Prerafaelitiska brödraskapet och Lizzie Siddal - Tidningen Kulturen

John Everett Millais. Lizzie-Ophelia

Konstens porträtt
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Idag är medeltiden populärare än någonsin. Det nya intresset för denna halvt mytiska och mörka tid beror kanske delvis på en önskan hos människan att vilja återvända till ett tidsskede då individen i större utsträckning än under det modernas epok antas ha levt i samklang med något mer ursprungligt, något mer andligt, en tidsålder som var överblickbar och entydig. Drömmen om medeltiden har sedan länge fungerat som en motbild till industrisamhället. En inspirationskälla till vår tids svärmeri för medeltiden är prerafaeliternas konst i England. Prerafaeliterna var en liten grupp unga målare som vid 1800-talets mitt reagerade mot vad de ansåg vara dagens ”lättsinniga” konst. De strävade efter att föra den engelska konsten tillbaka till en konst som föregick den italienske 1500-talsmålaren Rafael. Det prerafaelitiska brödraskapet grundades i London 1848 och de ursprungliga medlemmarna bestod av William Holman Hunt, John Everett Millais och Dante Gabriel Rossetti och gruppen hölls i början hemlig. Allt de saknade i sin samtid projicerade de på medeltiden; en renhjärtad religiositet, en känslans äkthet och en rättfram hederlighet. De gick i opposition mot den rådande normen. Som så många gånger i konsthistorien ansåg prerafaeliterna att det var dags att börja på nytt.

John Everett Millais. Lizzie-Ophelia

Undervisningen vid Royal Academy med figurativt historiemåleri och viktorianskt genremåleri ifrågasattes. Naturligtvis möttes prerafaeliterna av kritikernas oförstående och författaren Charles Dickens var en av dem som angrep dem hårdast med ord som aversion mot skönhet och deformiteter. En inspirationskälla till prerafaeliterna var en grupp tyska konstnärer som 1809 sökte sig till Rom och tillbaka till renässansens måleri. Gruppen kallade sig nasarener eller Lukasbröderna och arbetade under slutna former, nästan som klosterbröder. Prerafaeliterna sökte en andlig fördjupning. Motiven kom ofta från den kristna föreställningsvärlden, eftersom flera av prerafaeliterna var djupt religiösa. William Holman Hunts Världens ljus (1854) var lika berömd i den anglosaxiska världen som Thorvaldsens Kristusskulptur är i Skandinavien. Intressant är också att det tidiga fotografiet utvecklades parallellt och blev en stor inspirationskälla.

Prerafaeliterna målade med omsorgsfull trohet mot naturen och valde ofta medeltida romantiska motiv. De franska impressionisterna brukar ofta få äran att ha börjat måla en plein air; utomhus, men prerafaeliterna målade utomhus flera årtionden tidigare. Millais gjorde Ofelia 1851 som en illustration till hur hon dränkte sig i Shakespeares Hamlet. Modellen till Ofelia målades i ateljén, men Millais ägnade många dagar vid flodbädden åt att måla vegetationen och lade dessutom till de blommor som omnämndes i texten. Tekniskt sett drevs ett speciellt skimmer fram med en vit grund på vilken han målade mycket tunt och ibland även direkt i vått. En rad nya färgpigment hade också framställts som möjliggjorde en helt ny färgskala.

Prerafaeliterna drömde om att skapa en idealvärld, en skönhetsreligion baserad på antika myter och medeltida hövisk romantik långt bort från den industriella revolutionens gråa verklighet. Men även om här fanns inslag av utopi skildrades det vardagsnära, barndomen, familjelivet men också samhällets bortträngda sidor, prostitution, omänskligt arbete, svält. Där råder en spänning mellan dröm och verklighet. Man kan även tala om spänning mellan verkligt och öververkligt. Vi möter ett England som konstnärligt tidigare bara funnits i Dickens romaner och Blakes vid den här tiden okända dikter. Till gruppens associerade medlemmar hörde Ford Madox Brown, vars målning Sista glimten av England visar riktningens sociala patos och föreställer ett par som lämnar England för ett nytt liv i Australien. Den starka känslan och det troget återgivna ljuset en mulen dag till havs är målat i enlighet med prerafaeliternas ideal. I Work sätter han kroppsarbetet i centrum för samhället. Från början blev drömmen följaktligen en viktig del av den prerafaelitiska konsten och de tankar som låg bakom den. Linjespelet och detaljskärpan kan till stor del ha influerats av de tryckta etsningarna i samlingsverken som fanns tillgängliga, medan de mättade varma färgerna och det starka ljuset var egna fantasier, en kollektiv vision av medeltiden där den italienska ungrenässansen och Dantes gudomliga komedi så småningom smälte samman med engelsk myt i form av Arthursagan.

Pia de Tolomei (Lizzie Siddal) av  Dante Gabriel RossettiRedan vid mitten av 1850-talet var den ursprungliga prerafaelitiska gruppen upplöst, ”brödraskap” är för övrigt ett missvisande ord eftersom kvinnor spelade en stor roll som modeller, livs- och samtalspartners och inte minst som medkonstnärer. I den andra generationen av prerafaeliter är två av de mest framstående männen Edward Burne Jones och William Morris. Under denna andra period blev Rossetti centralgestalt och skönhetsdrömmen blev allt starkare. Morris förankrade denna i den praktiska vardagen i hantverk, tapeter och i bokformgivning. Hos Rossetti var det de tragiska passionerade kärleksparen som Dante Beatrice och Paolo Francesca samt de smäktande romantiska kvinnoporträtten som han ägnade sig åt i sitt måleri. Bilderna är mycket suggestiva och fyllda med allvar och skönhet.

Traditionellt har konsthistorien skrivits av män för män, vilket inneburit ett osynliggörande av kvinnliga konstnärer. Modern forskning kastar nytt ljus över ett flertal kvinnor som var medlemmar i prerafaeliterna. Den främsta kännaren av de prerafaelitiska liv och konst är Jan Marsh som gett ut ett flertal böcker i ämnet. I boken Pre- Raphaelite Sisterhood 1985 tog hon upp den paradoxala frågan om hur okända dessa kvinnor är, ständigt dyrkade och avporträtterade som vackra, gåtfulla varelser fyllda av otillfredsställd längtan. Om de någonsin talade, har inget av betydelse nedtecknats skriver Marsh. Detta gäller allra högsta grad Elizabeth (Lizzie) Siddal (1829-1862). I sin bok The Legend of Elisabeth Siddal 1989 påvisar Marsh otillförlitligheten i de flesta tidigare skildringar av henne. På grund av att så lite är känt om vem hon verkligen var har varje epok kunnat göra sig en egen bild av henne. Marsh studerar i sin bok ett flertal biografier om denna mytomspunna kvinna och undersöker källorna, den vetenskapliga noggrannheten, samtidshistorien och bestämmer om de är tillförlitliga eller inte.

Den legend som jag funnit mest sympatisk, gripande och trovärdig är: Lizzie Siddal: The Tragedy of a Preraphaelite Supermodel skriven av Lucinda Hawksley. Här framkommer även att Lizzie Siddals tragedi var djupt förankrad i den viktorianska erans dubbelmoral.

John Everett Millais Lady Of ShalottElizabeth (Lizzie) Siddal föddes 25 juli 1829 i en lägre medelklassfamilj. Hon var lång, smal med blek hy och flammande rött hår, motsatsen till vad som accepterades som den ideala viktorianska skönheten vid denna tid. Dessutom klädde hon sig mycket annorlunda än andra viktorianska kvinnor och föredrog lösa klänningar likt dem man bar under medeltiden. Som ung arbetade hon som modist i en modeaffär, där hon upptäcktes av konstnären Walter Deverell. Att sitta modell ansågs besläktat med prostitution men det var på så sätt Lizzie blev bekant med prerafaelitiska brödraskapet, inklusive den som skulle bli centrum för hennes liv, Dante Gabriel Rossetti. Denne man var en mycket motsägelsefull gestalt. Marsh säger i sin monografi om honom att han har ett onaturligt utseende ”en skulptural upphöjdhet och intellektuell hållning påminnande om Shakespeares”. Mötet med Rossetti skulle inte bara bli Lizzies stora äventyr: det var också början till hennes undergång.

Från det ögonblick då Rossetti såg Lizzie kände han att han funnit sitt öde - hans Beatrice. Efter att Lizzie poserat för Millais i hans verk Ofelia och ådragit sig lunginflammation, ställde hon endast upp för Rossetti. Och när hon uttryckte intresse för att skapa konst i stället för att posera blev han hennes mentor och de inspirerade konstnärligt varandra. Rossetti uppmuntrade och stöttade henne i hennes arbete och även den förmögne kritikern John Ruskin trädde in som hennes beskyddare.

Allt verkade lovande med ett par som älskade varandra och vars liv kretsade kring konst. Men det var uppenbart att Rossetti placerade Lizzie på piedestal, idealiserade henne och såg henne som konstnärlig musa, men inte som en kvinna av kött och blod. Deras förhållande var stormigt. De hade liknande intensiva temperament med häftiga humörsvängningar. Mer än sannolikt var båda bipolära. Rossetti älskade att framställa sig och Lizzie som Dante och Beatrice, men han gjorde även en tuschteckning där han framställde sig och henne som Hamlet och Ofelia. Hennes poesi innehöll mörka teman om förlorad kärlek eller omöjligheten av sann kärlek. Rossetti drogs även till andra kvinnor och var otrogen ett flertal gången. Lizzie ville gifta sig men han var tveksam och drog sig för att introducera en flicka ur arbetarklassen i sin familj. Hon blev ofta sjuk, troligtvis led hon led av anorexi. Kanske var det hans obeslutsamhet som gjorde att hon blev deprimerad och även började använda droger. En del påstår att hennes sjukdom var ett sätt att manipulera honom och spela på hans sympatier, men det är naturligtvis inget som kan verifieras, hon var överkänslig och neurotisk och dessa psykiska symtom var säkert något hon inte kunde reglera. Hon reste till kurorter ett flertal gånger i hopp om att bli frisk. Dessutom ska hon även ha deltagit i en konstskola i Sheffield, vilket visar att hennes konstnärliga ambitioner inte bara fanns i förhållande till Rossetti. Så småningom fick hon även allt svårare fysiska problem.

William Holman Hunt The Awakening ConscienceÅr 1860 var Lizzie och besökte sina föräldrar i Hastings och blev där så sjuk att de trodde hon var döende. Rossetti tillkallades. Han hade sett henne må dåligt många gånger tidigare men den här gången måste det ha funnits en känsla av stor brådska, eftersom han nu var redo att gifta sig med henne. De hade då känt varandra i nio år och trots Lizzies sjukdom kunde de arbeta tillsammans med Morris utsmyckning av Red House. Lizzie råkade ofta i djup depression och var beroende av laudanum (ett opiumpreparat). Hon blev gravid men deras dotter var dödfödd, vilket givetvis var en stor tragedi, båda var förkrossade. Några månader senare blev Lizzie åter gravid, Rossetti fann henne i sängen medvetslös och tillkallade fyra läkare för att återuppliva henne, men förgäves. Vissa menar att hon begått självmord men troligtvis var detta en överdos och inte något planerat.

Det är omskrivet och allmänt känt att Rosetti begravde sin sista diktsamling tillsammans med Lizzie, men ångrade sig och grävde upp den efter sju år. Att öppna en grav var givetvis då liksom idag en djupt kränkande handling, ett brott mot den starka västerländska traditionen om graven som helgad viloplats. I över hundra år har öppnandet av Lizzies grav stått som symbol för religiös, poetisk och personlig kränkning. Att denna historia påverkat och influerat verk av både litterär, film och bildmässig art torde inte förvåna någon. Skräckromantiken och den gotiska romanen kunde kanske ha utvecklats på annat sätt om det inte vore för Rossettis smaklösa dåd.

Jan Marsh skriver att Lizzies död drabbade honom fruktansvärt hårt, han var helt förkrossad och utom sig av sorg och saknad. Under lång tid upphörde upphörde han att skriva eller intressera sig för sin egen poesi och han dövade en konstant ångest och sömnlöshet med alkohol och droger. Detta kan kanske till en del förklara detta makabra illdåd. Legenden förtäljer att Lizzie fortfarande såg perfekt ut och att hennes svallande röda hår fyllde hela kistan. Lizzies bild kommer att spöka för Rosetti långt efter hennes död. Han ihågkommer henne i målningen Beata Beatrice, en hyllning till henne, där en duva lägger en vallmoblomma i hennes händer. Opium är härledd av vallmo. Duvan levererar till henne själv den ingrediens som dödade henne. Kärlek och dödssymbolik var ett motiv som hade stor dragningskraft på Rossetti. Man får en stark känsla av att Rossetti och Lizzie var själsfränder in i det sista. Trots sin stora kärlek förde de fram det bästa och det värsta hos varandra. Men deras kärlek gav också världen några av de största konstverk som någonsin skapats.

Legenden om Lizzie är storslagen dramatik men även målningen Ofelia utgör ett allmängiltigt uttryck för ett konstnärligt drama och utanförskap. Med den detaljrikt återgivna naturen och det symboliska dramat är målningen ett slags sammanfattning av det prerafaelitiska måleriet.

Proserpine-Lizzie Siddal av Dante Gabriele RossettiPrerafaeliterna var under många år bortglömda och det var först på 1960-talet som de åter började uppmärksammas av historiska samlare och museibesökare. Trots att de är Englands mest självständiga bidrag till konsthistorien var det först 1984 som prerafaeliterna får en stor utställning på Tate Gallery i London och först 2009 som en nordisk institution, Moderna Museet i Stockholm, öppnade portarna för dem. Kanske berodde det på att deras estetiska revolution byggde på en bakåt- rörelse. På dessa båda utställningar fanns även ett par målningar av Lizzie Siddal som återspeglar den prerafaelitiska upptagenheten av Arthursagan och andra medeltida teman. Hon illustrerar scener från Walter Scott och dikter av Tennyson.

Det som under den viktorianska eran sågs som oförlåtligt mot den tidens konstkonvention har med årens lopp införlivats och fått status i konsthistorien. Prerafaeliterna lyckades också introducera ett annat skönhetsideal; nu för tiden tycker de flesta att Gabriel Rossettis och William Holman Hunts kvinnofigurer är sensuella och vackra. Det är helt klart att de prerafaelitiska kvinnorna var långt ifrån osynliga. Deras ansikten är välkända på utställningar och gallerier. De är heller inte anonyma, vi känner till deras namn och vi vet åtminstone en del av deras liv. Men de har framställts som tysta, de syns men hörs inte. Deras ord och handlingar, även de som var målare, har blivit ignorerade och glömda. Och deras agerande registrerades endast om de relaterade till männens liv och karriär. Stora områden av deras liv finns inte nedtecknad. På så sätt är kvinnorna frånvarande och osedda. Därför har stora delar av deras personlighet konstruerats. Dessa beskrivningar är ofta förtal. Kvinnorna påstås ha varit sjuka, neurotiska och otrogna. Detta säger förstås mer om samhället, alla berättelser är tolkningar och omtolkningar och Legenden om Lizzie är fortfarande en poetisk myt.

Långt in i våra dagar har prerafaeliterna fortsatt att påverka konsten. Dessa målare förenade medvetet fakta och fantasi, realism och dröm. Målet var att ge konsten ett högre syfte, ett allvar. Bilderna man skapade präglades av motsatser. Fascination för medeltiden förenades med starkt socialt engagemang i nuet. Radikal politik kombinerades med religiositet. Fantasier om svunna tider mötte realism i detaljerade naturstudier. Romantisk idealisering blandas med stort allvar. De balanserade mellan kitsch och det sublima. Gränsen tangeras ofta, men man måste beundra konstnärernas uppriktighet och inte minst deras hantverkskunnande. Det är ett mycket vackert och mångbottnat måleri som väcker tankar. Allvaret och mötet mellan verklighet och dröm gav prerafaeliternas bilder en spänning som upprörde dåtidens konstkritiker, samma spänning som gör dem intressanta än idag. Drömmen om en annan värld har överlevt.

Lena Månsson