Kärleken till de tre bollarna - "bildkonst på rull" - Tidningen Kulturen




Essäer om konst
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Det finns flera former av biljard. Trevallars carambole är den mest sofistikerade formen, den utförs på ett stort biljardbord utan hål. Det handlar om interaktionen mellan de tre bollarna (en vit, en gul och en röd) och spelaren. Som måste följa vissa regler.

 


År 1666 var biljard, som jag skrev ovan, tillgängligt för allmänheten på 57 ställen i Paris. Om det var regelrätta hallar förtäljer inte historien. Förmodligen caféer eller liknande utskänkningsställen, med ett eller flera bord (med hål). De moderna biljardhallarna dök upp i USA under andra hälften av artonhundratalet.
CF Reuterswärd

CF Reuterswärd

Annons:



Stötbollen - egen boll (vit eller gul) - skall träffa de andra två efter att ha gått i minst tre vallar eller träffa en av de andra och sedan gå i minst tre vallar innan den träffar den sista. Konstigare än så är det inte, vilket är konstigt nog. Det sker i två steg. Först måste man veta vilket av flera alternativ ("dessäng" , fr dessin) man skall välja innan man stöter till bollen, därefter följer själva utförandet.

Det första steget är inte så komplicerat, det lär man sig ganska snabbt (något halvår) - i varje fall själva grunderna - och där är de flesta i stort sett överens om vägvalet, "dessängen", även om skickligheten i många fall avgör vilket man väljer. Och analysförmågan. Det är själva utförandet som är det knepiga. Här handlar det om millimeterprecision och hundraprocentig koncentration. Utan vilket stöten garanterat misslyckas. Även i de lägen där svårighetsgraden är låg.

Det visar sig att den spelare, även bland den verkliga världseliten, där vi har vår egen Torbjörn Blomdahl, som säkert hanterar de så kallade lättare lägena - det vill säga inte gör enkla missar - ofta vinner sina matcher. Naturligtvis talar vi om en glidande skala från lätt till svårt och naturligtvis kan man ha olika uppfattningar om vad som är ett lätt läge, om det överhuvud finns några. Inga lägen är dock identiska, de inträffar bara en gång - om vi håller oss till millimetrarna - men har naturligtvis likheter, ett slags "familjetillhörighet". Men varje stöt är unik och enastående. Det enda, identiskt lika läget är öppningsstöten.

Denna text är en "homage" (hyllning) till en "konstform", trevallars carambole. Den för en tynande tillvaro i jämförelse med de olika varianter av nummerboll (pool) som finns. Det är för svårt helt enkelt. Som jag skrev tar det något år av träning innan man klarar av de båda stegen nödtorftigt. Samtidigt som vi lever i en tid och en kultur där det i de flesta sammanhang handlar om "instant satisfication". Vilket gör att trevallars carambole har svårt att hävda sig. Som all fördjupning. Där det inte finns några genvägar.

Man bör starta med fri carambole, det är betydligt lättare, även om det till skillnad från pool tar åtskilligt längre tid innan du nödtorftigt är med på tåget. Fri carambole går ut på att med egen boll träffa de andra två utan tvånget att använda vallarna. Man träffar direkt, om detta är möjligt, och den stora svårigheten är att samla ihop bollarna efter varje stöt, att spela på efterlägen och samling och därmed underlätta för kommande poäng. Skickliga spelare kan göra flera hundra poäng i en stöt, där man grupperar bollarna i så kallade amerikanska serier, vilket skall jämföras med trevallare, där snittet i bästa fall - på elitnivå - ligger på runt 2 poäng per stöt i ett parti som går till 40 poäng. Det finns naturligtvis spelare som har lyckats göra upp till 30 poäng i en stöt (så länge man träffar räknas det som en stöt). Men det tillhör de absoluta undantagen och inträffar kanske en gång på hundra partier. Svårighetsgraden i förhållande till fri carambole är en helt annan. Den estetiska kraften i det geometriska linjespelet är också en helt annan, betydligt mer raffinerad.

En mästares signatur

Det finns olika sätt att ta sig an en stöt. Men först kritar man kön, det blir nästan som en tvångshandling, hellre en gång för mycket, medan man tänker och gör sin analys av det uppkomna läget efter motspelarens misslyckade stöt. Det är ofta en snabb historia, men man störtar inte fram och stöter till för det. Ta exempelvis Torbjörn Blomdahl, vår egen mästare, med 14 VM-titlar i bagaget, som nästan allltid går ett halvt varv runt bordet innan han definitivt bestämt sig. Sedan går det snabbt, han placerar kroppen intill bordet eller med ett överhäng, om stöten så kräver. Kön skall sedan passera genom den vänstra handens stabila fingerställning och riktas in på rätt plats på den egna bollen, stötbollen, innan stöten är ett faktum och på sin väg över det blå bordet. Och slutligen, som i hans fall, får en mästares signatur.
Detta handlar om min kärlek till de tre bollarna och de skönhetsupplevelser som är förknippade med deras framfart på den blå duken. Som har en hel del med bildkonst att göra. Med konstnärer som KG Nilsson, CF Reuterswärd och Olle Baertling. En slags rullande och föränderlig konstruktivism, om vi talar konstteori. Jag återkommer till dem.

Olle Baertling

Olle Baertling

 
De tre apelsinerna

Jag inleder med några rader ur min självbiografiska bok, "Den gröna potatisen". Vid denna tid - som texten berör - pluggade jag i Uppsala. Det var i mitten av sextiotalet.

"Biljardhallen vid Vaksala torg besökte jag ofta och länge, det hände att jag kunde vara kvar till klockan sex på morgonen, då städerskan kom. Jag spelade med en kompis som arbetade på biljarden så det kostade inget. Vi spelade fri carambole och trevallare. Carambole är lättare, även om det är en sanning med modifikation, det tog mig flera års intensiv träning att komma dit jag lyckades komma. Jag spelade med i Uppsalas allsvenska tremannalag.

Jag minns morgnar då vi strosade hem efter en natts biljard, jag och min kompis, trötta och lagom mosiga, med morgonsolen stickande i ögonen och de första bilarna brummande i öronen. Ett och annat tidningsbud cyklade förbi och en och annan överförfriskad student stod och vinglade i något gathörn eller stöttade en husfasad som Harpo i Brödernas Marx "En natt i Casablanca", med den viktiga skillnaden förstås att huset stod kvar när han vinglade vidare. Sedan, väl hemma på Studentvägen 2, ner i slafen för sex-sju timmars sömn, samtidigt som de tre bollarna studsade vidare i huvudet och övergick i en slags slow motion-koreografi som efter hand tog sig rent plågsamma uttryck, eftersom den envisades med att finnas med i en återkommande dröm långt efter det att jag slutat med biljard.

I den spelar jag carambole men istället för bollar är det apelsiner (kanske var det Prokofievs opera "Kärleken till de tre apelsinerna" som spökade) som drattar runt på bordet för att slutligen hamna på golvet, eftersom bordet inte har några vallar. En ytterst frustrerande dröm, som först försvann sedan jag i mitten av åttiotalet införskaffat ett carambolebord, en s k halvmatch, med riktiga bollar och riktiga vallar. Det var en klok investering.

Jag var ofta och länge i Paris under sjuttiotalets första år, främst för att se film på det franska cinemateket och på de små biograferna i Quartier Latin, där den klassiska repertoaren var lika självklar som den samtida. Jag såg en massa film, 3-4 om dagen. Men jag hann också med att spela biljard på de olika "Academie des Billards" som ligger spridda över Paris innerstad, där man enbart spelade trevallare, "Trois bandes".

Till att börja med var det en fest för ögat att enbart studera de olika borden, vilka i sig var smärre konstverk, utsirade i skön jugend eller funktionellt byggda i en mer modernistisk stil, perfekt tempererade och belysta. Men den verkliga ögonfröjden var förstås att se de äldre spelarna, som verkade ha stått på samma ställe sedan tjugotalet med köerna i fast grepp, vilka också de smärre konstverk med olika mer eller mindre iögonenfallande pärlemorinfattningar. När det var dags för en stöt hivades magen upp och las tillrätta på bordet och gav på så sätt en naturlig stadga åt stöten. Det var nämligen ofta fråga om rätt korpulenta herrar. Och som de spelade!"

Det finns en förhistoria. Den började på gamla Östermalmsbiljarden, som låg ovanför saluhallen. En smal och hög trappa ledde upp till biljardhallen, där det fanns små carambolebord och ett större trevallarsbord. Jag vet inte hur jag hamnade där, men jag vet att jag blev tagen på direkten. Inte minst av se Lennart Haag, som förestod hallen, spela. Med vilken lätthet och elegans! Vilken skönhet! Jag var full av beundran. Där tillbringade jag en stor del av min fritid. Jag gick på gymnasiet i den näraliggande Palmgrenska skolan. Jag minns att jag till och med hann med några partier under själva studentmuntan, mellan förhören, och att censorn tittade lite förskräckt på mina av blå krita färgade fingrar, när jag bläddrade i latinboken, samtidigt som jag i tankarna fortfarande var kvar på biljarden och inte tillsammans med Caesar och hans legioner i Gallien. Jag var tillsammans med en tjej i klassen som bodde på Lidingö och efter att ha varit hos henne på kvällen passerade jag, på väg hem på vespan, biljarden för att sätta in en sista stöt.

De franska "Academie des Billards" är idag tillslutna inrättningar, som kräver medlemskort för tusen kronor för att komma in. Man får inte ens som tillfällig besökare titta in. När jag var där på sjuttiotalet var det vidöppna dörrar, idag sitter det vakter och avvisar nyfikna med en närmast polisiär uppsyn. Trist, mycket trist. Visserligen är det en exklusiv sport/konstform men varför göra den mer exklusiv än den behöver vara? Les fous francais!

Min första kö

Jag köpte min första kö, en carambolekö, i Paris någon gång i början av sjuttiotalet, en "La Victorieuse", hos firman Henin Ainé som hade både butik och fabrik i Paris. Det är en biljardfirma med anor. Har tillverkat köer i över hundra år. Men, fick jag veta när jag var i Paris nyligen, man har slagit igen för gott. Ett dystert tecken i tiden.

KG Nilsson

KG Nilsson

Carambolekön är något kortare än trevallarkön, och lättare, med smalare köspets. Men lädertoppen är konad på samma sätt (till skillnad mot en pool kö som är platt). "La Victorieuse", som fanns i olika utföranden, salufördes under betäckningen "Ancienne Queue de Billard", det vill säga en gammaldags biljardkö. Den har hur som helst en ärevördig historia. Jag har idag dessutom en Raymond Ceulemans kö, en trevallarkö. Det är mer kraft i den, vilket är nödvändigt om man ska klara av stötar som kräver upp till sju vallar. Hastigheten på bollarna påverkas också av uppvärmningen av borden, så att de håller en jämn (och fuktfri) kvalitet året runt. Jag har ingen sådan värme i mitt bord, tyvärr, den skulle kosta skjortan att installera. Det står nu där det står i nya, vackra blåa kläder och väntar på mina stötar som förstås blivit något skakigare med åren, men vad gör det. Då är det desto roligare när man klarar av en svår dessäng (och de lättare också för den delen).

Det problematiska med ett halvmatch bord, när man spelar trevallare - fri carambole är det perfekt för - är att stötarna lätt råkar ut för knackar (krockar) på grund av den trängre ytan i jämförelse med ett stort trevallarsbord. Där knackningar visserligen förekommer men i frekvens inte i närheten av vad jag råkar ut för på mitt bord. Men det får man leva med. Man får helt enkelt leta efter andra dessänger.

I backspegeln

Redan de gamla ... nej, vi får gå åtskilliga hundra år framåt i historien, till sen medeltid, omkring 1400, innan de första spåren av vad vi kallar biljard dyker upp. De spåren börjar utomhus för att sedan ta sig inomhus, med den gröna gräsmattan kvar i form av det gröna klädet. Den färgen hänger med ända in i våra dagar, även om det blå klädet mer och mer tar över. Lite märkligt är det, eftersom den gröna färgen är mer skonsam för synen, särskilt under längre perioder, men å andra sidan förekommer det inte matcher som pågår i flera dagar som den i USA mellan Willie Hoppe och Ralph Greenleaf som inleddes den 22 september 1924. Man spelade om först till 600 poäng och det i trevallare (!). Det var maratonbiljard. Den första och förmodligen sista.

Det var olika former av krocket som var föregångaren, som ägde rum på stora bord där man skyfflade bollarna med hjälp av köliknande stänger som hade smärre spadblad nedtill, där det som i crocket bland annat handlade om att slå motspelarens klot ur spelet. "Jag är en fribrytare", som greve Malcolm alias Jarl Kulle stöddigt förkunnar, när han slår iväg Advokat Egermans klot, alias Gunnar Björnstrand, i Ingmar Bergmans komiska mästerverk, "Sommarnattens leende" från 1957.

Det rådde fortfarande en viss osämja kring bordet sedan man flyttat inomhus, eftersom de bord man spelade carambole på var bord med fickor, nummerbollsbord, där en av poängerna var att, förutom att göra ett carambolage, undvika att hamna där (som bunkrarna i golf) men däremot på olika sätt se till att motståndaren gjorde det, tills man förmodligen insåg att spelet var tillräckligt svårt i sig och beslöt att täppa till hålen/fickorna. Om sämjan förbättrades vet jag däremot inte. Då är vi i början av 1800 och i Frankrike och spelet carambole i modern mening är fött. Men vi får nog lägga till åtskilliga år innan materialet har utvecklats såpass att likheterna överväger olikheterna med dagens bord och redskap. Jag syftar på bordet, klädet, vallarna, bollarna, köerna, uppvärmningen, ljuset osv. Som idag i varje del förbättrats och ligger snubblande nära den rena perfektionen. Där, som någon formulerat det, "de geometriska intrigerna" kan få det materiella stöd de behöver. För visst handlar det om dramatik och spänning också, inte bara om visuella estetiska värden.

Viktiga och oviktiga årtal i biljardens historia

1164 - ordet bille används som referens till vissa medeltida bollspel
1350 - förmodligen det första biljardspelet som dokumenterats
1470 - det första biljardbordet köps av Louis XI av Frankrike
1578 - kommersiell tillverkning av biljardbord genom Lombards i Holland
1586 - Mary, drottning av Skottland, fråntas sitt biljardbord i Fothheringay Castle
1609 - Shakespeare refererar till biljard i "Antony and Cleopatra"
1616 - Ben Johnson kommenterar biljardbollens jämnhet i "The Devis is an Ass"
1665 - den första kända boken som innehåller instruktioner till biljardspelet publiceras i Paris
1666 - biljard tillgängligt för allmänheten på 57 ställen i Paris
1709 - William Byrd II av spelar biljard med Fru Byrd på sin plantage i Virginia
1717 - Louis XV spelar biljard vid sju års ålder i Frankrike
1792 - Louis XVI och Marie Antoinette spelar biljard på kvällen då de fängslades
1800 - Carambole i modern mening med tillhörande bord ser dagens ljus
1838 - Drottning Victoria får ett biljardbord installerat på Windsor Castle
1864 - Charles Dickens får ett biljardbord levererat lagom till jul
1868 - den moderna syntetiska biljardbollen uppfinns som ersättare för elfenbensbollen
1891 - den moderna kön med smal spets tar över efter skyffeln
1961 - Jag gör mitt första besök på Östermalmsbiljarden
1986 - Jag köper ett carambolebord, en halvmatch
2016 - Jag låter klä om mitt carambolebord i ett blått kläde

Darwin spelar biljard

I en biografi om Charles Darwin som utgavs 2009 i samband med 200-årsminnet av hans födelse, "Den motvillige Mr Darwin", noterar författaren, David Quammen, Darwins stora intresse för biljard och hur han lät installera en biljardbord på sin lantegendom, där han kunde dra sig tillbaka och tillsammans med de rullande bollarna begrunda sina revolutionerande upptäckter, evolutionsläran och arternas uppkomst. Eller kanske troligare, koppla av från dessa komplicerade, vetenskapliga sammanhang och låta sig vederkvickas av de betydligt enklare samband som interaktionen på ett biljardbord uppvisar. Det var inte trevallare han spelade.

"Vid det här laget fick Darwin vila och vattenbehandling på en annan kuranstallt, IIkley Wells, i utkanten av en hed uppe i Yorkshire. Etablissemanget höll med biljardbord precis som Moor Park, och där fanns en del riktigt bra spelare som bländade honom med sina färdigheter i det amerikanska spelet. En del av dem, berättade han hänfört för sin som William, kunde spränga trettio eller fyrtio bollar. Det amerikanska spelet lär ha varit ett av flera varianter som föregått vad vi menar med biljardspel, med numrerade klot".

År 1666 var biljard, som jag skrev ovan, tillgängligt för allmänheten på 57 ställen i Paris. Om det var regelrätta hallar förtäljer inte historien. Förmodligen caféer eller liknande utskänkningsställen, med ett eller flera bord (med hål). De moderna biljardhallarna dök upp i USA under andra hälften av artonhundratalet. Det finns ett historiskt tryck från Michael Phelan´s Billiard Saloon, beläget i korsningen av tionde gatan och Broadway på Manhattan i New York från den första januari 1859. Som visar upp en mängd bord på rad. Om något av dem är ett carambolebord går inte att se. Däremot finns det en målning av Gauguin, om vi förflyttar oss till Paris, en kafébild, där man spelar carambole i bakgrunden. I förgrunden sitter en kafégäst med sin absint. Van Gogh har också en bild med ett carambolebord centralt placerat i ett kafé, målat i hans expressiva kolorit och svängiga stil, med gäster som hukar över sina bord längs väggarna och där det finns en ensam mansperson i vit kostym som står bredvid carambolebordet och passivt iakttar de tre bollarnas läge (en röd och två vita) på det gröna klädet. Det kan mycket väl vara konstnären själv. Det är en fin bild.

Carambole kallades också under en period för fransk biljard och fluktuerar i popularitet under hela artonhundratalet för att senare maka åt sig och på sina ställen helt lämna plats för nummerbollen, the pool room. Så ser nio av tio biljardhallar ut idag, om ens det. Man kanske pliktskyldigast ställer dit ett enstaka trevallarsbord. Det mörknar på biljardhimlen.

"Lets play pool, Fats"

Att leta efter carambole och trevallare på film är tämligen lönlöst, det finns helt enkelt inte, om man undantar ett kort sekvens i den i särklass bästa biljardfilm som gjorts, "The Hustler" (Fifflaren), av Robert Rossen från 1961 med Paul Newman i huvudrollen som fifflaren Eddie Felson. Vid ett tillfälle hamnar han tillsammans med sin manager, spelad av George C Scott, som håller i pengarna, hemma hos en förmögen bekant till managern och det blir tal om att spela om pengar, stora pengar, men det visar sig att det inte handlar om pool utan den förmögne bekantingen täcker av ett trevallarsbord, till fifflarens och managerns förvåning för att inte säga bestörtning. Detta är inget som Eddie sysslat med. Men han står på sig. Till en början förlorar han, men till slut så får den förmögne skriva ut en rejäl check. Detta är naturligtvis inte trovärdigt. Man blir inte - hur skicklig poolspelare man än är - en duktig trevallars spelare på några timmar. Men vad gör det. Det är en mästerlig biljardfilm, med de rätta miljöerna, de rätta människorna och inte minst den rätta musiken, med en lätt touch av samtida storbandsjazz. "Lets play pool, Fats". "You shoot a good game of pool, Eddie". Två nyckelrepliker.

En tveksamhet för att inte säga omöjlighet med Paul Newmans fifflare är den mängd whisky som han sätter i sig under sina matcher mot Jackie Gleasons Minnesota Fats. Det låter sig helt enkelt inte göras. Det är till för att öka dramatiken och förtäta psykologin, men det har inget med verkligheten att göra. En bra stöt är en nykter stöt, skulle IOGT rättmätigt kunna säga. Fast filmen skulle förstås bli klart sämre.

Den första biljardfilmen överhuvud är nog WC Fields "The Pool Sharks" från 1915. En äkta slapstick i tidens smak, där köer, bollar och spelare beter sig lite hur som helst. Biljardhallen, the pool room, kom framledes, i rysk tjugotalsfilm men framför allt i amerikansk trettiotalsfilm, att signalera halvkriminella miljöer, där "the pool room gang" höll till och planerade stötar och annan brottslig aktivitet. Biljardbordet hade på bioduken helt sonika förflyttats till källarplanets skumrask och hårdföra gangstervärld. Med Cagney, Bogey, Raft och grabbarna. Men där handlar det enbart om pool. Inte om carambole. Och än mindre om trevallars carambole.

Jag tror att den första och enda filmscenen med trevallare över huvud taget, där man dessvärre knappast hinner se något av själva spelet, det bara antyds, är den scen som jag referar till ovan ur "Fifflaren". Efter den har trevallarna lyst med sin frånvaro, vad jag känner till i varje fall. Idag kan man däremot se hur mycket trevallare som helst på YouTube under rubrikerna, "Trois Bandes Billard" och "Three Cushion Billiard". Det är bara att njuta. Trevallare är en utmärkt "TV-sport". Helt
enkelt skräddarsydd. Inget dribblande med kameravinklar, i princip enbart en fast kamerainställning. Men icke. I SVT är det ett ickespel. Det är tydligen för svårt även för tittarna. Om det överhuvud förekommer biljard på TV skall det rassla i biljardfickorna och vara betydligt fler bollar än tre. Det skydd av kulturella minoriteter, som jag tycker att det borde handla om här och som salig Harry Schein - grundaren av Svenska Filminstitutet - talade om och ivrigt förespråkade finns inte. Mainstream är vad som gäller. "De geometriska intrigerna" är för komplexa.

De geometriska intrigerna

Dessa intriger för oss osökt över till samspelet mellan trevallare och bildkonst. Där - i bildkonsten - handlar det om att förhålla sig till en yta, en kvadrat eller en rektangel, som skall fyllas med ett innehåll, figurativt eller nonfigurativt, abstrakt eller konkret. Icke-geometriskt eller geometriskt. I trevallare rör det sig om det senare, dessutom om en rörlig och föränderlig geometri. Stilmässigt hamnar det under begreppet konstruktivism, en konstriktning som växte fram och utvecklades i Ryssland på tjugotalet med Popova och kom till vägs ände med Malevitj och hans vit kvadrat på vit botten för att fortsätta i Europa med Mondrian och Herbin och nå sin svenska kulmen med Olle Baertling och KG Nilsson. Med en estetik som har en hel del av trevallare i sig och med en omisskännlig doft av de geometriska intrigerna. CF Reuterswärds bild skiljer sig från de andras, faller ur den konkretistiska ramen, men har en hel del biljard i sig.

Jag börjar med Baertling. Det rör sig om den rena carambole/trevallars-bilden. Där till och med dessängerna är upplinjerade. Låt vara att de inte direkt går att överföra till biljardbordet men de har stora likheter med instruktionsbilder i biljardhandböcker, t ex med mästaren Raymond Ceulemans tjocka bok, "Mister 100". Det är först och främst en bild i egen sak, men den blir inte sämre av att få ytterligare en klangbotten. Med lite fantasi ett fiktivt trevallarsbord med fiktiva dessänger. Och med färger som inget har att göra med en ordinär färgpalett, de är helt och hållet Baertlings egna, i enlighet med en estetik som vill distansera sig från verkligheten. Kopplingen till biljard tror jag inte han hade godkänt. Men när denna bild väl har lämnat konstnären är det betraktarens blick som tar över. Min blick. Jag ser förstås mycket annat också. De färglagda ytornas stillsamma friktion mot varandra. En inre och yttre balans.

KG Nilssons bild har en lösare koppling till biljard. Där finns olika objekt som forslas fram på en älv, ett vattendrag. Jag leker med tanken att det är bollar och köer som efter ett parti trevallare hamnat i älven. Kanske ett parti i drömmen. Där logik och händelseförlopp följer egna lagar (som min egen dröm om de tre apelsinerna). Det är de klara färgerna, som för övrigt finns med i alla KG Nilssons bilder, som kan föra tankarna till den blå dukens aktörer, till ett färgspel liknande det mellan blått, rött, gult och vitt. En flytande, lätt absurd metafor.

CF Reuterswärds bild är en av många biljardbilder han gjort, han avbildar gärna bollar, ibland till och med ordentligt utsmyckade bollkonglomerat. Här med en gul boll som en uppgående sol över en rad mindre, blå bollar som står på kö för att stötas iväg eller så handlar det om en tillkommande boll från höger i bildens underkant som sällar sig till de andra. Det är kanske den mest påtagliga biljardbilden av de tre. Med rullande bollar. Biljardbollar.

Den glänsande västen

Klädseln slutligen. Jag syftar på den lite uppklädda, snofsiga stilen vid större tävlingar, med flugan i den vita, stärkta kragen och den glänsande västen i olika färger. Det ser mycket propert ut. Kanske för att ytterligare förhöja statusen på spelet och som en reverens tillbaka i tiden då biljardborden stod i förnäma slott och var snidade i ett övermått av fantasifulla, barocka mönsterformationer. För trevallars carambole betraktas ju inte för inte som "aristokraten" bland biljardgrenarna. Den sparsmakades röst i det "folkliga" slamret från nummerborden.

Ulf Stenberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts