”I do it my way”. - Tidningen Kulturen




Esko Männikkö lägger stor vikt vid hängningen av sina verk. Foto: Emil Fagander

Konstens porträtt
Verktyg
Typografi

En av Finlands mest omtalade och framgångsrika samtida bildkonstnärer visas just nu i en stor utställning i Stockholm. Esko Männikkös måleriska bilder sätter sig fast i betraktarens medvetande, direkt eller på omvägar. Sedan 1980-talet har Männikkö riktat sitt kameraobjektiv mot till synes vardagliga motiv som djur och natur och även mot människor och deras kultur.

 

Om Esko Männikkö


Esko Männikkö kallar sig själv konservativ och talar lyriskt inför praktikanterna i Reggio Emilia-videon om den magi han upplevde på den analoga tiden, när ett vitt papper nersänkt i kemiskt bad blev till ett svartvitt foto. Men när han upptäckte den digitala kamerans möjligheter och färgens enastående kvaliteter och möjligheter blev han omedelbart frälst. Denna nya digitala teknik är enligt honom det bästa som hänt någonsin i vårt universum.
Untitled, from the series Harmony Sisters, 2007 © Esko Männikkö

Untitled, from the series Harmony Sisters, 2007 © Esko Männikkö

Annons:



Med sin kamera har han skapat bilder som rymmer en meditation över tillvaron och tidens flykt. Times Flies heter utställningen som visar ett stort konstnärskaps många facetter.
Ett ansikte pryder framsidan på den stora bok som gavs ut i samband med att Times Flies sammanställdes i Helsingfors 2014, i regi av ärevördiga Finska Konstföreningen. Ögonhålorna gapar tomma, andra delar av ansiktet är också delvis bortvittrade, sönderfrätta av väder och vind. Det är otäckt och vackert samtidigt och slår omedelbart an en ton som ljuder genom utställningen: skönhet – och viss sorg – bor i tidens slitage.

I bokens förord kallas Esko Männikkö, bildens upphovman, "en av vår tids mest intressanta konstnärer". Att döma av hur Männikkös verk sedan länge visas över stora delar av världen finns det många som håller med om det omdömet. Just nu gästas Mindepartementet i Stockholm av den stora retrospektiven Time Flies. Sedan publiken i Helsingfors fått ta del av utställningen, gick den till Åbo, vidare till Amsterdam, delar av den visades också i New York och Reggio Emilia i Italien. Till Stockholm kom den stora utställningen från Göteborg.

esko3

Untitled, from the series The Blues Brothers, 2009 © Esko Männikkö

I boken som publicerades i samband med utställningen skriver Liz Wells, professor i fotografisk kultur vid Plymouth University, mycket tänkvärt om Esko Männikkö. Hon kallar honom en outsider – ett epitet han gärna använder själv också. Delvis har detta utanförskap att göra med geografi: den nordliga region i Finland där han är född och uppvuxen och ännu bor är mestadels mycket glest befolkad. Han föddes 1959 i Pudasjärvi, flyttade till byn Särkijärvi då han var fem år gammal och sedan trettioårsåldern bor han i utkanten av Uleåborg. Staden ligger närmare Luleå och Piteå på den svenska sidan av Bottenviken än finska städer som Åbo och Helsingfors. Att bo så nära Polcirkeln har stark inverkan på människor, enligt professor Wells.

Hon stödjer sig dels på egna besök i det finska Lappland, dels på det som Peter Davidson, professor med skotskt ursprung, skriver i ämnet. Han har specialstuderat liv och konst i nordliga delar av världen. Liz Wells har också valt att sätta rubriken Mannen från norr på sin essä. För en nordbo kan det förefalla aningen exotiserande att lyfta fram det geografiska inflytande så tydligt. Men naturen och ljuset och att det är långt mellan människorna i Norra Österbotten påverkar säkert existensen för de flesta.

För egen del kan jag inte heller låta bli att tänka på hur långt bort Esko Männikkö verkar vara från den akademiska världen. Det är som om han närmast värjer sig mot alltför vidlyftigt teoretiserande kring sitt konstnärliga arbete. Det kan ha något att göra med att hans egen formella bildningsgång blev tämligen kort. Men även om han aldrig följt med i några trender utan sökt sig fram på egna vägar, visar det sig att Männikkö ändå har påverkats av andra konstnärer. En man som både är utövande fotokonstnär och som arbetat några år som professor, nämligen Jorma Puranen, nämner han som en inspirationskälla.

Puranens bilder av samer gjorde så starkt intryck på Männikkö att han – åtminstone för en tid – lämnade naturen som huvudmotiv och vände kameran mot människor istället. En annan konstnär som han uppskattar är Pekka Turunen – med honom gjorde han Pehmot/Remont, en utställning om livet och den enorma miljöförstöringen på Kolahalvön. Den väckte stor uppmärksamhet när den visades 2013 och möttes av stark kritik på olika håll i Ryssland. Men för ett par konstnärer med stort intresse för och kärlek till naturen måste det ha varit fasansfullt att se hur illa ställt det var i de områden de besökte. I någon mening är flera av Männikkös bilder politiska – Pehmot/Remont är det definitivt.

Esko Männikkö är alltså född, uppvuxen och bosatt i norra Finland men tycker för den sakens skull inte att han måste kallas för finsk konstnär. Han har ju också lagt sig vinn om att arbeta på många olika håll i världen, i USA, Ryssland, Kap Verde utanför Afrikas västkust, runt om i Europa. I en intervju publicerad i praktverket Time Flies, gjord av utställningens curator Maija Koskinen med Männikkö i hans nuvarande hemstad Uleåborg, framgår det att hans lämplighet som representant för Finland ifrågasattes när han visade en del av 90-talets vardag bland ensamstående arbetare som levde sina liv fjärran från modernitetens bekvämligheter. Det var just med dessa bilder som Esko Männikkö slog igenom i mitten av 1990-talet. Av någon anledning fick genombrottsutställningen titeln Naarashauki. The Female Pike, det vill säga Hongäddan.

Männen syns alltid i sina egna miljöer. Föremålen runt omkring dem är så gott som aldrig arrangerade och männen poserar inte – de finns helt enkelt där och där finns också en man som, när han inte arbetar med sin kamera, fiskar och jagar och super och badar bastu med dessa män. Verklighetens folk i den här delen av världen, långt upp i det som kallas Norra Österbotten, möter tryggt betraktarens blick. De kanske inte passar som reklampelare för ett Finland som vid den tiden var en synnerligen framgångsrik och modern nation. Men den värld de bebor fanns då och finns fortfarande och är lika mycket värd som det mer mondäna Finland. Männikkö visar dem total respekt och får i gengäld genuina och vackra bilder.

För mig som har mina rötter i Södra Österbotten, rätt många mil söder om bildernas miljöer, känns den här världen igen. Också i mina hemtrakter var fiske och jakt en del av vardagen. I min släkt var det dock mest jordbruk man försörjde sig på då, i skarven mellan 40- och 50-tal. Men mannen vars kläder med nöd och näppe hänger kvar på den taniga kroppen, han som balanserar på yttersta kanten av en brygga, kunde ha varit en granne till min farbror Rafael. Mina fastrar Helly, Rakel, Svea och Sylvie kunde ha vävt de där nu så slitna trasmattorna som ligger framför vedspisarna och som männens fötter ibland vilar mot. De kunde ha stickat männens sockor och deras tröjor också. Och ljuset och stämningen känner jag väl igen.

Den hongädda som fått namnge genombrottsutställningen – finns hon alls med här? Nästan inga andra varelser av honkön syns i alla fall i dessa bilder. Detta är en maskulin värld.

Om de frånvarande kvinnorna frågade jag inte Esko Männikkö något alls när jag för Sveriges Televisions räkning intervjuade honom i Helsingfors för mer än tjugo år sedan. Männikkö var en av många fantastiska konstnärer som deltog i Ars 95, 1995 års upplaga av en internationell konstutställning av högsta klass som arrangeras med (o)jämna mellanrum i Finlands huvudstad. Däremot frågade jag om sättet som fotografierna presenterades på: varför hade han satt bilderna i sådana ramar? De kändes gammaldags, ibland närmast pompösa, med guld och snirkligheter, tror jag, men oftare enkla och lite avskavda trävarianter.

Frågan om ramarna tyckte jag var rätt pinsam för att inte säga lite korkad: vi borde väl tala om KONSTEN? Men någon som kände Männikkö tipsade om att en sådan fråga faktiskt skulle kunna få ett svar från den annars så ordkarge konstnären. Och svaret kom: ramarna var en viktig och i högsta grad integrerad del av konstverken! Det hävdade Esko Männikkö då, det vidhåller han än idag. Och han verkar fortfarande lägga lika stort engagemang på att hitta – eller tillverka – de rätta ramarna som på att skapa själva konsten. Han hävdar rent av att han tar sina bilder så att de ska passa i vissa ramar.

UNTITLED 8 Esko Männikkö

UNTITLED 8 © Esko Männikkö

I Stockholm finns det åter skäl att fundera på Männikkös ovanliga sätt att presentera sina verk. På Mindepartementet verkar det nästan ännu mer påtagligt än den gången på Ateneum i Helsingfors. Men också här samsas verken så självklart på väggarna. Över hundra bilder totalt, ofta tätt, tätt placerade intill varandra i olika rum, hämtade från ett antal olika serier. med namn som Naarashauki, Mexas, Organized Freedom, Blues Brothers, Harmony Sisters och Time Flies.

De kommer från många olika delar av världen, och ändå hör de så tydligt ihop. Upphovsmannens förmåga att se när allt stämmer mellan olika delar av motiven i en specifik bild och hur bilderna sinsemellan hör ihop är anmärkningsvärd. Verken kan gå i klinch med varandra, som när ett illa tilltygat ansikte på en sedan länge avliden människa, väderbiten och med dåliga tänder, presenteras alldeles intill ett porträtt av en gullig liten apa på en vägg. På en annan vägg spelar en gitarr sin tysta melodi, riktad mot en gorillas genomträngande pälsmörker. Svärtan bryts endast av ljuset i djurets plirande små ögon. Den bilden flankeras i sin tur av ett klassiskt stilleben, ett enkelt fat med något som ser ut som rågmjölspanerade strömmingar eller möjligen mujkor, det vill säga siklöjor, och runt fatet cirklar kaffekoppar och ett fimpfyllt askfat samt Kalle Anka i serietidningsformat. Att förfallna husfasader går väl samman är väl inget att förvånas över – men att lyckas visa gamla gistna dörrar och gråblekta brädväggar eller skeva stentrappor och färgstarka träpartier utan att romantisera motiven, bara presentera den sköra skönhet som kan förstärkas av tidens gång – det är märkvärdigt.

Sammanhangens självklarhet

Är det för att Esko Männikkös konst på flera sätt är svår att definiera som det är så frestande att ta till vissa enkla etiketter? Självlärd, självgående, självporträttör kunde vara ett småsnärtigt sätt att karaktärisera honom. Även om det är han själv som beskriver sig så – om än inte precis i ett enda andetag, det är inte hans stil – säger det just ingenting om hans konstnärliga storhet. Männikkö arbetar långsamt och borrar sig inåt, neråt. Hans bilder verkar födas ur ett genuint och självklart engagemang för livets villkor, för människa, djur och natur..

esko4

Alvar, from the series Organized Freedom, 2001 © Esko Männikkö

Men de tre "kan själv"-adjektiven är alltså inte gripna ur luften utan framvaskade ur ett stort antal artiklar om och presentationer av Esko Männikkö. Sedan en tid kan man också höra den sedan länge internationellt så framgångsrike finske bildkonstnären berätta på Youtube om hur han på egen hand lärt sig skapa sina bilder, om varför han helst arbetar på egen hand och vad som ligger bakom påståendet att alla hans bilder i någon mening är självporträtt.

I videoinspelningen som gjordes 2015 talar Esko Männikkö med några praktikanter från den välkända Peggy Guggenheims skola på besök hos Collezione Maramotti i Reggio Emilia i Italien. (https://www.youtube.com/watch?v=16DSBAqfF4Q ). Under en timme besvarar Männikkö praktikanternas frågor, så gott han förmår. På de omgivande väggarna hänger flera av hans bilder från utställningen Time Flies, den turnerande retrospektiva presentation som i sin helhet alltså nådde Stockholm och Mindepartementet i början av juli.

Autodidakten från Pudasjärvi

Under samtalets gång blir det ibland tydligt att de som ställer frågorna, mestadels unga kvinnor, har en annan bakgrund än Esko Männikkö. Praktikanterna tycks vara ambitiösa akademiker, konstvetare, blivande konstnärer, blivande museichefer, från olika delar av världen, bland annat Litauen och Ryssland. Esko Männikkö, nu inne på sitt 57:e levnadsår, är ingen akademiker. Han gillade inte skolan särskilt mycket, framför allt inte den teoretiska sidan av utbildningen. Den gav honom inte något av värde, tyckte han. Så när gymnasiet var avklarat gick han sina egna vägar. De hade han börjat trampa upp i mellanstadiet, då han gick med i en fotoklubb.

Redan då förstod han att det var fotografi, med konstnärlig inriktning snarare än dokumentär, han ville ägna sig åt.
Men Esko Männikkö visste inte att han skulle komma att bruka kameran på det sätt han gjort och gör. Det är den konstnärliga essensen i det han ser som fångar hans intresse. Att kalla sig konstnär var möjligen inte alldeles självklart i hans hemmiljö. Han föddes i alltså i Pudasjärvi, en ort som för inte så längesedan hade omkring 15000 invånare men den ligger mitt i en avfolkningsbygd så nu är det bara ca 8000 invånare kvar, spridda över ett område så stort att det gör staden till Finlands ytmässigt näst största. Här är det således långt mellan hus och människor. Och mellan orden, får man lätt för sig. De tigande djuren och den ordlösa naturen som fanns runt omkring den unge Männikkö passade på den tiden bra för honom att fånga på bild.

Sedan dess har han både börjat och slutat fotografera människor. Jag undrar varför han avstått från bilder på människor de senaste åren och får till svar att han ju inte är så värst social av sig. Och när jag nu sent omsider tar chansen att också få veta varför genombrottsutställningen kallades Naarashauki, Hongäddan, blir svaret: "Jag är ju en jägare och vill gärna ha storfångst. Hongäddor blir större än manliga gäddor." Esko Männikkös säsongsrekord vad gäller gäddfångst ligger förresten på sju kilo, meddelar han – könet på fisken skriver han ingenting om.

Våra konversationer för denna artikel har mestadels skett via e-post och det tar tid innan svaren kommer. Första gången jag söker honom visar det sig att han är i Lappland och fiskar. Andra gången har han bråttom för han ska iväg till Lappland för att fiska, igen. Han identifierar sig lika gärna som fiskare som konstnär. Jägare kallar han sig också men nu jagar han motiv för sin bildkonst snarare än djur. När jag ser den imponerande långa listan över allt som skrivits om honom kan jag också förstå om frågvisa journalister inte är hans högsta prioritet. Ännu en intervju – varför det? Att fiska är nödvändigt, att svara på frågor från journalister är det inte. Livsbejakelsen i detta att lokalisera och fånga en fisk kan inte överskattas.

Den digitala färgbilden – universums bästa uppfinning

Esko Männikkö kallar sig själv konservativ och talar lyriskt inför praktikanterna i Reggio Emilia-videon om den magi han upplevde på den analoga tiden, när ett vitt papper nersänkt i kemiskt bad blev till en svartvit bild. Han säger att det svartvita fotot så småningom blev lite för romantiskt och kanske också för starkt förknippat med en viss typ av fotokonst.

Därmed inte sagt att han tar avstånd från de bilder han tog under ett antal år på 1980-talet av en finsk familj vid den yttersta gränsen till civilisationen. Den bildserien kallade han När tiden stannar. Familjen levde som vore det ett annat århundrade, utan elektricitet och annat modernt.
Tiden hade verkligen stannat för denna familj i samhällets utkant – nu ingår bilderna av dem i en retrospektiv som talar om att tiden far fort förbi. Tiden är både påtagligt närvarande och helt ogripbar.

När Esko Männikkö upptäckte den digitala kamerans förmåga och färgens enastående kvaliteter och möjligheter blev han omedelbart frälst. Denna nya digitala teknik är enligt honom det bästa som hänt någonsin i vårt universum. Att kunna ta tusen bilder på en dag – utan att det kostar i reda pengar eller i miljöförstöring via filmremsor och kemikalier – det är ju lysande! Den enda utbildning han ansåg sig behöva för att få ut det mesta av sin digitala kamera var att under två veckolånga kurser lära sig hur man trycker färgbilder. Det räknas väl knappast som att gå i skola?

Esko Männikkö har för övrigt inga problem med att blotta sina bildningsluckor. Första gången någon nämnde att hans bilder påminde om Vermeer, hade han ingen aning om vem det var. Det är ljuset och den välavvägda kompositonen som främst lockar fram jämförelsen med denne store holländske 1600-talsmålare. När Männikkö långt senare fann Johannes Vermeers berömda målning Flicka med pärlörhänge i graffitiversion på en söndervittrande tegelvägg var det en sällsam slump.

Flickans blick är lika klar och genomskådande som på originalmålningen men hon har fått ytterligare ett lager av tid och perspektiv i Männikkös foto. Verket ingår i serien Organized Freedom från 2013, och även i Time Flies.

Kontrollen över bilden

esko6

Savukoski, 1994 © Esko Männikkö

Den så att säga självgående delen i snabbkaraktäristiken av Esko Männikkö handlar mest om att han vill ha full kontroll över det han gör. Under en tid hade han en assistent som hjälpte honom med det praktiska arbetet men numera gör han allting själv. Han tycker det blir bäst så – och billigast, berättar han för praktikanterna i Reggio Emilia. Man skulle kunna tro att en konstnär med hela världen som arbetsfält också skulle kunna unna sig lite arbetsavlastning. Men så ser verkligheten inte ut på en konstmarknad som är lika nyckfull som obegriplig för det mesta.

En rad fina internationella priser har betytt mycket för hans karriär men rik har han inte blivit på dem. Bortsett från den ekonomiska aspekten av att ha en avlönad assistent av någon sort, säger han att det skulle kunna vara besvärligt med någon som satt bredvid honom i bilen och hade synpunkter på det ena och det andra, som till exempel när han far runt i jakten på övergivna hus eller andra motiv. Ödehus tycks det vimla av i de trakter där han ofta rör sig och de utövar en stark lockelse på denne man.

Hur kan man då köra förbi dem utan att ta en bild – eller tio eller hundra om det känns bättre? Återigen: tiden både flyger och står alldeles stilla i Männikkös värld. Och om ljuset inte är riktigt det rätta vid första försöket är det bara att komma åter vid senare tillfälle. Artificiellt ljus är det inte tal om. Vetskapen om att många andra internationellt erkända bildkonstnärer numera har hela staber av medarbetare, gör att man ändå kunde önska honom hjälp och stöd ibland. Men kanske är det ändå viktigare att han får göra sitt arbete på sitt eget sätt, som han sjunger om i den italienska videon, likt en annan Frank Sinatra: I do it my way.

Esko Männikkö som klänning?

Vid olika tillfällen har den finske bildkonstnären hävdat att allt han gör i någon mening är självporträtt. Sådana behöver inte alltid involvera tvåbenta varelser av typen Homo sapiens fast de där ungkarlarna som ingår i Naarashauki -serien skulle kanske kunna vara han själv, i någon mening? Likaså en häst vars nedsänkta sidoblick, i stark närbild, blir så oerhört mänsklig!

En knallrosa flamingo som mest liknar en komplicerad knut eller en svanhals som ser ut som en böngrodd? Passbilden på honom själv – jomenvisst! Primater av olika slag och med många olika uttryck? En ytterdörrs insida, som ett flammande utropstecken mitt i en trähusruin. Ett par snarade vildfåglar någonstans däruppe i Norra Österbotten. Mexikanska gästarbetare – eller är de illegala immigranter? – i Texas, USA. Klänningen på galge, med snötäcke som en vit rävboa över axlarna. En kvinnostövel med nedvikt skaft, i profil. Och, inte minst: alla de till hälften söndervittrade gravmonument som han funnit och fotograferat på senare år och inkorporerat i sitt oeuvre, från många kyrkogårdar runt om i Europa.

Kanske är det Esko Männikkö själv som syns i dessa bilder. På något vis, som någon gång kommer att framstå som alldeles självklart.

 

Time Flies visas på Mindepartementet i Stockholm till och med den 18 september.

Nancy Westman

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen