och hukspringer i allt snabbare takt åt mitt håll samtidigt som jag med viss försiktighet tar mig vidare genom det höga gräset, nerför den allt brantare sluttningen.

Till sist får jag syn på en långsträckt stenbyggnad med tegeltak. Det kunde vara en kyrka eller något slags kapell. Gallergrindarna i byggnadens port är i prydda med kors. En blixt klyver himlen och följs strax av en bedövande knall, men ännu inte en tillstymmelse till regn, solen fortsätter att gassa medan jag i allt svårare svettning irrar runt i byggnadens närhet på jakt efter en kyrkogård. Jag har nästan gett upp när jag plötsligt inser att det är själva byggnaden som är begravningsplatsen. Jag kikar in genom gallergrindarna och där inne kan jag ana gravstenar med årtal och namn.

Jag öppnar grindarna. Samtidigt som jag kommer in i byggnaden går solen i moln. På väggen sitter en skylt som i det dunkla ljuset berättar att denna begravningsplats övergavs för gott i oktober 1977. Det är mer än trettio år sedan. Här finns inte en själ. Bara jag och alla bortglömda döda.

Den gamla begravningsplatsen i Civita d'Antino där Trulson är begravd Foto: Johan WerkmästerJag smyger fram genom vitkalkade valv, som vore jag rädd att väcka alla dem som ligger begravda här, samtidigt som åskan mullrar utanför med all större kraft. Jag läser på gravstenarna men ingenstans finns Anders Trulsons namn. Jag smyger runt ytterligare ett varv men utan resultat. Till sist tappar jag tålamodet.

– Jävla Trulson! Var är du? ryter jag så att det ekar mellan valven.

I nästa ögonblick sker något egendomligt. Jag får syn på ett par gallergrindar – precis likadana som dem jag kom in genom – som jag tidigare inte lagt märke till. Det är som om de plötsligt hade uppenbarats där i väggen.

Jag öppnar grindarna och kommer ut i en liten igenvuxen, muromgärdad trädgård. Där, under höga brännässlor, är Anders Trulson begravd. På muren hänger en minnestavla, gjuten i grönärgad brons. Anders Trulson 1874-1911, står det. Inget mer. Bara hans namn och dessa årtal.

Åskan är mycket nära nu. Blixt och knall är nästan samtidiga. Jag står i en liten igenvuxen trädgård i Civita d’Antinos gamla övergivna begravningsplats och betraktar en grönärgad tavla till minne av en svensk konstnär som för nästan ett sekel sedan dog av blodstörtning här.

Av någon anledning känns det följdriktigt att skyarna öppnas. Regnet vräker ner, men jag kan inte förmå mig att ta skydd. Jag står där i regnet och fryser så att jag skakar.

Johan Werkmäster

 

 

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Film. Victor Lindgrens film Kometen är som enda svenska kortfilm uttagen till tävlan på Berlins filmfestival i sektionen Berlinale Shorts. Kometen är en tolkning av författare Melker Garays novell med samma titel. Victor Lindgren har skrivit manus till filmen och skådespelare Abdi Aziis har varit viktig för arbetet med gestaltningen.
Kometen är producerad av Therese Högberg på Bautafilm AB i samproduktion med Melker Garay/MBG International AB. Med stöd av Film i Västerbotten. Victor Lindgren tävlade senast på Berlin filmfestival 2013 där han prisades med en Teddy Award för den uppmärksammade kortfilmen Ta av mig med Jaana Bringlöv Ekspong och Björn Elgerd. Kometen får sin premiär i svenska programmet på Göteborgs filmfestival (27 januari – 8 februari) där omkring 60 nya svenska kortfilmer premiärvisas
Berlin filmfestival 2017 pågår mellan 9-19 februari.
Läs mer...

Konst. I en av de vanligast förekommande representationerna av natur, den populära
och underhållande naturfilmen på TV grundläggs våra föreställningar kring vad
som är naturligt, det vill säga, var gränsen mellan natur och kultur ska gå. Det
finns med andra ord inga objektiva avbildningar av natur, bara tolkningar, vilka
är beroende av historiska, kulturella och samhälleliga kontexter. Lars Brunström har alltid lekt och överskridit dessa konstruktioner och gränser med sitt mekaniska menageri av “naturtrogna djur”, i ett slags transliknande rörelsemönster, så långt man kan komma ifrån dagens actionskapande naturfiktioner på TV. Och nu har Lars Brunström kommit till den kanske minst älskade djurarten, nekrofager (asätare), fullmatade med våra kulturellt betingade, negativa föreställningar kring asätarens girighet och tjuvaktighet, samtidigt som dessa, i våra ögon, smutsiga spejare är naturens största renhållningsarbetare.
Vernissage – fredagen den 13 januari kl 17-20 Utställningen pågår t.o.m. 5 februari
TEGEN2 – öppettider: fre-sön 12 – 17 Bjurholmsg. 9b, Stockholm, T-bana Skanstull
Läs mer...

Musik. ETER Festival är en tolvtimmars upplevelse som har premiär på Mejeriet på fredag! Från klockan tre på eftermiddagen fylls huset med experimentell musik, synthloppis, workshops i musikproduktion och en hel del elektronik-nörderi för att sedan övergå i klubb fram till klockan tre på natten. Det är fri entré under hela dagen och en bra bit in på kvällen.
Det bjuds på ett sprudlande program med allt från melankolisk electronica till ljudmåleri med Sveriges enda Soundpainting-grupp. Festivalen lyfter fram lokala musikakter och kulturaktörer och genomförs i samarbete konsttidskriften Little Finger, med stöd från Vinterlund. Mejeriet STORA SÖDERGATAN 64 | 223 23 LUND | 046-13 13 47 WWW.KULTURMEJERIET.SE
Läs mer...

Media.
En tänkande talkshow med Eric Schüldt Idévärlden är programmet där kloka människor lägger pannan i djupa veck och går till botten med de stora frågorna. Ordentligt. Tre tänkare vrider och vänder på ett ämne under en timme med start söndag 15 januari kl.20.00 i SVT2.
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen