Tommy Olsson: Sex är den bästa konstnärliga disciplinen - Tidningen Kulturen




Konstens porträtt
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Tommy OlssonEn av Sveriges mest intressanta curators är Tommy Olsson. Han började sin bana som konstnär och kritiker (och fortsätter alltjämt med det) men insåg efter att han flyttat till Norge att det fanns mycket att ta tag i där när det gäller intelligent kapacitet att förmedla provokativa tankar och idéer till allmänheten. Parallellt med de helt egna aktiviteterna började han sätta samman samlingsutställningar för gallerier, konsthallar och muséer.

"Man bör kanske så långt det låter sig göras se hela utställningen som en samling självständiga arbeten och inte stirra sig blind på människorna bakom. Det kan vara svårt, särskilt när konstnären agerar självutlämnande och lätt kan förväxlas med sitt verk, men då är det som allra viktigast att hålla i minnet att det rör sig om en del av ett verk. Tro mig, ingen bildkonstnär är självutlämnande." (Olsson i katalogen till samlingsutställningen "Gothic", 2002)

 

Begreppet "curator" har snabbt gått från att betyda "kreativ utställningsintendent" till mer eller mindre "suverän konstmaktfaktor". Med stjärnstatus och mer och mer att säga till om, har en ny yrkeskår tagit plats på den internationella konstarenan. Många samtida "kuratorer" tycks hamna i en opportunistisk fålla/fälla och går snabbt i samlares och institutioners ledband efter fullgjord utbildning.
Men vissa av dem, som Olsson, tar fortfarande konsten på allvar och försöker, i den mån det finns utrymme, "göra konst av konsten". Det vill säga att se samband och skapa unika förutsättningar för att sätta samman konstnärer och deras verk i en (sam)tidsreflekterande spegel. Det är en svår konst i sig, det ska inte förnekas.

I Norge är Olsson numer en mycket eftertraktad och uppskattad, om än alltid provokativ, curator som sin vana trogen ställer minst lika många frågor som han lämnar eventuella svar. Nyckeln till framgången tycks vara en cocktail av genuin nyfikenhet, en stor portion humor (svart) och en kärleksfullt ansvarstagande likgiltighet. Om begreppet "attityd" känns relevant som konstkritisk term, så är Tommy Olsson till övermåttan full av den, både intuitivt och instinktivt.
I samband med vernissage för en stor samlingsutställning på Bergen Kunstmuseum i oktober 2010, "BG 01", i vilken Olsson satt samman ett eget sinnesvidgande rum av ny skandinavisk konst, ställde jag några frågor för att få lite mer klarhet om hans tänkande och arbete.

Hur började och växte ditt intresse för konst?
- Jag var den där sortens unge som var fullständigt självgående bara jag fick ett ritblock och några färgpennor, så det fick jag ofta. Jag tror inte det är en unik start.

Hur gick du vidare? Konstutbildning/skolning?
- Konstlinjen på Ålsta Folkhögskola, Fränsta - 6 mil från Sundsvall - 1985-1988, Kunstakademiet i Trondheim 1988-1992, Rijksakademie van Beeldende Kunsten, Amsterdam 1994-1996, Skapende kuratorpraksis, Kunsthøgskolen i Bergen 2006-2008. En solid utbildning alltså.

Ge exempel på din konst som du upplever att du är stolt över.
- Jag är inte säker på att stolthet är det första jag känner, men jag måste nog säga mig ganska nöjd med min videoproduktion från första hälften av 1990-talet. Och min aktivitet som kritiker de senaste tio åren. Det är tillfällen där det flytit exceptionellt bra.

Hur började du med att jobba som curator?
- Av ren irritation, faktiskt. Jag ser många utställningar som kritiker, och man behöver inte operera speciellt länge i det här fältet innan man inser att norsk curating är ungefär lika god som norsk film. Medelmåttigt och ointeressant, lika förutsägbart som mjölk. Så man kan säga att jag började med att göra medvetna "fel" i utställningsrummet, och jag håller fortfarande på med det eftersom det blir ganska bra hur jag än bär mig åt. Mitt mål är att skapa obalans, och det har visat sig vara ytterst svårt.

Vad vill du förmedla med din konst? Är det detsamma som för dig som curator?

- Nej, inte helt. Konsten är naturligt nog mer personlig. Vilket i mitt tillfälle betyder påträngande personlig. Jag är intresserad av sådana här märkliga skärningspunkter som kan uppstå mellan hög och låg kultur, mellan dröm och verklighet, fiction och non fiction, politik och religion, sex och sex, media och vardag, och det har några gånger lett till en slags meditativ pornografi. Andra gånger till en ytterst brutal pornografi.

Ge exempel på utställningar du "kurerat" som du upplever att du är stolt över.
- Svårt, väldigt svårt. Det är alltid den senaste som är den bästa, men retrospektivt vill jag nog säga att "Mass Destruction" på Galleri Gathe i Bergen 2007 kom ganska nära den obalans jag nämnde tidigare.

Vad söker du efter i sammansättningen av en utställning med olika konstnärer?

- Själva antitesen till vad alla andra strävar efter. En slags kollaps, eller sabotage av situationen. En viss grad av intensitet som bara kan uppstå mellan arbeten som inte helt passar samman. Det är en del av densamma strategin, men det är alltså svårt att misslyckas med utställningar - dom blir skitbra och intressanta varje jävla gång. Det är ett helvete.

Upplever du ibland att ansvaret för en samlingsutställning stjäl energi från ditt eget konstnärskap?
- Nej, men det där är svårt att sätta fingret på. Jag är ju kritiker och lärare också, så vad som stjäl energi från vad är inte alltid lika lätt att avgöra. Och jag är inte säker på om jag upplever mig som bestulen på något heller. Dom här aktiviteterna fungerar ju oftast - i alla fall under goda omständigheter - som ett batteri och alstrar mer energi än vad som fanns där till att börja med. Det ena informerar det andra, helt enkelt. Å andra sidan sover jag tre timmar varje natt och börjar bli lite grinig och ofokuserad.

"Jo, jo, nu är man inte så tuff längre. Tiden det tar kan man inte bortse ifrån. Och det är hårt att leva upp till sin egen standard när man fullständigt bränner ut sig själv med det under loppet av några timmar. Länge trodde jag att det här marginella jag sysslar med var något man kunde hålla på med i lugn och ro utan att någon skulle störa en. Att det bara handlade om att sitta stilla och i sakta mak slå in några tecken på ett tangentbord mellan en kopp kaffe och en öl. Och, eftersom det är det mest obskyra som tänkas kan - konstkritik - som betalar hyran, måste man självklart se en och annan utställning. Och det är ju enkelt. Allt låg till rätta för ett stilla och tillbakadraget liv. Bekvämt och lugnt. Fel. Hur dum går det an att bli?" (Olsson i förordet till kritikantologin "Knust", 2008)

Hur betraktas du i Norge? Är det skillnad mellan dig som curator och dig som konstnär?
- Ja, för som konstnär är jag mest ansedd som pornograf - något som bara undantagsvis lämnar märken i kuratorarbetet där jag fungerar mer som en ordinär troublemaker. Men jag tror skribentverksamheten överskuggar bägge dessa. Jag är utan tvivel mest känd och uppskattad som kritiker. Det har hänt jag har träffat människor på mina egna utställningar som varit helt chockerade över att jag faktiskt också arbetar visuellt - och då har jag ändå hållit på med det sedan 80-talet. Konst är ett specialintresse, men alla läser tidningen.

Är du en konstens "Bad Boy" i Norge?
- För någon är jag säkert det, absolut, men det är inte en medveten strategi från min sida.

Kan du känna att du odlar det som ett självändamål, medvetet eller undermedvetet?

- Nej, jag är så här sjuk i huvudet på riktigt. Samtidigt har jag helt klart utnyttjat det för vad det är värt i rent självförsvar. Det är ganska kinkigt att komma åt mig med dumma saker jag har gjort, eftersom jag på sätt och vis har byggt en slags karriär på det som andra vanligtvis gör allt för att hålla hemligt. Det gör det också enklare att komma undan med uppenbara övertramp.

Vilken har varit den jobbigaste situationen hittills, som konstnär och som curator?
- Antagligen som curator för avgångsutställningen för Kunstakademiet i Oslo 2009 när Karl Edvin Endresen ställde två petflaskor GHB på bänken i sitt nymonterade IKEA-kök - inte på grund av handlingen, men för att jag blev tvungen att insistera på rena självklarheter i flera veckor efteråt när den lilla fraktionen tunnhåriga män med dålig hy på Kunstakademiet gjorde vad dom kunde för att stigmatisera mig. Något som i media fick det att framstå som att det var jag som hade tagit in GHB i muséet, och så var det ju inte. Ingen var intresserad av att diskutera själva arbetet, eller ens konstnären, och det irriterar mig fortfarande. En dag ska jag skära kuken av dom där gökarna.

Har du någon kontakt med konstmiljön i Sverige?

- Sporadiskt och tillfälligt, men egentligen alldeles för lite. En föreläsning här och där, och förmedling av svenska konstnärer till Norge. Texter i tidskrifter. Men inte så mycket att det gör något.

Du undervisar också. Vad vill du lära ut? Uppmuntra? Avveckla?
- Jag har ett vikariat på Kunsthøgskolen i Bergen som vägledare för nio Bachelor- och Master-studenter. Det är inte så mycket praktiskt jag har att lära ut, men det går väl kanske hellre på generell attityd. Vad man ska använda det att man är konstnär till. Studenter är ju i en formativ period, så mycket går ut på att lokalisera vad för slags konstnärer dom egentligen syftar till att bli. Det är världens bästa jobb, från mitt perspektiv sett.

Hur hanterar du eventuella "konventionella" elever?
- Sådana djur finns inte. Men om dom fanns skulle jag spöa skiten ur dom.

Vilken har varit din starkaste upplevelse hittills i den norska konstmiljön?
- Det är frågan om en kontinuerlig stark upplevelse, det blir omöjligt att peka ut en enskild händelse eller ett enskilt verk. Norge är speciellt, ett väldigt intressant ställe att vara på. Men så har jag också snart varit här lika länge som i Sverige.

Musik tycks alltid spelat en stor roll för dig. Tänkte du aldrig någon gång på att bli musiker istället?

- Jag var musiker i min punkiga ungdom - växelvis på bas, gitarr och keyboards - men var sak till sin tid. Det är som med måleri: jag tänker på det varje dag, men dygnet har bara 24 timmar.

Av alla de konstnärliga "discipliner" du arbetat med, vilken har varit mest givande?

- Sex har alltid varit det bästa. Text tar nästan lika mycket som det ger, men har du en gång börjat skriva är det kört och det går inte att sluta. Video är ett perfekt medium, men det tog nästan livet av mig. Måleri är absolut ett behagligt ställe att vara på, men plötsligt kör man fast och målar kopior av det man gjorde tidigare. Performance är möjligen det mest interessanta, men det tömmer en fullständigt på energi. Fotografering är beroendeframkallande, men precis som måleri är det mer ett val av livsstil, det tar tid om det ska vara värt något. Nej, jag menar att sex är det bästa - det går också utmärkt att kombinera med allt det andra.

Carl Abrahamsson, Text & foto

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen