Ellen Trotzig − Österlens första målarinna - Tidningen Kulturen




Konstens porträtt
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Ellen Trotzig, självporträttDe flesta förknippar Ellen Trotzigs namn med hennes monumentala och storslagna landskapsmålningar med motiv från Österlen. Före hennes tid hade det funnits andra landskapsmålare i trakten, men hon var den första kvinnliga och den som först med hängivenhet och konsekvens gestaltade Österlens särart i bild. Förutom landskap framhåller Birgit Rausing i sin monografi hennes figurstudier eller porträtt av andra som blir ett slags spegelbilder av konstnären själv. Rausing bygger sitt biografiska arbete på omfattande källforskning och inte minst på konstnärens egna texter. Ellen Trotzig skrev inte många brev men målarinnans brorson har gett henne tillgång till Ellen Trotzigs dagböcker som spänner över perioden 1898-1911 samt även förmedlat mycket beträffande olika tavlors tillkomst. I denna artikel refererar jag huvudsakligen till Birgit Rausings mycket inträngande psykologiska personstudie.

Ellen Trotzig föddes i Malmö den femte mars 1878 men kom som femåring med föräldrarna till Simrishamn, där fadern, Johan Wilhelm, blev postmästare. Modern, Christine härstammade från en dansk släkt och var dotter till en sjökapten som blev befälhavare på Sveriges första världsomseglare och som sedan företog långseglingar med andra fartyg över de sju haven. Den äventyrslystnad och företagsamhet som kännetecknat Ellens morfar tycks ha gått Ellen spårlöst förbi. Med undantag för studieår i Göteborg och kort tids vistelse i Paris, som var ett led i hennes utveckling, förblev hon med få undantag bunden vid sin hemmiljö i hela sitt liv, vilket får anses anmärkningsvärt, eftersom hon inte tycks ha saknat medel för eventuella resor. Ellen Trotzig var äldst i syskonskaran och hade två systrar och två bröder, varav den ene avled i tidiga år. Hennes far var sjukledig i tre år innan han dog och vårdades då av Ellen som samtidigt skötte sin dementa mormor, vilket ansågs vara hemmadotterns självklara uppgift. Barndomen och ungdomsåren präglades av ensamhet och ansvar, men hon hade begåvats med en unik fantasi och kreativitet som hjälpte henne över tillvarons begränsningar.

Ellen Trotzig gick i skola i Simrishamn och som tonåring undervisades hon av en guvernant tillsammans med två andra flickor, av vilka den ena var den sedermera berömda författarinnan Emilia Fogelklou, som förblev hennes trogna vän genom åren. Föräldrarna lär inte ha haft någon större förståelse för Ellens konstnärsplaner till skillnad från målaren Karl Aspelin som sett en av hennes tidigaste målningar från Kivik och uppmuntrat henne att fortsätta. Efter faderns död flyttade familjen till Malmö, där det ekonomiska ansvaret för de faderlösa övertogs av en farbror som var en framgångsrik affärsman i staden. Han såg till att Ellen fick tillbringa två studieår på Tegne- och Kunstindustriskolen i Köpenhamn 1896-98. Men hon hade som kvinna tidsandan emot sig och var tvungen att skaffa sig extra förtjänst vid sidan av det konstnärliga. De följande åren hade hon anställning som kartriterska på stadsingenjörskontoret i Malmö

Ellen Trotzig blev en viktig länk i den nationalromantiska skymningskonst som höll på att växa fram i SkåneDet är främst genom dagboksbladen från 1898 som man riktigt lär känna den unga Ellen Trotzig. Mörka minnen från de tidigaste ungdomsåren dröjer sig kvar. Belastad med sin lutheranska fostran unnade hon sig inte att vara glad. Hennes misstro mot omvärlden är betungande. Dagboken tycks vara hennes enda vän, den enda hon vågar anförtro sig åt. Några brev från denna tid har inte påträffats. Ellen befinner sig i Köpenhamn när hon skriver den 24 april 1898. Hon är 20 år gammal men olycklig och osäker. Dagboksbladen visar alla tecken på ungdomlig depression samtidigt som hon är medveten om att hon i själva verket har det ganska bra, fjärran som hon är från vad hon upplevt som familjelivets tjat och vardagens irritationsmoment. Trots håglösheten är hon medveten om sin situation och att det ankommer på henne själv att göra det bästa möjliga av den. I sin ungdom hade Ellen en stark önskan att göra en insats för andra människor och ville därför ta hand om handikappade barn, vilket var emot familjens önskan. Att vårda nära och kära i hemmet ansågs förmodligen naturligt, men enligt tidens borgerliga värderingar var det kanske inte särskilt lämpligt för en familjeflicka att ägna sig åt serviceyrke. Hon kände ett behov att göra en social insats som skulle vara mera direkt och påtaglig än den som föreföll så ouppnåelig genom ett osäkert konstnärskap. Kanske hade dessa drömmar också sitt ursprung i Ellens egna erfarenheter från barndomen, då hon känt sig ensam och oförstådd, utlämnad åt sig själv och sina obesvarade frågor om tillvarons väsentligheter.

Faderns sjukdom och död måste ha satt djupa spår i den unga Ellens känsliga sinne och fått henne att fundera över existentiella frågor och en överskuggande rädsla för döden. Gång på gång finner man i dagboken exempel på Ellens introverta läggning och komplicerade psyke. Med sitt ombytliga lynne och sin blyghet hade hon svårt att umgås på ett naturligt sätt med människor i den närmaste omgivningen. Det är som om hon aldrig hade kontroll över sitt beteende. Man kunde kalla hennes folkskygg, eftersom hon hade så lite behov av andra människor. Ändå skriver hon den 2 maj 1898: ”Jag tycker också om vänlighet och förstår gott att sätta värde på det, fast ingen tror det, men man kan ju inte begära få sådant när man aldrig själv ger något, jag känner mig tafatt och förlägen när jag försöker vara vänlig någon gång”. Att hon kände sig som en tistel med många taggar visar hon i en liten pennteckning som hon kallar Självporträtt- med tillägget ”mycket likt”.

Om Ellen Trotzig hade känt sig instängd och olustig i studielokalerna i Köpenhamn, så vaknade hon till och blev entusiastisk så fort hon kom i nära kontakt med naturen som framstod som en metafor för den stödjande andliga kraften. Naturen var hennes enda kärlek, en kärlek så stark att allt annat bleknade. Hon skriver: ”Jag känner ingenting så förunderligt som naturen”. Men hon har inte förmåga att helhjärtat glädja sig för stunden utan att oroa sig för framtiden, hennes religiösa känsla är däremot hela tiden påtaglig. Den är hennes trygghet i en osäker tillvaro. Ensamheten blev hennes styrka, naturen hennes bibel. Hon tyckte att naturen tvingade sin stämning på människan. Hon såg naturen som ett outgrundligt väsen. Landskapet blev på något sätt en mystik tilldragelse. I sin konstnärsgeneration var hon inte ensam om denna känsla: Den var gemensam för dem alla och skapade ett konsthistoriskt begrepp. Ellen Trotzig blev en viktig länk i den nationalromantiska skymningskonst som höll på att växa fram i Skåne.

Den unga Ellen tog sin tillflykt till religiös litteratur till John Bunyans Kristens resa, en av världshistoriens mest kända och till många språk översatta religiösa allegori. Kanske hoppades hon på att lära sig förstå sig själv och komma till rätta med sina brister genom att följa Bunyans pilgrim genom hans prövningar och genom att göra sig delaktig i hans belöning i form av en sorts själens frälsning. Att leva som en kristen tycks ha varit hennes mål. Men ingenting tyder på att det fanns någon djupare religiositet i föräldrahemmet. Snarare låter Ellens egen utsago påskina att det var de kristna reglerna, troligen inkluderande moralpredikningar i hemmet, och regelbundna kyrkobesök som gällde.

Ellen tog sin tillflykt till religiös litteratur till John Bunyans Kristens resaEfter Köpenhamnstiden plågades Ellen av tanken på att det skulle bli nödvändigt att livnära sig på måleriet. För en kvinnlig konstnär var tidens villkor allt annat än gynnsamma. En kvinna förväntades prioritera de familjeplikter som efter hand gjorde sig gällande. Dit hörde alltid vård av sjuka och hjälpsökande. Ellens dementa mormor kom snart att ge upphov till stridiga känslor som pendlade mellan empati och dess motsats. Det gick inte längre att hålla liv i den konstnärliga inspirationen. Hon lade penna och pensel åt sidan. Tystnaden var Ellen Trotzigs enda vapen mot yttervärlden. Insikten om att konstnärskallet och kärleken till naturen var det enda viktiga blev alltmera uppenbar. Det är som om årets vånda sammanfattas på en sida i dagboken, där det talas om hur hon vantrivs med kartritning och kontorsarbete och hur hon brottas med tanken på ett nära förestående uppbrott.

Naturen blev för den introverta Ellen Trotzig en källa till inspiration, den gav livsenergi och mod att kämpa vidare. Det var alltid naturupplevelser som fick henne i balans. Livsmod är enligt Paul Tillich mer än ren livskänsla. Livsmodet är modet att vara till, något naturligt som hör livet till och något moraliskt att sträva efter. Ellen menade att det var lika bra att ströva omkring i naturen en söndag som att gå i kyrkan. Det framskymtar även här bristande förståelse mellan mor och dotter, modern kunde inte uppskatta naturens skönhet. Ellen tycker sig själv ha upplevt en kärlekslös barndom i en familj vars medlemmar utvecklades åt olika håll och blivit främlingar för varandra.

Det hade tagit lång tid innan Ellen Trotzig vågade kasta loss. Hon hade sysslat med kontorsarbete och i det längsta tvekat, men återupptog sin konstnärliga utbildning 1903 hos Carl Wilhelmson på Valand i Göteborg. Han var en diskret lärofader som inte försöker tvinga på sina elever sitt eget sätt att arbeta. Han ville att eleverna så vitt möjligt, skulle utvecklas i frihet, men långt senare skulle man speciellt i Ellen Trotzigs figurmåleri komma att finna impulser från läraren. I hennes allra tidigaste teckningar från Valand möter man tydliga tecken på en stark förankring i den tidstypiska symbolismen. Skissböckerna visar även prov på en berättande sagomystik i Arosenius anda liksom också på en annan mera romantisk och visionär gestaltning. Intresset för folktrons övernaturliga väsen av typ bäckahästen finner man också exempel på i Ellens bildvärld. Långt senare skulle hon komma att fantisera kring celesta fenomen i sina landskapsbilder.

Ellen Trotzig drogs till havet och man noterar att hon 1905 debuterar på Skånska Konstnärslagets utställning med Sorlande strand, en dekorativt förenklad men uttrycksfull oljemålning som senare kom att skänkas av kollegan Tora Vega Holmström till Malmö konstmuseum. Hon har kommit ett stycke på väg både i förhållande till konst och till människor. Självförtroendet har äntligen börjat visa sig, kanske som en följd av den uppskattning hon mött hos kollegerna. I dagboken finner man följande anteckningar från den 12 juni: ”Hafvet härutanför brusar och dånar, dag efter dag, det är som det aldrig kunde känna ro, det är liksom ett människoväsen, det skall fram eller tillbaka, bara aldrig komma till ro”. Här känner man igen liknande tongångar från Tora Vega Holmströms upplevelser av havet utanför Kåseberga backar. De kan båda identifiera sig med havet − dess oro är också deras.

Symbolismen lever kvar i många av hennes teckningarUnder studietiden i Paris gav Ellen Trotzig ofta uttryck för sin hemlängtan till backarna på Österlen. Hon vistades där samtidigt som Tora Vega. De båda skånska målarinnorna tillbringade våren 1907 i Paris, ett av konsthistoriens viktigaste år, men ingenting av det framväxande nya tycks ha påverkat dem. Efter hemkomsten hittade Ellen Trotzig tillbaka till sitt konstnärliga revir på Österlen, där naturen gav henne allt hon kunde önska sig. Hennes fantasi fick ny näring. I backarna liksom i den mörka skogen fann hon urtida magi. Saga och sägen levde kvar i trakten och sinnet för det ockulta låg i tiden kring förra sekelskiftet. Det sägs att ockultismen var och fortfarande är, all sekularisering till trots- den moderna tidens mäktigaste drivkraft. Och den är i strid mot allt tal om nyskapande och avantgarde, av genomträngande konservativ karaktär; den tar strid mot ytligheten, den moderna människan och den industrialiserade världen.

Äktenskap och barn innebar då för tiden nästan alltid att yrkesambitionerna drunknade i hushållsplikter. Ellen Trotzig fasade för giftermål och 1907 anförtror hon dagboken: ”Mötte jag kärleken nu blefve mitt lif ödelagt, det vore att vräka ner allt jag under dessa år byggt upp”. Dock antyder hon en platonsk kärlek under tiden på Valand. Ellen Trotzig levde länge i en självvald isolering men fick till sist erkänna för sig själv att hon behövde stimulans utifrån, vilket resulterade i en målarsejour i Göteborg och Kungälv, dit hon kom på förmånliga villkor med hjälp av några kamrater från Valand. Dagboken från 1907-1908 ger glimtar av en tillvaro som öppnats mot en ljusare värld fylld av musik och människor. I musiken fann hon även en mäktig överensstämmelse med något hon gick och bar på, något oförlöst.

Naturupplevelsen blev dock det allt överskuggande, vilket kom att prägla hela hennes konstnärliga verk. Hon tyckte att höstens färgprakt skänkte träden en förandligad dignitet som om de utstrålade ljus och skriver i sin dagbok: ”Ibland om kvällen när jag går utåt vägen och skogen står som stora svarta spöken, då önskar jag att alla dessa sagor med tomtar och feér ännu funnos i verkligheten, för då skulle jag önska mig ett hus högt uppe på ett berg så jag kunde se ut öfver hela verlden”. Den sista meningen rymmer mycket av tidens konstnärliga mål. Ellen Trotzig avslöjar sig här som en tidstypisk målare. Nationalromantikernas förkärlek för höga utsiktspunkter återkommer ständigt i deras måleri. Symbolismen lever kvar i många av hennes teckningar, men åtskilligt i skissboken vittnar inte bara om hennes förkärlek för naturens mäktiga linjerytm utan i ännu högre grad om hennes fallenhet för porträtt och figurstudier.

Skånska Konstnärslaget öppnade sin utställning på Valand den 17 maj 1908 och fick bl.a. till följd att Ellen Trotzigs äldsta självporträtt inköptes av Göteborgs museum, vilket konstnärinnan med rätta uppfattades som ett erkännande. I samband med denna utställning träffade hon Tora Vega Holmström som uppmuntrade henne att fortsätta med porträttmåleriet och för en målare med nyvaknat intresse för människan föll detta sig naturligt.

Genom Ellen Trotzigs dagböcker från åren 1898 till 1907 lär man känna en ung mycket blyg, enslig kvinna som aldrig känner sig hemma bland folk och fester. Hon är inbunden och har svårt att skapa kontakt. Detta följer henne fram till 30-årsåldern. Men så förändras hennes liv när hon träffar Martha Lysell, en ung gymnastiklärarinna som kom att bli Ellen Trotzigs förtrogna. I hela sitt liv hade hon plågats av att inte finna någon gemenskap i den egna familjekretsen. Nu hade hon funnit en människa att dela tankar och erfarenheter med. De båda vännerna beslöt att dela bostad och samtidigt blev det naturligt för Ellen att umgås med andra och att vara med i sällskapslivet, hennes sociala inkompetens hade lättats upp och hennes tidigare återkommande depressioner blev allt mera sällsynta. I hennes lilla värld vidgades perspektiven i tid och rum. Vänporträttet av Martha Lysell andas livslust och glädje, medan det okonventionella och föga insmickrande självporträttet från 1912 vittnar om Trotzigs kritiska distans till sig själv. Hon står där i profil med förvridna anletsdrag och kramar hårt en bukett slokande tulpaner. I detta märkliga porträtt finns något som varslar om den begynnande expressionismen.

Hon litade till naturen och såg sig själv med hjälp av denRedan under studietiden på Valand gjorde Ellen Trotzig några modellstudier som är uttrycksfulla och särpräglade. På samma sätt som hennes landskap bär hennes kännetecken utvecklar Ellen sitt figurmåleri efter eget huvud. Hennes tecknade porträtt är anmärkningsvärda i sin uttrycksfullhet, om än påverkad av Carl Wilhelmson och med drag av Gauguin och andra samtida. Genomgående i hennes figurmåleri är ett både symboliskt och expressivt uttryck. I de österlenska byarna fann Ellen Trotzig sina modeller främst bland tjänsteflickor som behövde tillskott till kassan. De återkommer som representanter för sin tids elegiska stämningsläge. Efter första arbetsdagen kallar hon ett av sina porträtt från 1909 föreställande en ung flicka sittande på sängkanten klädd i vitt förkläde och sin blå blus med de trötta arbetshänderna tungt vilande i skötet och ett eftertänksamt uttryck i det fint modellerade ansiktet. Händerna är målade med känsla. Ellen Trotzig har en sällsynt förmåga att fånga särdragen i ett ansikte, porträtten är anmärkningsvärda i sin uttrycksfullhet och handen är, menar hon, ett litet mästerverk i skapelsen. Hon avbildar inte modellen utan söker finna en bild för hennes innersta kärna. Detta framkommer speciellt i bilden av den unga tjänsteflickan. Hon tittar bort förlägen och ängslig och skulle kunna vara en bild av den skygghet och ensamhet som Ellen Trotzig själv upplevde under sina första trettio år i livet.

1914 när världen där ute står i brand söker sig Ellen Trotzig en modell som kan sägas spegla den skånska tryggheten i en lugn vrå dit ondskan inte når fram. Det är nu hon målar sitt ömsinta porträtt Gumman med katten. Mörkret faller tungt in i bilden och bondkvinnan sitter i motljus med ett fönster bakom sig, katten spinner i gummans knä. Hennes ömsinta grepp om husdjuret förstärks av huvudets mjuka böjning.

Ellen Trotzig gillade vädrets dynamik, det var under loppet av några få julidagar som hon påbörjade några av sina mest uppmärksammade landskapsbilder från Vitemölle. Hon berättar i dagboken om hur solen blixtrade till i ett häftigt vitt sken mellan häftiga regnbyar. Molnmassorna kom seglande från land och drog ut över havet. Åska, storm och fyra regnbågar på en halvtimme. Dramatiken utmynnade i ett långdraget blåsväder. Det var som om naturens makter frigjorde Ellen Trotzigs egen skaparkraft, så någon flyktig inspiration var det inte fråga om. Hon fick intryck av naturen som hon inte kunde uttrycka intellektuellt.

För Ellen Trotzig var Österlens natur en dikt i färg ofta mollstämd på gränsen till svårmodig och tung men alltid med en skönjbar ljusglimt i mörkret. Hon lät allt det som hon iakttog under långa ensamma vandringar blekna i minnet. Förmodligen behövde hon denna distans för att nå subjektiva uttryck. Det var som om hon tyckte att ett direkt återgivande inte räckte till. För Ellen blev det egna asketiska konstnärskynnet avgörande. Hon komponerar alla sina landskapsbilder i ateljén ur minnet och fantasin med hjälp av tecknade skisser.

Det panteistiska draget i Ellen Trotzigs natur har fått bekräftelse i dagböckerna. Den stora högstämda målningen Guds öga från 1911 är kanske det vackraste exempel på hennes personliga tolkningar av celesta fenomen. Den kunde hänga som altartavla i någon av Österlens små kyrkor, menar Birgit Rausing.

Åren 1911-1916 kom att bli hennes bästa målarperiod., precis som hon själv anat. Den dramatiska naturupplevelsen i Vitemölle blev upptakten till ett flertal kompositioner t.ex. En regnskur 1911 och de båda hymnartade majestätiska dukarna med Regnbågen från 1914 och 1916 eller långt senare 1922 den monumentala målningen i litet format från Simrishamn, där det celesta skådespelet utgör bildens huvudtema. När Ellen Trotzig slutar upp med sina dagboksanteckningar har hon klivit över tröskeln till sitt mogna konstnärskap. Vad hon i själva verket har beskrivit i ord är den inre osäkerheten, kampen och mödan, den långa vägen dit. Någon vägvisare hade hon egentligen inte haft. Hon hade följt sin inre röst, sin oerhörda kärlek till måleriet oberoende av omvärlden. Arbetsglädje och arbetsallvar var för henne synonyma begrepp. Själv förnekade hon att hennes konst hade något didaktiskt eller ideellt syfte. Måleriet var för henne ett kall. Hon var en av de få som förmådde vitalisera sitt måleri inifrån sina egna tankebanor och känslolägen, helt oberoende av yttre impulser som kunde väckas till liv genom studieresor utomlands.

Naturen gav henne det som människor inte kunnat ge. Hon litade till naturen och såg sig själv med hjälp av den. Kanske är det så att särskilt ensamma och känsliga människor bättre än andra förmår att lyssna till naturens språk. Hon upplevde växter av olika slag som halvt antropomorfa väsen. I natursagorna beskrevs ofta mötet mellan natur och människa på ett sätt som fick naturen att framstå som moraliskt överlägsen människan och den fick därför ofta en aktiv uppfostrande funktion. Solens och ljusets positiva inverkan på Ellens sinnesstämning återkommer ständigt i dagboken. I naturen fann hon frid och stillhet, det blev en andlig upplevelse där Ellen kände samhörighet med allt. En längtan efter ro och stillhet kan övergå i en önskan att finna alternativ som utgår från ens inre och tillfredsställer de inre behoven i stället för att söka uppfylla yttre krav som aldrig kan uppfyllas. För Ellen Trotzig blev Österlen själens landskap. Fast det var inte Österlens skimrande ljus och inbjudande kullar som lockade henne – utan kärvheten. Hennes landskapsmåleri är ofta monumentalt och mollstämt med tunga molnmattor som solen plötsligt bryter igenom Länge hade hon inga behov att umgås med människor, för henne räckte det med att lyssna till naturens röster. Det var först på senare år som hon skaffade sig en liten vänkrets i hemstaden Simrishamn, där hon var mantalsskriven från tidigt 1900-tal ända till sin bortgång 1949.

Hennes sena målningar utmärktes av djärva färgkontrasterHennes sena målningar utmärktes av djärva färgkontraster i kompositioner som inspirerats av solskensdagar men kanske i hög grad av litteratur om konst och intryck från utställningslivet. Hon såg t.ex. Van Gogh – utställningen i Malmö 1947. Med åren blev Ellen alltmer benägen att pröva hur långt hon kunde gå i fråga om färgkontraster. Den röda färgen som hade saknats i hennes tidigare måleri kommer till uttryck. Även i hennes stilleben framträder det känsliga sinnet. Det är krig och mörka dagar när Stilleben med påskliljor kommer till. Ellen Trotzig är starkt berörd av världens ondska, en känsla som hon för övrigt delar med sin vän Emilia Fogelklou. Men i blommans lyskraft finns påminnelsen om skönhet och livskraft. Nationalromantiker betraktade gärna trädet som en symbol för konstnärsgärningen, för växtkraft och kreativitet och så sent som 1947 målar hon Det blå trädet. Birgit Rausing skriver ”Det står som en ung rebell, en oberoende solitär mot himmel och hav”. Hon menade att detta verk andas en ungdomlig spänst som den åldrade konstnären söker fasthålla i sitt skapande.

Eftersom Ellen Trotzig hade en tryggad ekonomi och inte var i akut behov av att sälja testamenterade hon sin kvarlåtenskap till Malmö museum i syfte att därigenom skapa en stipendiefond. Birgit Rausing framhåller i sin bok att Ellen till skillnad från många samtida kolleger fick lyckan att ha en fast punkt i tillvaron, att få vara frisk och leva fri från oro för sin ekonomi tack vare sin mecenat Fredrik Trotzig. Säkert ligger det sanning i detta, men efter vad som framkommer kämpade denna skygga kvinna hela livet med sitt upplevda främlingskap vid umgänge med andra. Detta är väl vad man idag kallar social fobi, vilket säkert är ett plågsamt psykiskt handikapp.

Ellen Trotzig var en särpräglad personlighet och även hennes konst präglas av en stark individualism. Noli-me tangere var hennes attityd, men hon tycktes trots allt längta efter människors gemenskap. I naturen upplevde hon tillhörighet och känslan av att ingå i ett större sammanhang som gav henne känslor av glädje och gemenskap. Allt tyder på, att hon var något av en mystiker och som sådan hade hon svårt att i ord uttrycka sig, konsten blev hennes medium. I detta kvinnliga konstnärskap finns framför allt en enorm styrka och äkthet. Det berättas om en kvinna som trotsat sin tids borgerliga värderingar och brutit sin egen väg. Här framträder en konstnär som utifrån begränsade förutsättningar, utifrån en självvald isolering i en på hennes tid nästan bortglömd landsända, förmått förvalta sin konstnärliga begåvning och skapat något av bestående värde.

 

Lena Månsson

 

http://www.youtube.com/watch?v=hTSejFuMLoQ

 

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen