Lenke Rothman vill med konsten laga världen - Tidningen Kulturen




Lenke Rothman Träd (från Lenke Rothmans homepage)

Konstens porträtt
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

”Sy ihop orden, orden till ett stort täcke, ord och meningar, det sedda, det som sker. Sy ihop. Sy ihop fogarna, trottoarens kvadratiska stenar. Sy ihop. Sy ihop fotsulorna med foten. Sy ihop, sy ihop. Sy ihop madonnas röst med din egen. Sy ihop Mona Lisas leende”. Sy ihop. (Lenke Rothman i Stygn 2001)




Lenke Rothmans konstnärskap börjar i en extrem reducering, där hon visade en svit tuschteckningar ”Minnesbilder” så renskalade och abstrakta att publiken bara reflexmässigt kunde associera till den konst som var på modet då, den informella av Michaux. Men enligt hennes retroaktiva anteckningar har de ingenting att göra med det informella. Teckningarna handlade om Auschwitz, möjliga att uttyda som brandflagor efter den stora katastrofen.
Lenke Rothman sena 1950

Lenke Rothman sena 1950

Annons:



Är konst möjlig efter Auschwitz har varit en återkommande och berättigad fråga. Förintelsen, andra världskriget och Nazityskland har tagits upp av många författare och konstnärer, verksamma i Sverige. De flesta har svarat att det inte går att beskriva mänsklighetens tragedi som endast en berättelse i ord och bild. Antydningar och fragment är betydligt starkare som vittnesbörd än realistiska beskrivningar. Lenke Rothman är en av dessa bildkonstnärer, vars konst drivs av inre nödvändighet, att väcka liv ur det förgångna, att ge det outsägbara ett poetiskt uttryck av saknad, längtan, lidande. Hon skriver: ”Mitt skapande är inte psykoterapi, inget sorgearbete. Skapandet är för mig ett svar på Förintelsen. Frågan som upptar mig är hur livet ska räddas från den ständigt pågående förgörelsen”. Att hålla ihop splittringen och föra samman element går som en röd tråd genom Lenke Rothmans konstnärskap, att försöka laga världen efter Förintelsen.

En av böckerna om hennes konst som jag vill framhålla är Lenke Rohtman (Arena, 1995.)Den ger med hjälp av ett mycket stort antal färgreproduktioner och en inledande essä, Ett skrin fullt med samlade saker av Torsten Ekbom, en utmärkt introduktion till denna säregna bildskapare. Här finns även utdrag av konstnärens egna texter, där citaten är en oskiljaktig del av hennes skapande. Boken ger en gedigen bild av såväl Lenke Rothmans liv som hennes konst.

Lenke Rothman föddes i en ungersk-judisk familj 1929 i staden Kiskunfèlegyháza tio mil från Budapest. Hon var äldsta barnet i en stor syskonskara. Fadern var religionslärare och tillverkade paraplyer, modern var damfrisörska. När andra världskriget började blev fadern tvångsinkallad av SS för att röja minfält i egenskap av arbetssoldat och återvände aldrig till sin familj. 1944 fördes resten av familjen bort till Auschwitz, där endast Lenke och en av hennes bröder överlevde.

Hon blev svårt sjuk i tbc i koncentrationslägret i Bergen Belsen och fördes 1945 med sjuktransport till Malmö. Sedan följde flera år av sanatorievistelser. Vägen tillbaka blev lång och mödosam, bland annat låg hon i gipsvagga ett flertal gånger, men inspirerad av bland andra Edvard Munch och Käthe Kollwitch började hon utveckla sin konstnärliga talang och kom 1951 in på konstfack. Samma år inleddes en nära vänskap med Nelly Sachs och genom henne blev Lenke Rothman bekant med en annan författare, Sivar Arnér. De gifte sig 1959 och året efter hade hon sin första separatutställning.

 Lenke Rothmans konstnärskap börjar i en extrem reducering, där hon visade en svit tuschteckningar ”Minnesbilder” så renskalade och abstrakta att publiken bara reflexmässigt kunde associera till den konst som var på modet då, den informella av Michaux. Men enligt hennes retroaktiva anteckningar har de ingenting att göra med det informella. Teckningarna handlade om Auschwitz, möjliga att uttyda som brandflagor efter den stora katastrofen.

I Lenke Rothmans ovilja att berätta övertydligt och realistiskt om Förintelsen ligger en konstnärlig hållning hon aldrig kan kompromissa med.

 Under 1960-talet kretsade mycket av hennes konst kring Förintelsen. Hon kallade sina bilder redan då tillvarobilder. Temat i många av verken är förlust, utsatthet och saknad. Men om bildvärlden andades mörka minnen från det förflutna var privatlivet desto ljusare. 1966 inträffade något som hon beskrivit som ett under: sonen Elias föddes. Målningen ” Den nyföddes skjorta” tillkom och Lenke erinrade sig sina egna barndomsupplevelser och inspirerades att än mer värna om livet. Hon kände just då intensivt Guds närvaro i allt.

Minnen från barndomen är återkommande i hennes arbeten i form av föremål ur barndomshemmet såsom knappar, paraplyer, svarta kvadrater, symaskin, siffror, nål och tråd. Hon ihågkommer och skapar nytt liv. Det är den inre förmågan till liv som upptar henne, för det är i vårt inre som vi är levande eller döda, som hon uttrycker det. Hon har parallellt med sitt bildskapande skrivit fyra böcker och en rad essäer. Men bild har för henne alltid varit överlägsen text och nästan allt i hennes bildvärld har en djup personlig bakgrund. Svarta kvadrater är ett återkommande motiv i Lenke Rothmans konst som för henne symboliserar den fyrkantiga läderkapset i vilken Guds namn är textat på en bit pergament. Troende judar bär den vid bön.

 Lenke Rotmans bilder är sammansatta precis som tillvaron är.1970-talet ersattes måleriet alltmer av collageteknik och assemblage, föremål som byggs upp av upphittat material. Lenke Rothman menade att allt är användbart, ingenting får slängas utan att man prövar på vilket sätt det skulle kunna användas. Det är egentligen motsatsen till slit och släng- mentaliteten. I sitt sätt att använda färdiga objekt var hon före sin tid. Lenke Rothman har en oöverskådlig konstnärlig produktion. Konstkritikern Torsten Ekbom ser obegränsningen som det mest karaktäristiska draget i hennes konst, hon blandar högt och lågt och använder alla sorters material med vilka hon skapar de mest överraskande kombinationer. Hennes avsikt är att manifestera en idé, en uppfattning snarare än att installera den. Sitt helhetsbegrepp bygger hon utifrån omhändertagande av människor och ting. Så länge hon kan minnas har hon hållit på med skapande. Lenke Rothman ogillar ordet konst och använder i stället skapat arbete som för henne innebär allt man gör med omsorg. Skapandet av något nytt uppnås inte av intellektet utan är lekinstinkten, som drivs av inre nödvändighet. Kreativitet ser hon som ett med tillvaron, där skapandet blir en parallell till skapelseberättelsen.

”En innersta kärna och många skal. Skal över skal blev skapat, skal som för nästa är”. Dessa ord ur ”Sohar” Glansens, bok har varit centrala för Lenke Rothman.  Att nå in till kärnan. Några av hennes bilder har en extrem, renskalad enkelhet. Hon har uppsökt den yttersta enkelheten, men det är också frapperande att hon heller inte är främmande för den maximala komplikationen. Några mellanlägen finns inte, extremerna berör varandra ”Labyrintansikte” från 1973 är en sådan maximalt mättad målning som inte lämnar minsta tomrum i bilden.

 Det judiska arvet betydde mycket, hennes judiska uppfostran har gjort det möjligt att vara livsbejakande trots all destruktivitet och sorg. Hennes fantasi uppmuntrades av hemmets magiska tänkande med den chassidiska tron, en gammal visdomstradition, som speglade lagar som gjorde en sådan dimension helt naturligt närvarande i vardagen. Drömmar var en viktig kunskapskälla som bådade ont eller gott. Chassidismen kan beskrivas som en pietistisk väckelserörelse som växte fram i den östeuropeiska judenheten i början av 1700-talet. ”För i sin rot är alla ting ett” står det i den chassidiska läran, som innebär att allt är i Gud som är något mer och större än universum, panenteism, och att världen är en illusion som måste övervinnas av människan. Gundaren Baal Schem Tov lämnade inte några skrifter efter sig men hans lära kan utläsas av spridda fragment ur Sohar (Glansens bok) den judiska mystikens urkunder, återgivna av Martin Buber. Ödmjukhet, (shipluth), är en av chassidismens dygder, insikten att det obetydligaste kan rymma det väsentligaste. I den chassidiska fromhetsläran är hjärtats enkelhet överlägset den torra lärdomen. Det finns ingen skillnad mellan högt och lågt, mellan världsligt och religiöst eller mellan profant och sakralt, för varje ting döljer en gudomlig gnista. I stället för att begränsa sig och fastna i en stil går Lenke Rothman emot alla hierarkier och ortodoxier och upplever det som i chassidismen kallas (hitlahavut), den oavbrutna extasen. Martin Buber skriver: ”Den som lever i hitlahavut upplever uppenbarelsen av Guds närvaro i alla ting och vardagen blir till ett under”.

 Den tidiga modernismens ville bryta med den akademiska konstens materialtänkande och uppfann då collaget och assemblaget som skulle likställa alla sorters material. Röda tråden var en filosofi enligt vilken högt och lågt skulle utplånas. Kritiken har hävdat att Lenke Rothman genom att hon i sina assemblage arbetar med symaskiner, papp, glas, säkerhetsnålar, tyg hör hemma i modernistisk tradition. Enligt Torsten Ekbom är likheten bara skenbar, då det går att komma fram till liknande estetik från helt andra utgångspunkter. Om någon av modernismens ismer hör ihop med henne är det dadaismen skriver Ekbom. Dada-konstnärerna ville skapa en ny egen värld bortom borgerliga normer där alla vedeertagna stilar och modernistiska ismer förkastades.  Men för Lenke Rothman ligger inte dadaismen på det formella planet. Det är inte en stil utan ett sinnesläge. I hennes personligt anammade dadaism finns också mycket humor, en egenskap man inte får glömma trots alla mörka ämnen. Närmare besedda utstrålar många av hennes assemblage en dadaistisk, lekfull nonsenshumor som exempelvis ”Det rosa paraplyet” från 1981.  Ur den tidiga dadaismen växte även nihilismen fram. Att skapa av nästan ingenting, av ett tygstycke, av trådar, rester, att skapa överlevnad, påvisa och påtvinga tillvaron mening.

Ett kännetecken för Lenke Rothman är att hon gärna gör sviter, en idé som håller blir inte uttömd av en bild. Hennes verk bär titlar som ”Spår av dagar”. ”De ilandflutna”. ”Fetischer mot onda ögon”. Varsamt tar hon fram sina minnen, söker förstå samband och mening i det hon ger dem konstnärlig gestaltning. I nya konstellationer och med nya idéer spårar hon nytt liv-ibland från nästan ingenting. Inspiration är ju ofta något man bär inom sig. Lenke Rothman utgår från en ingivelse, en känsla eller något hon inte kan uttrycka i ord. Hon inspireras mycket av Bob Dylans och John Lennons musik och menar att inspiration ger förutom bekräftelse också mod.

Kritik mot förflackning och civilisationens bristande respekt för människan återkommer i många olika former i Rothmans konst. Värnandet av spåren och detaljer verkar i förlängningen vara värnandet om det mänskliga. 1961 reser Lenke Rothman på ett stipendium till New York vilket bland annat resulterade i fotodokumentationen OK OK NO New York, denna bok andas Baal Schem Tovs visdomsord ”det lägsta bland det lägsta”. Först en bild av en baglady, dold av gamla, smutsiga filtar, sedan följer spår av liv, en svit fotografier som kan betraktas som en solidaritetsförklaring med det lägsta livet. ”Allt verkligt liv är möte”- skriver Martin Buber. ”Det finns ingenting som är tomt på Gud”.

Den grundläggande frågan varför? uttalas gång på gång i Rothmans konstnärskap. Inte bara i historisk betydelse utan som en existentiell belägenhet. Hur kan man förstå en sådan händelse att förlora sin familj? Här handlar det inte om sjukdom som rycker bort någon utan om det kalkylerade våldet som utplånar en hel familjs existens. Hur kan bildkonsten förhålla sig? Vad är meningsfullt att gestalta av det ofattbara? Hur skulle ett monument över Auschwitz se ut? Det ofattbara låg ju i företagets vidrighet, att industriell planering också kunde rikta sig på ett folkmord i specialbyggda dödsfabriker att mord gick att massproducera som vilken vara som helst. Det unika med nazisterna var den industrialiserade uppbyggnaden för dödandet, plågandet av oskyldiga, värnlösa oskyldiga människor.    

Lenke Rothman har försökt få ihop sina minnen från tiden före, under och efter Förintelsen Temat i många av verkan är förlust, utsatthet och saknad. I en intervju från 2005 sade hon i den Fria tidningen. ”Livet är en gåva. Frågan som upptar mig är hur livet ska räddas och bevaras från den ständigt pågående förgörelsen” skriver hon i sin text Stygn som fungerar som både samhällskritik, prosapoem och tankebok. Förlusten av familjen har satt avtryck i många av hennes verk, minnesmärket Spår från 1995 är ett av dem. En liten boll som kvarglömd efter barnens lek ligger på räls. Mer behövs inte för att påminna om med vilken brutalitet barnens liv släcktes i Auschwitz - Birkenau. Ett annat verk är ett litet glasskåp där Lenke Rothman lagt ner några barnskor med texten: ” Ihågkom oss till liv”. Kontrasten mellan dessa vardagliga objekt och de associationer de ger lämnar ingen oberörd. ”Jag bygger mitt Babelstorn av minnen”, skriver hon i prosabokenRegn. Av alla dessa byggbitar har hon format en personlig syntax, lika avläsbart som den hebreiska skrift som återkommer i hennes målningar.

Det går inte att göra ett realistiskt minnesmärke av Auschwitz vare sig i ord eller i bild. Många har konstaterat detta och ändå finns behovet kanske starkare nu än någonsin att de överlevande skall berätta var och en på sitt sätt vad som hände där, för efter Förintelsen hotar förnekelsen och detta är något som inte får ske.

´Folkets Museum Etnografiska i Stockholm´- ett museum där vår belägenhet att vara människa är uttryckt och samlad´. Så lyder Lenke Rothmans beskrivning av platsen hon valt för sitt Minnesmärke att ihågkomma offren i nazisternas förintelseläger. Detta minnesmonument över Raoul Wallenbergs gärning, avskalat, koncentrerat till de absolut väsentligaste beståndsdelarna, kallade Lenke Rothman för Manifestation. Det består av flera olika material, men det är helheten som räknas, syntesen. Hon använde sten, glas, metall och trä. Materialet är hämtat från Budapest där han var verksam, det blev alltmer viktigt med autentiskt material. Att i det mest förtrampade, det lägsta bland det lägsta, se både offret och gudagnistan. Hennes sätt att sy ihop tillvarons olika delar i både bild och text kan ses som en metafor för att laga världen efter Förintelsen.

Varje ny generation har möjligheten att välja att inte upprepa föregående generationers missgärningar. Genom insikter, kunskap, värme och omsorg vore det möjligt att ta avstånd från ondska och välja det som är konstruktivt och samhällstillvänt. Med minnesmärket och skriften Spår vill Lenke Rothman påminna om ondskans mekanismer och om dess yttersta gränser, det industrialiserade dödandet av miljoner människor. ”Vi behöver en tillväxt i medmänsklighet, ett nytt spår för livet, en ny semafor”. Med Lenke Rothmans död 2008 avslutades ett av den svenska efterkrigstidens viktigaste, mest egenartade konstnärskap.

Förintelsen är ett skrämmande exempel på vad som kan hända om vi inte håller debatten om demokrati och människors lika värde vid liv. Världen behöver omsorg, omtanke och inre närvaro.

 

 

Lena Månsson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts