Försök till en konstlitterär analogi - Tidningen Kulturen




Guillaume Apollinaire

Essäer om konst
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

I vår samtid är de olika nivåerna gällande vårt formspråk ett oöverskådligt faktum och ställer författaren/poeten inför både ett dilemma och ett val: alltså ett ställningstagande som provocerar fram en sorts formspråksetik. Och till alla de dimensioner som redan tidigare har identifierat och karakteriserat det litterära verket så fortsätter nu dess pågående utarmning genom att formerna i sig utgör en sorts parasiterande utväxt på den intellektuella funktionen..

 


Det finns något djupt allmängiltigt i Ferlins poesi, precis som hos Dan Anderson, vilket starkast skymtar fram när Ferlin ger sitt utkast till en egen poetik:
"Lura i människorna allvarlig poesi genom att tjusa dem med formen. Den moderna jag-poesin, där var och en sysslar med sina komplex och sin personlighets små krumelurer, kan aldrig bli någon väckelsepoesi, knappast heller den, som arbetar med bilder, den nya sakliga poesin. Att uppfatta lyrik med synen fodrar mera både intelligens och fantasi än att uppfatta med hörseln, och det är via den regeln jag tror att lyriken skulle kunna uträtta något."
Kvinnohuvud i Halmstad av Picasso Foto Wikipedia CC BY 3.0

Kvinnohuvud i Halmstad av Picasso Foto Wikipedia CC BY 3.0

Annons:



Det har gått så långt att flertalet författare idag anpassat sig till den rådande tidsandan och inte törs skriva en rad utan att inta en speciell attityd som grund för sin uppdragsgivares särintresse, oavsett om språket är nyskapande eller gammalmodigt, anarkistiskt eller imiterande, så blir det ändå bara konventionellt och omänskligt.

"poesin får inte göra intrång på måleriets funktion;
bilden måste finnas kring orden;
de får inte alltför mycket låtsas vara penseldrag"   / Gröning

Ismernas epok

Vi har sålunda fått ett formspråk som betecknar litteraturens genre-identitet, inte själva innehållet. Denna motsägelse tycks bara växa sig starkare, då ett verks objekt samstämt måste passa in med formens konventioner och vars språk i sin självcensur blivit dövt inför det som sker i vår samtidshistoria.

Vad är då mer inbäddat i romantik än Paris under början av 1900-talet? Jo, Picasso och Apollinaire i Paris under början av 1900-talet.
Apollinaire var tjugotvå när han 1902 tog staden i besittning, medan den ett år yngre Picasso kom till Paris först två år senare (1904).
Picassos möte med Apollinaire och den vänskap de utvecklade kom att fullständigt vrida perspektivet undan de rådande konstblickarna och parnassens valda formspråk för poesin; detta i en stad som andades konst och vars hjärtslag pulserade av poesi. En stad med outsinlig aptit på allt som benämndes kultur, livslusten och eufemismens starkast lysande stjärna, en gigantisk teater som oavbrutet spelade den ensamma och gudsutdrivna själens drama. Drömmen och symbolen för alla bohemers nattfrusna drömmar.
Och plötsligt var ismernas årtionden komna!

Guillaume Apollinaire:
"Ängen är giftig men vacker om hösten
korna som betar där förgiftas långsamt
tidlösa med färg som ringen kring ett
blåslaget öga och syrener blommar
där dina ögon är som denna blomma
med en dragning åt violett liksom deras
blåaktiga ring och som denna höst och mitt liv
förgiftas långsamt för dina ögons skull."
/ Ur dikten Tidlösa

Apollinaire skrev förordet för första kubistiska utläggning utanför Paris, (VIII Salon des indépendants, Bryssel, 1911). Apollinaire beskrev kubismen som en ny manifestation av en högre konstform utanför eller självständig ett system som, enligt Apollinaire, begränsar de skillnader som kännetecknar inte bara talang utan även nya stilgrepp från yngre och oetablerade konstnärer. Av dem som arbetade med denna nya rörelse konstnärer var Pablo Picasso den i särklass mest betydande.

Omkring 1910 började Pablo Picasso röra sig mot abstraktion och experimenterade med olika typer av illusionistiskt utrymme i målning. Picasso skapade så en av de mest inflytelserika visuella konststilar genom konsthistorien, nämligen - kubismen.
Picassos måleri hade skapat en övertygande tredimensionell illusion av rymd som utmanade tittarna till att, i betraktelsen, läsa in hur ett ämne kan brytas ned i sina geometriska komponenter och forma något helt nytt.

Vad kubismen gjorde var att förkasta de ärvda koncepten om att konstens roll var att kopiera naturen, och istället bli en form som inte längre var avsedd att skildra verkligheten. Kubismens kommande konstnärer betonade därför en tvådimensionalitet av duken, så att de kunde reducera och bryta sina objekt till nya geometriska former, för att sedan omgruppera dem inom ett förgrundat utrymme. På detta sätt överskred Pablo Picasso verkligen den samtida konstvärlden, och blev en egen norm för framtidens konstproduktioner, skapade av en världs konstnärer som valde att följa honom.

Tillika termen "surrealism" användes först av Apollinaire och detta i sammanhang om Ballet Parade 1917. Apollinaire ville i likhet med poeten Arthur Rimbaud vara en språklig visionär, detta genom att uppfatta den dolda sidan av bilden och låta den falla inom ramen för en annan verklighet.
I kontinuitet med Rimbaud, gick så Apollinaire på jakt efter en dold och mystisk verklighet. Termen "surrealism" dök för första gången upp i mars 1917 (Chronologie de Dada et du Surréalisme, 1917) i ett brev av Apollinaire till Paul Dermée: "Allt som allt, jag tror i själva verket att det är bättre att anta surrealism än supernaturalism, den term som jag först använde: "Tout bien undersöka je Crois en ändamålsenlig qu'il vaut mieux adopter Surréalisme que surnaturalisme que j'avais d'abord employé".
Notera: Apollinaire myntade ordet tre år innan surrealismen dök upp som en konströrelse i Paris.
Kuriosa: Den 7 september 1911 grep polisen Picasso och fängslade honom misstänkt för medhjälp till stölden av Mona Lisa. Även Apollinaire fängslades men de båda släpptes efter en vecka.

Stölden av Mona Lisa begicks av Vincenzo Peruggia, en italiensk målare som agerade ensam och fångades bara två år senare när han försökte sälja tavlan i Florens.

Calligramme Apollineaire

Calligramme Apollineaire

 
Textens skapelsebild

Det var längesedan som jag tillbringade min kväll i den matt svarta. Nu ligger jag här och klockan börjar närma sig 21.00. Vaken givetvis annars vore ju dessa rader inte skrivna, men det känns som jag har tappat något, skrivit så mycket om andra, gjort så under en tid.
I läsandet dock allt som vanligt och bredvid mig ligger Bernhards Gamla mästare och Hoffmanns Signor Formica.
Jag tror att däri ligger mysteriet (för mig) med en text: att plocka ut delar, överdriva för sig själv och oupphörligt tumma på norm och innehåll – och just i fråga om den här meningen, eller den. Jag måste hela tiden vara beredd, annars silas det bort mellan fingrarna på mig.
Naturligtvis kan jag inte skriva fullkomligt klart om den eller den händelsen som hände i förrgår ... för ett år sedan ... jag är redan för långt bort från dem; det enda jag kan säga är att varken i det ena fallet eller det andra hänt något som man kan kalla en händelse i vanlig bemärkelse. Med andra ord: jag skriver på en ny text och rör mig stilla i ett landskap av mörker, låter tanken formas, omformas. Har jag några val, förutom dem som aldrig gavs mig.

Morgon och jag återvänder, den stora tystnaden möter, klockan slår 05.20 och i detta mitt slutna rum badar jag mig väckt. Tystnaden identisk med himlen utanför. Mina öron fångar in ett nytt ljud, några enstaka regndroppar dansar på trädens löv, snart med ett tilltagande brus av regn som närmar och ökar. Med sådana här morgnar utan sömn blir dagen oftast som en stillaflytande dröm.
"Jag flyr mitt havsdjup av drunknande lampor
och blommor som blott vill dricka månsken.
Det tysta arbetet pågår dag och natt
omkring mig, inom mig."
/ Artur Lundkvist

Egentligen skrev jag på denna text långt innan, i min egen ensamhet, den växte och fick fäste hos någon, några, och jag gick vidare, in i tunneln där jag nu lever. Och jag hittar inte längre ut med insikten om att jag skriver under min egen självcensur.
Vem visste, vilka vet, att någon alltid måste offras – subjekt eller objekt?
Men om jag skriver under lätt självcensur så är det ändå punkterna som kräver dig att läsa, kväver dig, eftersom intrycket ger känslan av att du har missat något – och du missade något.

Modernt individualistiskt tänkande har just inga motsvarigheter i de gamla myterna. Nu har individen blivit isolerad, för sig, adiafora. Den som lever för sig själv i sig själv är icke-existerande. Det är enbart i relation till andra som människan blir människa. Det etymologiska förhållandet till ordet "människa" härleder i betydelse som "mätande". Människan mäter sig i förhållande till andra människor. Hon existerar enbart som ett förhållningsmaterial.
Nu säger man: varje människa är unik
Förr sade man: varje människa är människors dubbelgångare

VÄSENSKILD

I min kosmiska natur
I mitt universums tankar
kan jag bara genom
att uppresa mig mot mig
vara i stånd att existera.
Ty jag beskriver oftast mig själv
därtill är jag alltid beredd
men det är inte mina handlingar
jag beskriver det är mitt väsen
vidare – skrivandet är allt
livsresan
besinning,
inte barndomstid

Dikten och bildens frigörelse
I dag tillhör Nils Ferlins poesi varken ett första val eller ens ett tredjeval för egen läsning. Däremot läses fortfarande konstant Vilhelm Ekelund, född 1880, och den åtta år yngre Dan Anderson. Dock, kommer jag någon gång framöver att åter närläsa Ferlins poesi (blev bara fyra samlingar).
Ferlins tidiga samtidsuppfattning väckte honom för de genomgående orättvisorna vi alla lever under, där vissa av oss väljer att se medan andra blundar, eller skiter i det.

Ferlin kom att kritisera detta med mild ironi och sublim satir både i dikter och insända krönikor, och trots Ferlins bohemjargong som fattig dagsöverlevare så fick han i egenskap av poet också möjligheten att röra sig genom de sociala skikten där allt kretsade kring position och markörer.

Här börjar Ferlins dikter forma sin personliga stil, han skriver i lättsam ton som kamouflerar djupgåendet i hans betraktelser, likaså med hans enkla men geniala bildspråk. Ferlin, i sitt diktande, använde sig till och med av det, för tiden, förkastliga rimmandet bundet med ett enkelt och okonventionellt formspråk. Tillika var detta en av delarna i Ferlins dikter som gjorde honom till en av svenska folkets högst älskade diktare,– som ung älskade även jag (bland många) Ferlins dikter och håller honom som en av våra stora diktare.

Kort: jag skrämmer bort barnen 

Både Vilhelm Ekelund och Dan Andersson verkade ett tag som samtida med Ferlin, men ändå inte, detta genom att Dan Andersson förolyckades 1920. Ferlin var då bara inne på sitt tjugonde år.
Ekelunds och Anderssons poesi skilde sig markant från Ferlins poesi – men respekten fanns alltid där. Kanske för att de var tjugo år äldre, med en äldre generations ingångar. Deras poesi sökte en annan väg, ett annat arketypiskt psykologiskt djup och en sublimare andning i sökandet av esoteriska tankegångar. Mycket av deras dikters innehåll och formspråk är stoff från den Hellenistiska epokens gudamytologi, poesins åtstramande och epokens filosofiskt upphöjda och rörliga tankegods, vilka föranledde både poetiken och retoriken som talkonstens tunnaste sfär.

Men den klassiske Vilhelm Ekelund och naturromantikern och mystikern Dan Anderson tyngdes, mer än andra svenska poeter, av 1800-talets sekulära framryckning, hand i hand med en framstegstro utan behov av kyrkans dogmer. Ändå behövs kyrkan, kanske mer än någonsin, trots att den tyvärr utstrålar osäkerhet, konflikträdsla, otydlighet och i tron ser en möjlig karriär.

Kyrkan har till och med svårt att formulera klara och belysande svar på varför vårt konsumtionssamhälle agerar efter Nietzsches borgarironi om att den linjärt skapande guden sedan länge är död. Istället bär kyrkan nu den nya tidens "döda" gud på halsen.
Fortfarande under 1900-talets första del ansågs diktarna som själens missionärer bredvid filosoferna utnämnda till existensens Vara-sörjare.

Pablo Picasso 1904  foto  Ricard Canals i Llambí

 

Sedans slogs allt på ända med Jean Paul Sartre och en ny ism såg dagen: existentialismen. Förkämparna nämns som Schopenhauer, Kirkegaard, Dostojevskij, Nietzsche och Freud.
Ferlin har, genom alla år, sin uttänkta och väl framskjutna plats i bokhyllan. Han är faktiskt den diktare som längst tillhört mitt läsande och dikterna från min ungdomstid sitter fortfarande djupt förankrade i mitt läsarhjärta.

Avslutningsvis det finns något djupt allmängiltigt i Ferlins poesi, precis som hos Dan Anderson, vilket starkast skymtar fram när Ferlin ger sitt utkast till en egen poetik:
"Lura i människorna allvarlig poesi genom att tjusa dem med formen. Den moderna jag-poesin, där var och en sysslar med sina komplex och sin personlighets små krumelurer, kan aldrig bli någon väckelsepoesi, knappast heller den, som arbetar med bilder, den nya sakliga poesin. Att uppfatta lyrik med synen fodrar mera både intelligens och fantasi än att uppfatta med hörseln, och det är via den regeln jag tror att lyriken skulle kunna uträtta något."

Egen målning

"Åtskillnaden mellan det vetenskapliga tänkandet å den ena sidan och talekonsten å den andra, - två ting som ju i verkligheten hänger tätt samman. Vilket ändå lett till att vi har olika lärare i att inviga oss i tanken och talets konst." / Cicero (fritt)

Förlänger förlängesedan förlagda ord, meningar och blinda formuleringar. Gör det i ett desperat rop, på gemenskap, under utanförskap, men i din hand, i en tankens (andens) land.
Berörs av allt som rörelsen rör när den skapar band – mitt ibland – mitt ibland oss orörda, mitt ibland vår osäkerhetsbörda.
Förlänger det som ännu orkar men ser hur färgen bleknar när den torkar, krympt av ljus i upplösning där skuggorna förångar. Vill så gärna ge ett svar, vill så gärna stå med frågan kvar, vill så gärna vara din, vill så gärna vända andra sidan till.

Så löper mina tankar till dig, möter dina mig? Denna muskel av organisk lott, som växer i och utanför vår kropp, som förgrenar, samtidigt, åt alla håll, utan mål, svar, fråga och bortom allt som söker leda till kontroll.

Mitt egentliga språk är inte bild, inte heller ord utan något smalt, som kan skymta mellan arterna. Ett ljus, en närhet, det är vad jag vill.
Tittar långt ut genom fönstret, tycker mig se en himmel förtöjd av trädkronor, varken ser eller hör några fåglar. Kommer i tanken på att det var längesedan jag hörde fåglarna. Varför? Är tystnaden ett rop som vill säga mig något? Lyssnar och hör att den genomtränger allt, den talar alltså till mig. Jag svarar med att sluta mina ögon, lyssnar intensivt och tar in allt. Förstår så varför fåglarna försvann, de var ju trädkronornas tankar, trädkronorna som nu tillhör himlen och är himlens tankar, jag har blivit fåglarnas tankar och det är därför jag vet, vet varför dom försvann djupt in i tystnadens tankar. Du som är Du, du låter mig plötsligt höra fågeln, en koltrasts sång utanför, smärtsam, så mycket större än fågeln själv och som nu rymmer alla trädkronorna och himlen som ligger i dem.

Käre läsare, lika bra att, såhär i natten, acceptera att stora handlingar och tankar ofta har en obetydlig upprinnelse. Även det absurda. Framförallt hämtar den absurda världen (min värld) sin storhet ur ett obetydligt ursprung, inte med potent skrammel utan ur en talande tystnad. Älskande vet det mycket väl. Jag visste. Jag har älskat.
Djupt rörd ty tanken är oerhörd och utan födelsebörd. Och inga vänner, inga släktingar, inget utom den tanke som han bar livet igenom. Fri eller i fångenskap? Och han kände alltid igen dem som han inte kände, inget konstigt i det, tänkte han.

VISSHET

Att släppa sin historia,
konvenans,
förnuftets del,
och rakryggad
ta strid,
trots visshet
om kommande nederlag,
enbart för att vinna
andlig mångfald,
själslig onyttighet
och kroppslig ohälsosamhet,
vars enda frihet
blir den att
själv inte kunna välja.
Så modigt,
så stort
och värd all beundran,
men i djupet av denna övertygelse
förställs tron på uppriktighet,
att förenas som en oförenlighet;
platsen där Rousseau tog miste
(och gick vilse)
medan Nietzsche visste
(innan han gick fel).

Skapandets villkor

Alla kan skriva oavsett lust eller behov, just att man tror sig ha något att förmedla, skriva något ännu osagt (det unika vi alla tror oss ha att delge och som gör oss speciella i våra egna ögon), sin egen upplevda historia eller någon annans men alltid genom det egna filtret. Formen blir sen en scen att beträda. Men att skriva "litteratur" är något helt annat. Knappt en promille, av alla som skriver har den språkliga talangen att kunna överföra ett betraktande bildseende. För resten av oss handlar det bara om övning och åter övning, och inte ens med det är "litteraturen" självklar.
Att cykla kan alla men att klara Tour de France är något helt annat, väsensskilt. Samma med att kicka boll med gänget under helgerna mot att spela professionellt, eller att då och då teckna enkla motiv och direkt övergå till att försöka måla en kropp i rörelse i dess rätta proportioner. Detsamma gäller med skrivlustskrivandet för skrivbordslådan mot den drivna litteratur vars text skapar liv genom alla samhällsskikt och levandegör en arsenal av trovärdiga karaktärer som befolkar författarens litterära/imaginära universum.

Mon ami, försök att minnas Lagerkvists Dvärgen, Barabbas eller Enquists Nedstörtad Ängel. Vari ligger "litteraturen"? Tänk på Torgny Lindgren.
Kan det vara i blicken, en blick som vågar ligga kvar. En blick som går utanför och dröjer, en blick som fryser bilden och med språket målar av den. "Litteratur" är en process oavsett hur flyktig den kan tro oss vara. Processen är att skapa bilden och få den att fastna. Själva skapandet klarar de flesta men att behålla den som bild kräver arbete und arbete, att sedan förmedla den i språket så att läsaren uppfattar textens bildspråk kräver än mer övning und övning.

dikt av Apollinaire CC BY SA 3.0

dikt av Apollinaire Foto Wikipedia  CC BY-SA 3.0

 

En Enquist, Lindgren eller Tunström, alla ödmjuka inför sitt skapande, har andats och levt litteratur sen barnsben, skrivit, skrivit om, skrivit och skrivit om. Den promille författare som har det genom begåvning är tyvärr dem vi andra tror oss med lätthet kunna efterlikna, just för att deras texter verkar så enkla och självklara, med ett bildspråk sprunget ur "feeling". Vi tror oss se en genväg men som inte existerar och börjar bagatellisera.

Två amerikanska författare som tillhör de få utvalda är ju självklart Kerouac und Bukowski (hur många försöker inte skriva som dem och under samma tillvägagångssätt, dömt att misslyckas redan i första meningen) Ja, jag ska inte driva detta längre, tror att du förstår min poäng. Jag själv har fortfarande inte lyckats med en sida text som, i mina ögon, är "litteratur".

Fundamentet till den stora, svåra diktningen som handlar om livets och konstens villkor: villkoren för diktarens liv och konst. Diktare av den "svåra" skolan har inför det uttrycket sin tvetydighet. Att vara "nödd till dikt", inte kunna något annat eller ens kunna vilja något annat ger en tillvaro som innebär utestängdhet från en vanlig tillvaro, inte bara från det normativa arbetet och allt vad det betyder av trygghet och det goda samvetets regelbundenhet.

Modernt individualistiskt tänkande har just inga motsvarigheter i de gamla myterna. Där är individen, isolerad för sig, adiafora. Den som lever för sig själv i sig själv är icke-existerande. Det är enbart i relation till andra som människan blir människa. En tolkning av etymologin till ordet människa säger att det betyder det mätande. Hon mäter sig i förhållande till andra människor. Hon existerar enbart som ett jämförelsematerial.

Och här i det tidlösa är det som Mallarmé och Ungaretti möts, i det oföränderliga som är stilla i all rörelse; detta öppna slutna som är nyckeln till deras hermetism. Sedan är det självfallet betraktarens blick som avgör: "det som rör sig det ser vi medan det som är stilla det ser vi inte", detta som Martin Heidegger, i sin filosofiska terminologi, skulle komma att namna "das Sein", det vill säga "varat" som tingens grund och ursprung, utanför intigheten "Nichtsheit", och utanför vår varseblivning.

Ur mitt perspektiv så preciserar Ungaretti det som Mallarmé skådar, så nära det bara går, och det var i detta öppna slutna som Mallarmé utvecklade sin poesi, till vad Paul Valéry kom att kalla; "kristallgåtor", där dikten försöker synliggöra tillvarons gömda kausalsammanhang.

Alltså, Mallarmé som skådar:
"Det strålande eviga geniet har ingen skugga.
Jag, mån om er önskan, jag vill se,
honom som försvann [...]
som den genomskinliga blicken, regn och diamant,
fästad där på dessa blommor av vilka ingen vissnar,
avskiljer bland timmen och dagens strimma!"
/ur Toast funèbre

Göran af Gröning

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts