Skor, kängor och stövlar i konsten - Tidningen Kulturen




”Tre par skor” av Vincent van Gogh (1886)

Essäer om konst
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Längs kanten av Davidshallsbron i Malmö står det nitton par skor. Skorna är gjorda i brons och tillhör verket Way to go, en offentlig installation av konstnären Åsa Maria Bengtsson.

 


I konsthistorien finns det också många konstnärer som har målat av skor. Vincent van Gogh målade under sin tid i Paris 1886-87 några stilleben med skor. Det är ganska mörka, brunmurriga tavlor som visar välanvända kängor i olika positioner. Förmodligen vardagsskor som konstnären själv använde och som låg nära till hands att använda som motiv för en fattig konstnär.
 ”Den röda modellen” av René Magritte (1934)

”Den röda modellen” av René Magritte (1934)

Annons:



Varje par är förknippat med en känd artist med anknytning till Malmö. Här hittar man till exempel Nils Poppes kängor, Git Gays pumps och Edvard Perssons tofflor. Skorna ska förstås hedra artisterna och påminna om deras betydelse för Malmös nöjes- och kulturliv. Men för oss som har sett på film och läst att många i Japan som tar livet av sig genom att hoppa från byggnader eller broar först brukar ta av sig sina skor, för oss skapar konstverket lite blandande känslor när vi ser alla dessa kvarlämnade skor på bron med vattnet som strömmar där nere.

Det finns även ett minnesmärke i Budapest med ett snarlikt formspråk som förstärker intrycket av att övergivna skor symboliserar frånvaro och saknad. Det är skulptörerna Gyula Pauer och Can Togays minnesmärke över förintelsens offer vid Donaus kaj. Sextio par rostiga skor i järn står uppradade längs kajen. Verket invigdes 2005 och har namnet Skor vid Donaus strand. På kajen hittar man alla sorters skor, från barnskor till damskor och sportskor. Skorna ska påminna oss om att ingen, oavsett kön, ålder eller utbildning undkom förintelsen. Tillsammans med konstverket finns en 40 meter lång stenbänk och tre minnesplattor med text på ungerska, engelska och hebreiska som lyder: "To the memory of the victims shot into the Danube by Arrow Cross militiamen in 1944–45". Arrow Cross var ett nationalsocialistiskt parti som dödade 15 000 judar och romer i Ungern och deporterade 80 000 personer till nazisternas koncentrationsläger.

Skor och fötter kan ha en stark symbolisk innebörd. Man brukar tala om att vi människor lämnar fotavtryck efter oss i historien. Idag pratar vi mycket om vilka ekologiska- eller klimatavtryck vi lämnar till eftervärlden genom vår påverkan på miljön, men redan för 3,6 miljoner år sedan lämnade två människoliknande varelser efter sig fotavtryck när de gick genom blöt aska från ett vulkanutbrott vid Laetoli i Tanzania. Laetoliavtrycken är de äldsta kända fotavtryck som vi lämnat ifrån oss på jorden. Även det fotavtryck som astronauten Neil Armstrong gjorde på månen den 20 juli 1969 kommer att finnas kvar efter en miljon år eftersom det inte finns någon vind på månen som kommer att sudda ut det.

I konsthistorien finns det också många konstnärer som har målat av skor. Vincent van Gogh målade under sin tid i Paris 1886-87 några stilleben med skor. Det är ganska mörka, brunmurriga tavlor som visar välanvända kängor i olika positioner. Förmodligen vardagsskor som konstnären själv använde och som låg nära till hands att använda som motiv för en fattig konstnär.

Surrealisten René Magrittes skor är däremot mer fantasifulla. En av hans mest kända målningar heter Den röda modellen (1934). Mot en bakgrund av ett omålat träplank står ett par nakna fötter i gruset, eller är det ett par skor? Magritte låter de nakna fötterna förvandlas vid anklarna till ett par kängor så det blir en slags symbios av fot-sko. Var den röda modellen har tagit vägen kan man också fråga sig? I ett annat verk av Magritte, Philosophy in the Boudoir från 1947, ser vi också ett par fot-skor, här är det frågan om ett par högklackade svarta skor som börjar som vanliga tår men sedan förvandlas till skor precis som i målningen Den röda modellen.

Några som sliter ut en hel del skor under sitt yrkesliv är balettdansare, vilket också betyder att de knyter en hel del skor. Edgar Degas är en av de konstnärer som gjort sig mest kända för att skildra balettlivet i konsthistorien. I flera av hans verk kan man se hur balettdansare knyter sina skor. Ett exempel är tavlan Dansare knyter sina skor från 1883. På målningen ser man fyra balettflickor sitta på var sin stol och knyter sina sandaler. Att fötterna är balettdansörens viktigaste kroppsdel är något som den franska skulptrisen Félicie de Fauveau också ha tagit fasta på i sin marmorskulptur av den österrikiska ballerinan Fanny Elsslers högra fot från 1847. Skulpturen visar en del av vaden och den sandalklädda foten med tårna som tar spjärn mot en liten platta där en ros är synlig under hälen.

Robert Gobers skulptur Untitled Leg från 1990 är inte lika graciös som en ballerinas ben utan snarare besynnerlig. Ut från galleriets vägg sticker ett underben fram. Benet är klätt i bruna byxor, en hårig fotled sticker fram i glappet mellan byxbenet och strumpan och på foten sitter en brun lågsko. Om resten av personen finns bakom väggen eller om det bara är en kroppsdel kan man inte avgöra. Men bara med hjälp av benet och skorna kan man säga en hel del om personen. Personen verkar vara en välvårdad man ur medelklassen, han har rena nya kläder och hans skor är nya och putsade.

Om man däremot ser ett par svarta Doc Martens kängor så tänker iallafall jag på punkare, skinheads och nazister. Det är skor som signalerar något våldsamt och farligt. Konstnären Peter Johansson har i flera olika projekt arbetat med den svenska nationalismen och försökt skapa en humoristisk självdistans till svenskheten. I flera av sina projekt har han hämtat inspiration från Dalarnas folkliga kultur, från falukorv till kurbitsmåleri. När man målar kurbitsmotiv på röda militärkängor som Peter Johansson gjort så känns de inte så farliga längre. I verket Böglådan från 2003 har han placerat ett par av dessa kurbitskängor i en glaslåda. Kanske ska man se det som en känga mot nazisterna vars kära och farliga Doc Martens nu avväpnats och förvandlats till ett "bögigt" mode.

Varje tid har förstås sin egen tolkning av skor. Konstnären Christo, som slagit in det mesta från broar till riksdagshus, har förstås också packat in ett par skor. I verket Utan titel från 1964 slog han in ett par damskor i tyg och virade ett snöre runt paketet. Popkonstnären Andy Warhol som började sin karriär inom reklambranschen på 1950-talet med att göra reklam för kvinnoskor utvecklade med åren nästan en skofetisch.

På 1980-talet skapade han en sko-serie som bestod av silkscreentryck av damskor i olika färger sprayade med diamantdamm, ett damm som blir över när man slipar industridiamanter. Marurice Cattelan, känd för sina skämtsamma och provocerande skulpturer, har förstås skapat en annorlunda skoskulptur. Det var år 2009 han trädde en svart gummistövel över ett modellhuvud. Skulpturen är en blandning mellan latexfetisch och en oväntad kombination, en stövel som sitter på huvudet istället för på foten.

Den japanska konstnären Chiharu Shiota som arbetar med installationer där minne och historier står i centrum, har i flera verk använt sig av vardagsobjekt som hon sammanbinder i ett nät av trådar. I några av sina installationer har hon använt sig av skor. I Japan skapade hon verket Over the Continents där hon samlade in 4000 skor och över 1000 handskrivna lappar med minnen från skornas ägare. Från varje sko gick en röd garntråd upp i taket. För Shiota är skor ett slags andra skinn, en identitet som berättar en historia om dess ägare. För det är nästan som om när man tar på sig någon annans par skor känner man sig som den personen.

I filmen The Cobbler (2014) är det precis vad som händer huvudpersonen. Adam Sandler spelar en fjärde generationens skomakare som upptäcker en magisk symaskin i affärens källare, som gör att när han lagar någon persons skor och sedan tar på sig dem så blir han den personen. Filmen fick urusel kritik, men Platon skulle nog ändå säga att en skomakare ägnar sig åt en betydligt högre konstform än konstnären som målar av ett par skor. Det beror på att konstnärens avbild befinner sig betydligt längre bort från idévärldens begrepp om en sko än en skomakares sko. Utan skomakare skulle det inte heller finnas några skor för konstnären att måla av.

Platon skulle nog också säga att det egentligen skulle ha varit den italienska futuristen Giacomo Ballas skomakare som ska ha skänkt Balla ett par skor, för att förklara vad konst är, och inte tvärtom. Ballas skomakare hade nämligen frågat konstnären vad futurismen handlade om så Balla gjorde, runt 1920, ett par skor, eller snarare trämallar av skor, på vilka han skrev och förklarade vad futurismen var och gav dem till skomakaren. Men vad kan en konstnär lära en skomakare om skor och konst? Inte så mycket om man ska tro Platon.

Skomakaren har iallafall fått vara med på ett hörn i konsthistorien. Jean-Baptiste Greuze har visserligen skildrat skomakaren som en tvivelaktig figur i Den fulla skomakaren från 1785. På målningen ser det ut som om skomakaren nyss har kommit hem efter en krogrunda och möter sina barn och sin fru som sträcker fram sina händer och undrar var pengarna som de skulle köpa mat för har tagit vägen. Max Liebermanns porträtt av skomakaren i sin verkstad från 1881 ger därför en mer rättvis bild av detta uråldriga yrke. Böjd över sitt arbete sitter skomakaren och hans lärling på var sin stol vid fönstret och arbetar flitigt med sina beställningar. Kanske är det ett par kängor som någon konstnär har beställt och som konstnären sedan kommer att måla av.

Mathias Jansson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen