Ester Henning och den skapande kraften - Tidningen Kulturen




Konstens porträtt
Verktyg
Typografi

”Jag är den största konstnären”, förkunnar Ester Henning för världen. I romanfantasin ”Drömmen om Ester” fascineras Anna Jörgensdotter av hennes motstånd och okuvliga konstnärliga kraft. Författaren har närmat sig ett sorgligt människoöde med ödmjukhet och respekt. Hon varvar drömska associativa avsnitt med realistisk skildring.

 


Dualiteten sjukt och frisk gestaltas med inlevelse. Ester var kvinna, fattig och sjuk. ”Drömmen om Ester” är inte bara en berättelse om ett konstnärsöde utan också ett stycke svensk sjukdoms- och kvinnohistoria. Romanen berättar även om orättvisor, förtryck, fattigdom och kvinnors utanförskap. I biografin ”Ester Henning- Kvinnoöde, konstnärsliv, anstaltsliv” undersöker Irja Bergström samband mellan uppväxt, levnadsförhållanden, sjukdom och konstnärligt skapande.
Ester Henning

Ester Henning

Annons:



Dualiteten sjukt och frisk gestaltas med inlevelse. Ester var kvinna, fattig och sjuk. "Drömmen om Ester" är inte bara en berättelse om ett konstnärsöde utan också ett stycke svensk sjukdoms- och kvinnohistoria. Romanen berättar även om orättvisor, förtryck, fattigdom och kvinnors utanförskap.

I biografin "Ester Henning- Kvinnoöde, konstnärsliv, anstaltsliv" undersöker Irja Bergström samband mellan uppväxt, levnadsförhållanden, sjukdom och konstnärligt skapande. Hennes historia är även berättelsen om sinnessjukhusens långsamma modernisering samt skapandet som livets mål och mening.

Irja Bergström har dessutom skrivit en avhandling om skulptören och konstnären Ester Henning som utkom 1989 med titeln Ensam fågel- jag vet vem det är, där hon ställer frågorna:" Hur kunde en kvinna med den förlamande sjukdomen schizofreni vara konstnärligt aktiv? Varifrån kommer denna kraft och hur kunde hon skapa med sådan färgglädje och friskhet"?

Ester föddes 1887 i Yngshyttan norr om Filipstad i Värmland. Fadern, Carl Johan, försörjde familjen som skomakare. Han levde i sin egen värld, där bibeln var en tillflykt mot en trivial och krävande verklighet. Modern, Lovisa, levde under små ekonomiska omständigheter och hade svårt att klara den dagliga omsorgen om den snabbt växande familjen. Hemmiljön präglades av stark gudsfruktan och familjen ansågs säregen.

Ester var sina föräldrars fjärde barn, den fjärde flickan. Om de hade hoppats på en son fick de vänta ytterligare tre år, då det femte barnet och den ende sonen Carl Gustav kom till världen. Esters plats i syskonskaran som den yngsta av systrarna och den som närmast blev detroniserad vid en lillebrors ankomst gör det troligt att hon fick mindre uppmärksamhet och omvårdnad än de andra syskonen.

Detta är en omständighet som man bör räkna med fick betydelse för hennes senare utveckling. Den kan ha grundlagt hennes instabila självkänsla. Det måste ha blivit trångt i skomakarstugan och 1905 flyttade familjen till Mora, där fadern fick anställning vid järnvägsstationen som nattvakt. Han ansågs originell, blev frälsningssoldat och lär ha gått omkring på gatorna och sålt Stridsropet.

Ester hade redan tidigare, efter fjärde klass med bästa betyg i modersmål och skrivning i Yngshyttan, flyttat till Mora för att tjäna som barnflicka. Det ser ut som om hennes föräldrar inte hade råd att behålla henne hemma eller så fanns en annan anledning. Hennes systrar bodde i hemmet till tjugoårsåldern, den ena hela sitt liv. Ester drömde om konstnärskap. Det fanns en tydlig strävan hos flera av systrarna att höja sin sociala nivå.

De ville lika lite som Ester förbli pigor trots att pigtjänsten var allas utgångspunkt, några av dem lyckades också. Minst lika anmärkningsvärt är att så många medlemmar i en fattig skomakarfamilj visade prov på konstnärliga anlag. Den ende brodern, Carl, gav ut en poesibok.
Det är omöjligt att veta när Ester bestämde sig för att bli konstnär. Ett flertal uppgifter finns om att Zorn här spelat en roll. Hans ställning som Dalarnas störste konstnär var obestridlig.

I familjekretsen har man berättat att Zorn sett hennes målningar men ansett henne färgblind och rått henne att börja skulptera i stället. Detta ska ha bidragit till att hon kom in vid Tekniska skolan för att där bli modellör. Ester kastade sig in i studierna driven av en längtan att lära sig så mycket som möjligt så fort som möjligt.

Hon gör här nakenskulpturer av kvinnor, liksom sina samtida använde hon den nakna kvinnokroppen för att uttrycka känslor. Den unga Esters mål var att bli en stor och erkänd konstnär. Hennes överdrivna ambition vittnar om en försvagad verklighetsinsikt. Det skulle visa sig att hon spänt bågen för högt. Hon klarade inte av att utbilda sig och livnära sig samtidigt. Situationen blev långt ifrån ljusare när första världskriget bröt ut.

Hennes skulpturer visades visserligen 1915 på en utställning som inspirerade till en entusiastisk artikel i kulturtidskriften Idun med rubriken " Från automatdiskerska till skulptris. Ester Henning och hennes konst". Även om artikeln måste ha varit en triumf kunde den inte hjälpa henne. Dåliga bostadsförhållanden, svält och umbäranden bröt ändå ner hennes motståndskraft. Hon hade för litet stöd och eventuellt bar hon på en stor sårbarhet.

Konstnärsdrömmarna krossades brutalt 1916 när hon fick ett sammanbrott på offentlig plats och togs av polisen till Katarina sjukhus för sinnessjukdom. Efter fem veckor skrevs hon ut med diagnosen dementia praecox som motsvarar ungefär schizofreni. Tre år senare var det nödvändigt med en ny intagning, sedan hon skurit av elledningarna i föräldrarnas hus och slagit en stekpanna i huvudet på modern.

Drömmen om Ester av Anna Jörgensdotter

Drömmen om Ester av Anna Jörgensdotter

Ester hade upplevt att det var föräldrarna som sökte hypnotisera henne till att bli konstig. Psykologiskt sett hade det skett en splittring i Esters föreställningsvärld. När alla negativa aspekter projicerades på andra människor eller yttre omständigheter kan jaget fyllas med självhävdande fantasier. Ester ansåg sig vara en framstående konstnär, föräldrarna ett pack liksom Zorn som representerade den patriarkala världen som hade allt hon inte fick.

Det finns forskare som ser det psykotiska genombrottet som ett kaotiskt och ofullgånget försök att bli en person när den utvecklingsmässiga och känslomässiga grunden saknas. De menar att orsaken till den mentala störningen läggs under tidiga uppväxtår och anses finnas i familjekonstellationen, ytterst i sambandet mellan mor och barn. Bara om barnet får tillräckligt med kärlek och trygghet från modern kan det frigöra sig från ett sjukligt beteende och växa till en mogen och självständig person.

Med vårdintyg undertecknat av fadern fördes Ester till Säters hospital. Prästen Reimer i Mora skrev i sitt utlåtande inför intagningen på sjukhus: "Hon har haft synnerligen lust för artistyrket men saknat medel därtill, hvilket synes ha bidragit till att framkalla sjukdomen (felslagna förhoppningar)".

Verklighetens krav började kännas övermäktiga, men ännu kämpade hon och fortsatte att både måla och skulptera. I en av dessa målningar kallad "Höstskog" skiftar markens och trädens färg mellan grönt och gult. En buske med röda blad står effektfullt mot några mörkgröna granar. Det lätta anslaget i återgivningen av lövverket suggererar luft och djup, men längst bort står stammarna tätt och skogen blir mörk och ogenomtränglig. Det är en skog som man inte kan komma ur. Ester kunde heller inte lämna Säter. Flera av hennes målningar kan idag beses på Säters mentalsjukvårdsmuseum.

Men efter tre till fyra års intagning verkar Ester ha gett upp sitt konstnärskap och större delen av sitt förstånd. Hon gick in i patientrollen och uppförde sig som det förväntades av en dåre hon slogs, lekte med stenar, var nyckfull, hållningslös och sprang omkring oklädd.

Nu började det liv på anstalt som kom att bli hennes, vård och förvar men ingen behandling. Efter sex år på Säter placerades hon på Uppsala hospital och efter några år på Långbro kom hon 1932 till det nybyggda Beckomberga. Efter insjuknandet levde Ester i en kontaktlöshet som är svår att begripa, under långa tider var hon stum, eller valde stumheten som en protest. Hon togs in på en avdelning för slöa och osnygga men överflyttades efter en tid till kronikeravdelning nummer 22 som blev hennes hem i över 40 år, en övervakningssal med åtta sängar.

Sänglägesbehandling var en terapi hon fick för att dämpa oro och ångest. Den var troligen också den vanligast förekommande vid denna tid, då man trodde att horisontalläget gynnade blodgenomströmningen genom hjärnan, dit sjukdomen lokaliserades. Hon fick även elbehandling vid behov men den lär ha varit verkningslös.

Efter 17 år på anstalt kom Ester att få ta del av en humanisering inom psykiatrivården. Och det är tack vare några framsynta medarbetare på Beckomberga som Ester så småningom kan ägna sig åt sin färgstarka konst på allvar. Särskilt under ett par, för tiden djärva, resor med en grupp patienter till Italien blommar hon ut och uppnår en för henne ny och annorlunda säkerhet. Men som så många av sina kolleger bland konstnärligt begåvade mentalpatienter målar Ester mer av inre tryck än självhävdelsebehov.

Hon sparar inte sina verk utan låter dem förfaras och hon har själv ingen inre drivkraft till att möta en publik. Det är intresserade och självuppoffrande personer som ser till att så sker. I utställningen Schizofren konst visades bland andra den starka målningen "Borggården" med två träd nakna i förgrunden, en stor öppen plats och murliknande kaserner i blickpunkten och ett apokalyptiskt ljus över sig med sin brinnande färg.

Den manliga paviljongen låg mitt emot Esters avdelning. Hennes återgivningar av den har uppfattats som fängelseliknande murar i flera av hennes målningar. Män förvandlade hon till svarta streckgubbar och återger dem helst i profil på väg bort.

 

Hans Prinzhorn

Hans Prinzhorn

Kombinationen schizofreni och konst har grundligt utforskats under hela 1900-talet. Hans Prinzhorn (1886-1953) förenade i sin person esteten och vetenskapsmannen. Han var konsthistoriker och psykiater och framförde en metafysisk teori om bildskapandet. Enligt denna finns det hos varje människa en bildskapande kraft. Han ställde sig frågan om denna kraft hos riktiga konstnärer är besläktad med de sinnessjukas skapardrift. Prinzhorn var den förste som på allvar studerade den här typen av konst som även byggde på en samling av det som idag kallas Outsider Art.

Han ansåg att det inte är förenligt med äkta bildskapande att ge en korrekt avbildning av omvärlden. Hans huvudtes är att ett konstverk uteslutande skall bedömas efter sin uttryckskraft eller sin vitalitet. Den kan avläsas som ett själens uttryck. Prinzhorns bok Bildnerei det Geisteskranken väckte stor uppmärksamhet och studerades framför allt i konstnärskretsar.

Den blev en inspirationskälla för Picasso, Klee och Ernst. För surrealisterna i Paris blev den något av en bibel. Konsten bör i stället för att återge verkligheten – skapa en verklighet. Konst av schizofrena beskrivs som bisarr, absurdistisk, surrealistisk men också som djärv, fri nyskapande i formspråk och associativ kraft, som ett drömspråk skilt från det vanliga. Att skapa kan vara ett sätt för begåvade individer att lösa inre konflikter och spänningar.

Ordet schizofren betyder kluvet psyke. Det kluvna jaget som svävade mellan ängel och monster var sedan gammalt ett favorittema i konst och litteratur. Feministisk kritik hävdar att schizofreni är den perfekta metaforen för ett subjekt som reduceras till objekt. Konstnärsrollen har alltid varit reserverad för män. Medan män jagas av demoner jagas kvinnor av självhat och skuldkänslor.

Mycket av Ester Hennings bildproduktion visar tillbakablickar från ungdomstiden i Dalarna. "Mora kyrka och bro" är ett exempel där hon ur minnet tecknar kyrkans höga torn som avtecknar sig mot en blånande bergskam och bron över älven vars vatten färgas gul-rosa av solnedgången. I förgrunden står ett träd översållat med blommor. Bilden uttrycker glädje, vemod och längtan.

Hon återskapar i sin konst det liv hon hade förlorat och kompenserar i bilderna den enformiga sjukhusmiljön men hon släpper aldrig banden till verkligheten. Djur och blommor var hennes högsta glädje men efter att ha berövats det hon älskat mest återskapade hon det åt sig på egen hand. Plötsligt uppflammande skaparperioder med långa mellanliggande perioder av inaktivitet anses utmärkande för schizofrena konstnärer.

Ett motiv som hon ständigt upprepar, men i olika nyanser, är "Stugan", syrenbuskar blommar, tulpaner prunkar och svampar har växt upp ur marken, en paradisisk stämning råder. Kanske liknar den en stuga i Mora eller helt enkelt hennes dröm om den röda lilla stugan.

"Ensam fågel- jag vet vem det är", lyder titeln på en målning. Den enkla satsen visar att Ester kände sig stå i ett speciellt förhållande till fåglar. Den lilla fågeln tycks ha blivit instängd bakom galler försedda fönster trots att lövverket antyder att scenen försiggår utomhus. Vad hon såg var inte bara den påtagliga ytan. Också Ester är en udda fågel i bur.

Det finns alltid en korrelation mellan hennes yttre och inre värld. Porträtten står i centrum för hennes produktion och ett av de mest intressanta är porträttet av Sigrid Hjertén som under ett tiotal år också fanns på 22:ans korridor på sjukhuset. Henning skildrade Hjertén som en självmedveten och skarp kvinna och utrustade henne med aggressivt blottade tänder.

Frånvaron av självporträtt säger en del om hennes självbild. Att måla av sig skulle ha inneburit att utelämna sig själv att bli intagen och erövrad av någon annan. Hennes självkänsla var så minimal att hon då skulle vara förlorad och bara existera i form av en målning.

Konsten får inte betraktas som tecken på hennes sjukdom utan uttryck för hennes mänsklighet. Många konstnärer har liksom Ester Henning varit sjuka utan att avslöja det i sina bilder. Konstnären kunde skapa i en frisk rest av sin personlighet. Men sjukdomen kunde även utsläcka den konstnärliga uttrycksförmågan vilket är det vanligaste, detta drabbade Sigrid Hjertén.

Sjukdomen kunde förändra det konstnärliga uttrycket som det gjorde med C.F. Hill och Ernst Josephson. Och i ringa fall förblev den konstnärliga förmågan oantastad, vilket kan sägas om Inge Schiöler och Ester Henning. Hennes konst utvecklas normalt och det vittnar om den konstnärliga kreativitetens seger över sjukdom.

Hon besegras men ändå inte. Trots att hon uppför sig som en dåre förväntas göra, lyckas hon inom sig bevara en kraft som ingen kommer åt.

Irja Bergström skriver i biografin att när Ester var 82 år, året var 1969, hände något positivt i hennes liv. Hon förflyttades till Bolmängens privata sjukhem på Flen. Här fick hon äntligen ett eget möblerat rum och kom in i en stark skaparperiod. I ett av hennes landskapsmotiv "Fönsterutsikt från Bolmängen" är hennes uttryck friare och kraftfullare än någonsin och i ett nakenmotiv från den tiden "Naken kvinna vid blommande hägg", där kvinnan intar hela duken, sjuder det av liv och erotisk utstrålning. Den sista skulpturen tillkom också på Bolmängen.

Det är en kvinna, sinnlig och kraftfullt skulpterad, sittande, seende uppåt bortåt. Den är långt från de skulpturer, smäckra estetiska, efter tidens ideal, som hon skulpterade i sin ungdom under utbildningen. Tyvärr tilltog hennes fysiska krämpor hon blev alltmer orörlig med artros i höften och dålig syn, men eftersom hon vägrade hjälp blev hon återbördad till Beckomberga.

Ester Henning hann få en glimt av sin kommande berömmelse, den hon drömt om i sin ungdom, på Liljevalchs konsthall i Stockholm 1970. Hennes stil kom att benämnas magisk expressionism och denna uttrycksfulla konst väckte stort uppseende. Då hon efter stort motstånd till slut gick in på utställningen såg hon noggrant på andras tavlor och sa att de var fina. Till slut gick hon in i salen där hennes egna verk hängde "och smög utmed väggarna. Hon yttrade inte ett ord. Tårarna bara rann". Solberga sjukhus i Stockholm blev hennes sista anhalt där hon avled 1985 i en ålder av 97 år efter att ha varit institutionaliserad under större delen av sitt liv. "Inget liv har levts förgäves, " säger prästen på hennes begravning.

Ester Henning levde sextiosex år av sitt långa liv på anstalt, större delen på Beckomberga. Hennes tillvaro var tragiskt tom på yttre händelser. Hennes konst, som idag finns representerad på Nationalmuseum och Moderna museet, bör hela tiden ses mot denna bakgrund.

De flesta skulle inte förmå sig till någon som helst skapande verksamhet i en så torftig miljö som mentalsjukhusets. Irja Bergström menar att om vi inte hade vetat att Ester var psykiskt sjuk hade vi säkert uppfattat hennes bilder annorlunda. Men hon framhåller att bilderna inte i första hand är relaterade till hennes sjukdom. I stället har hon tolkat dem som utifrån hennes sociala miljö och de defekter hon ådrog sig under den långa hospitaliseringen. Framför allt påverkade den hennes upplevelse av världen som något opålitligt som hon var tvungen att åter skapa med hjälp av sina bilder.

Måleri är ett mycket rikare språk än ordets. Jag tror att om människan inte får utlopp för sin lust att skapa går hon emot och förnekar sig själv, hennes själ dör. Ester Hennings liv var inte enkelt och inte heller hennes konst. Hon ägde en stark inneboende kraft och lät sig aldrig besegras av sjukdomen Man kan bara beklaga att genom att utesluta de mentalsjukas konst från vårt samhälle har den västerländska människan berövat sig själv lärdomar som dessa människor skulle kunna ge oss.

Lena Månsson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen