Om Joseph Cornells hermetiska väg - Tidningen Kulturen




Konstens porträtt
Verktyg
Typografi

Långt innan min vetskap om Joseph Cornells (1903-1972) existens grundlades min fascination för honom. Mina föräldrar drev en bokhandel - en av Sveriges äldsta - och redan som barn lekte jag i dess labyrintiska källare. Trånga korridorer med dunkelt suggestivt ljus. Gamla brevpapper med sirliga typsnitt. Anilinpennor inslagna i vaxat papper.




Joseph Cornell tog föga förvånande intryck av surrealisterna - främst Max Ernst - som med sitt mer karga och reducerade formspråk ligger i linje med hans eget uttryck. Cornells första separatutställning ägde rum på Julien Levy Gallery i New York, det galleri som var surrealismens verkliga näste. Levy var den första som ställde ut Walt Disney i en gallerikontext, och Bunuels film »Den andalusiska hunden« fick sin första visning här. Det måste ha varit en god mylla för ett konstnärspsyke som Cornells,ett galleri med både serieteckningar och surrealister i sitt stall.

Annons:



Mystiska blanketter och reverser. Uppstoppade fåglar som det lokala tekniska läroverket donerat. Överblivna skvallertidningar med den tidens fotomodeller, tidsbundna skönheter ur massbildsflödet. Grafiska blad med ritningar över teknisk apparatur ...

Med dylika bilder skapade Joseph Cornell stramt klassicistiska verk med djupt hermetisk, sluten karaktär.

Själv växte man upp och lämnade denna fascinerande bildvärld bakom sig, fick en nykter och klar syn på vad som har betydelse, på vad det innebär att »betyda«. Man lärde sig att tänka linjärt och torrt, inte i analoga hopp. Cornell lämnade nog aldrig helt detta naiva tillstånd, för honom fanns betydelserna kvar, de djupt personliga minnena kopplade till tingen.

Frågan är om han ens någonsin riktigt »växte upp «. Han bodde stora delar av sitt liv hemma i sin mammas vård i Queens och lär ha haft ett sjukligt blygt och introvert förhållande till omvärlden. Knappast lämnade han sin egen gata, odlade inga vänskapliga band och visst utgör han i mångt och mycket ett tragiskt konstnärskap; eftersom världen därute är skrämmande och otillgänglig så återstår inget annat än att skapa sitt helt egna universum. Kanske kan man till och med kalla hans konstnärskap för religiöst, inte i bemärkelsen att han hade en dogmatisk tro, utan att han sökte en bortomvärldslig lugn och stram ordning där passioner, slitningar och vardagens friktion slocknat. Få konstnärskap uttrycker en sådan tystnad.

Joseph Cornell tog föga förvånande intryck av surrealisterna - främst Max Ernst - som med sitt mer karga och reducerade formspråk ligger i linje med hans eget uttryck. Cornells första separatutställning ägde rum på Julien Levy Gallery i New York, det galleri som var surrealismens verkliga näste. Levy var den första som ställde ut Walt Disney i en gallerikontext, och Bunuels film »Den andalusiska hunden« fick sin första visning här. Det måste ha varit en god mylla för ett konstnärspsyke som Cornells,ett galleri med både serieteckningar och surrealister i sitt stall.

Av och till försörjde han sig som återförsäljare och designer av tyg i metervara, och fortsatte att samla på sig ett sällan skådat berg av allehanda ting. Just överflödet och kaoset måste ha varit avgörande för hans skapande. De flesta har nog någon gång låtit blicken svepa över ett ostädat skrivbord och sett märkliga samband i röran.

På senare tid har de mentalsjukas bildskapande i allt högre grad börjat ställas ut av seriösa gallerier, och inte bara på sjukhusens väggar. Namn som Adolf Wölffli och Aloise beundras numera för sin konstnärliga kvalitet. Deras verk har gått från att »enbart« vara psykologers vägar till att ställa diagnos till konstnärliga verk med sitt eget berättigande. Cornell har dock hamnat på »rätt« sida om gränsdragningen mellan sunt och psykiskt sjukt, han verkade utanför mentalsjukhusets väggar.

Cornells verk vittnar om en upphovsman med konstnärlig känsla, med insikt i de »regler« som existerar inom visuellt skapande. Han hade dock ingen konstnärlig utbildning utan får snarast karaktäriseras som ett slags underbarn, som rent intuitivt hade känslan för komposition. Klassicisten strävar efter balans och erkänner regler för sitt skapande, men detta arbetssätt skulle den alltigenom naiva och intuitivt orienterade knappast skriva under på.

Verken har en poetik där varje isolerad bild och varje fragment ingår i ett system i vilket inget är överflödigt eller onödigt. För att dra en parallell till litteraturen kan det sägas att Cornell skapar visuell poesi med bilderna som ord, vilka upprättar sitt eget system. Ett system som inte finns utanför bilden, utan som skapas för varje enskilt verk. Även om den yttre tekniska formen i de flesta fall var kabinett och tittskåp så finns det en förvånande bredd i uttryck och känsla hos honom. Vad som fascinerar är mångfalden, medan det samtidigt finns ett så distinkt fingeravtryck att hans verk aldrig skulle misstas för något annat än stammande från just hans hand. Från det lätta, friska och lugnt meditativa i hans assemblage med glaskulor och kartor över solsystem till det tryckande klaustrofobiska i de verk där äldre kungligheter placeras i husarrest i trånga lådor.

Ständigt återkommande är kartorna, kanske det mest tydliga surrogatet för de äventyrsresor Cornell själv aldrig företog. För honom var höjden av äventyr att ta bussen några kvarter i Queens och handla lite basvaror på snabbköpet. Men kartan kan också ses som emblem för en vidare strävan och en generell konstnärsproblematik, viljan att göra sig en bild av en stor svårgrepplig värld. Den utgör också ett inspirerande råmaterial för formella experiment och som bakgrund kan kartan sägas utgöra det koordinatsystem där Cornell placerade in sina ting.

Det som finns är det som syns. Så skulle man mycket enkelt kunna sammanfatta den positivistiska vetenskapssyn som präglade museernas stora sekel, 1800-talet. De brunmurriga, tröttande och pedagogiskt hopplösa stora institutionerna som vi nog alla minns med skräck från skoltidens studiebesök. Fornminnen och pilspetsar och dammiga fåglar i monter efter monter ...

Den metafysik som ligger bakom detta okritiska samlande av ting kan karaktäriseras som »naiv«. Det går ett stråk av barnslig förtjusning inför alla dessa ting, självaste Carl von Linn var ett barn med friska ögon när han begav sig bort från botanikens böcker, ut på ängarna för att återigen börja se.

På 90 och 00-talet började ordet ”undersökning” mer och mer göra intåg i katalogtexterna och konstvetenskapens terminologi och att Joseph Cornell i detta klimat vinner en ny skara av beundrare är väl knappast ämnat att förvåna. Han framställde sin egen kvasivetenskapliga systematik. Att han även vann stort erkännande inom popkonsten tarvar nog dock en utvikning. Det är ett förhastat felslut att se Joseph Cornells collage som enbart romantisk och nostalgiskt tillbakablickande. Även om hans bildvärld förvisso befolkas av ballerinor och vackra kvinnor från en fjärran tid, så hämtade han också råmaterial till sina assemblage ur det samtida bildflödet. Om verken inför oss ger känslan av en efterklang från en vacker, förlorad värld så är det snarast resultatet av att inget åldras så snabbt som bilder ur populärkultur och mode.

Under 6o-talet är det som om Cornell sluter sig helt i sinbildvärld, de verk som stammar från denna tid är inte resultatet av något nyskapande i större utsträckning. I stället arbetar han nu med att bygga om och arrangera sina tittskåp. Det blir ett monologiskt mummel där inget från yttervärlden tillåts störa. Sökandet efter den yttersta ordningen verkar inte ha någon ände hos denne konstnär, för vilken betydelse och systematik fick sin egen innebörd: ett alfabet som inte bär fram några ord utan mystiska tecken. Hans liv ute i förorten saknade all klassisk konstnärsdramatik. Hur rörligt och dramatiskt hans inre tedde sig kan vi nog knappt fatta. Vi ar nöja oss med att både skrämmas och beröras av denne särling och hans verk. Han dog odramatiskt 1972. Hans aska placerades i en brun trälåda.

 

Jesper Nordström

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts